31.8 – En sann historia?

När jag hade läst ut Gömda av Liza Marklund var jag bestört och djupt bedrövad. Dels av innehållet i boken och dels av hur valhänt och taffligt de svenska myndigheterna agerade i fallet.

I fortsättningen på historien, Asyl, skriven av samma författare mer än 15 år efter den första boken får vi ta del av familjens försök att skapa sig en ny tillvaro utomlands. Först i Chile och därefter i USA.

I den tredje boken, Mias hemlighet, som huvud­per­so­nen i ovan nämnda böcker har författat, beskrivs hur hon bygger upp ett nytt liv och avslöjar en hemlighet om sitt förflutna.

Men är historien sann? Undertexten på första och andra boken är ”En sann historia”, respektive ”Den sanna fortsättningen på Gömda”.

Efter att ha googlat ser jag att det har förekommit en hel del debatt om den saken. Liza Marklund har av Monica Antonsson blivit beskylld för att fara fram med osanning. Monica Antonsson har därefter skrivit boken Sanningen om Gömda.

Efter diverse pajkastning förekommer därför två läger: De som tror att berättelsen är sanningsenlig och de som tror att den är lögn. På sajten yakida.se finns en lång artikel där Marklunds och Antonssons journalistiska professionalitet jämförs.

Som författare har man rätt att ta sig friheter, men också Liza Marklund medger att det i stället för ”En sann historia” borde ha stått ”Baserad på en sann historia”.

Det sorgligaste i sammanhanget är att man i stället för att debattera det som är kärnpunkten i böckerna, dvs miss­hand­lade och förföljda kvinnor, ägnar diskussionen åt huruvida böckerna är sanna eller inte. Läs till exempel kundrecensionerna på bokus.com!

Det torde vara allom bekant att ”våld i hemmet” är ett utbrett problem både i Sverige och i Finland. Att kvinnor och barn far illa av misshandel och förföljelse.

Jämfört med offren klarar sig gärningsmannen i regel lindrigt. Det är kvinnorna och barnen som måste skaffa sig skyddad identitet och gå under jorden.

Att som barn – eller vuxen – leva undangömd och i ständig isolering får givetvis negativa följder. Många blir skadade för livet, allt medan gärningsmannen fortsätter misshandla nya kvinnor och barn.

Av böckerna framgår med all önskvärd tydlighet att våra myndigheter och lagar inte verkar räcka till för att hantera den här typen av fall, vilket är lika förskräckande som fallen i sig.

För egen del anser jag att böckerna är tillräckligt sannings­enliga för att jag ska få en uppfattning om hur livet ter sig för dessa kvinnor. Jag kan bara beundra alla dem som orkar kämpa och förmår bygga upp ett nytt liv. Men alldeles för många går under, både kroppsligen och själsligen.

Det enda som är sant…

Jag har modifierat ett av mina favoritordspråk: ”Det enda som är sant, är att ingenting är sant.” Det hänger i hop med att jag nu är inne på min andra ”illusionsbok”.

I samband med att jag sökte Illusionen om Gud hos Adlibris, dök titeln Illusionen om vetenskapen också upp. Den lät minst lika intressant, så den köpte jag också.

Boken är skriven av Peter Stenumgaard, teknologie doktor, som till vardags arbetar som forskningschef och adjungerad professor står det i författarpresentationen. Då borde han ju veta vad han skriver om kan man tycka.

Illusionen om vetenskapenÄn så länge är jag bara halvvägs, men kan redan nu konstatera att innehållet bekräftar flera av mina förutfattade meningar. Att boken överlappar och kompletterar Illusionen om Gud var en positiv över­raskning.

Så här långt har jag kommit fram till att jag passar in under etiketten rationalist. Den avgörande meningen löd: ”Man menade att människan inte behövde något annat än en tro på ett högsta väsen, en tro på själens odödlighet och en slags lag om goda gärningar.” Där har ni min ”religion” i ett nötskal. Några bevis behöver jag inte, i det av­seen­det kan jag räknas som agnostiker.

Men tillbaka till illusionerna… Herr Stenumgaard är i gott sällskap. Flera författare går dessutom ett eller flera steg längre och anklagar vetenskapen för att vara vår tids nya religion. Bland de mest kritiska jag har läst är Susan B. Martinez och Mary Midgely.

Det ligger självfallet i vår mänsliga natur att drivas av vetgirighet, men dilemmat uppstår när vi tolkar resultaten eller drar slutsatser av våra utforskningar. Så länge det är en människa inblandad, existerar inga objektiva fakta hävdar jag.

Den som är det minsta bekant med kvantfysik håller givetvis med mig. Oavsett hur vi bär oss åt, på­verkar vi (omedvetet) utfallet av våra experiment och studier. Resultatet blir alltså en subjektiv sanning. Därav följer att det finns mängder av forskningsresultat som är diametralt motsatta varan­dra.

Min slutsats är därför att ingenting är sant ur objektiv synvinkel. Var och en av oss har sin egen sanning som jag redan konstaterade i ett inlägg 17.2.2011.

Förklaringen till varför det är så kanske ligger i teorin som presenteras i boken Fältet av Lynne McTaggart som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg (3.1.2012). I mina öron låter den teorin övertygande, men det är kanske ytterligare en illusion? 😀