Jag har hittat en näva(?), tömt en karaff, kört över en ”skyddsväg” och sjasat bort en mårdhund. Mia har hittat vattensnoken.

Hittat en näva
När vi senast hade möte i Dragegården upptäckte jag en liten näva (tror jag?) som blommade mellan trapp­stenarna vid ingången. Jag har sett en sån tidigare, men vet inte namnet på den?*)

Enligt de källor jag hittat på nätet finns det 430(!) arter så det finns ju att välja på… Om du råkar veta vilken det är (klicka på bilden för större storlek) vore jag tacksam för namnet!

Tömt en karaff
Igår hade jag anledning att tömma konjakskaraffen. Den återstående skvätten räckte precis till oss som inte var chaufförer. Min f d klasskompis och hans sambo hedrade nämligen Udden med ett besök i bersån igår.

Den tjusiga blombuketten och den roliga presenten upp­skat­tades storligen. I fortsättningen lever vi på stor fot på Udden. 😀

Under samtalets gång kom jag på att vi tidvis lät precis som tidigare generationer som förfasat sig över nutidens ungdom. Är det ett mönster som alltid har upprepats månntro?

Upphöjd skyddsväg
Jag kanske har orerat om upphöjd skyddsväg tidigare, men jag gör det igen eftersom jag råkade se skylten på nytt idag. Vad i fridens namn är en skyddsväg?

Om jag låter min fantasi skena är det en extra säker väg för vilt som ska ta sig över livligt trafikerade vägar. Men så är be­vis­li­gen inte fallet eftersom dom vitmålade ränderna antyder att det är frågan om ett övergångsställe för människor.

Har trafikverket i det här landet aldrig hört talas om övergångsställen? Rena rama språkmiss­handeln uppfattar jag det som. Grr.

Sjasat bort en mårdhund
Årets mårdhundsvalpar är nu utslängda från boet och ungefär i samma storlek som Mia. Idag (kl 13:10) över­raskade jag en valp som sökte ätbart på sop­hö­gen bland syrenerna.

Trots att jag högljutt sjasade i väg den, gjorde den sig ingen brådska. Människor uppfattas förstås inte som fiender. På trappan satt Mia och klappade i tassarna, hon gillar dom ju lika lite som jag.

Mia har hittat vattensnoken
I förrgår stökade Mia med nåt bakom skostället i verandan, men jag antog det var en näbbmus eller en ödla. En stund senare hade jakten flyttats inom synhåll och då blev det fart på matte.

Hon hade olyckligtvis hittat vattensnoken, förmodligen den jag skrev om i inlägget den 26.6. Jag skyndade mig att pytsa över den i ett tvättfat och frakta den till stranden. Där är det mindre chans att Mia hittar den räknar jag med men jag vet ju inte var hon hittade den så det är ingen garanti.

Som tur är snokar – kanske andra ormar också? – specialister på att spela döda. Dom ligger absolut blickstilla och öppnar gapet har jag märkt. Varför dom öppnar gapet vet jag inte men det verkar tillhöra simuleringen.

Förhoppningsvis får den lilla snoken leva fridfullt resten av sitt liv. 🙂

*) Tack vare kunniga vänner på FB har jag fått svar på frågan: Stinknäva heter den lilla örten.