av

31.8 – En sann historia?


När jag hade läst ut Gömda av Liza Marklund var jag bestört och djupt bedrövad. Dels av innehållet i boken och dels av hur valhänt och taffligt de svenska myndigheterna agerade i fallet.

I fortsättningen på historien, Asyl, skriven av samma författare mer än 15 år efter den första boken får vi ta del av familjens försök att skapa sig en ny tillvaro utomlands. Först i Chile och därefter i USA.

I den tredje boken, Mias hemlighet, som huvud­per­so­nen i ovan nämnda böcker har författat, beskrivs hur hon bygger upp ett nytt liv och avslöjar en hemlighet om sitt förflutna.

Men är historien sann? Undertexten på första och andra boken är ”En sann historia”, respektive ”Den sanna fortsättningen på Gömda”.

Efter att ha googlat ser jag att det har förekommit en hel del debatt om den saken. Liza Marklund har av Monica Antonsson blivit beskylld för att fara fram med osanning. Monica Antonsson har därefter skrivit boken Sanningen om Gömda.

Efter diverse pajkastning förekommer därför två läger: De som tror att berättelsen är sanningsenlig och de som tror att den är lögn. På sajten yakida.se finns en lång artikel där Marklunds och Antonssons journalistiska professionalitet jämförs.

Som författare har man rätt att ta sig friheter, men också Liza Marklund medger att det i stället för ”En sann historia” borde ha stått ”Baserad på en sann historia”.

Det sorgligaste i sammanhanget är att man i stället för att debattera det som är kärnpunkten i böckerna, dvs miss­hand­lade och förföljda kvinnor, ägnar diskussionen åt huruvida böckerna är sanna eller inte. Läs till exempel kundrecensionerna på bokus.com!

Det torde vara allom bekant att ”våld i hemmet” är ett utbrett problem både i Sverige och i Finland. Att kvinnor och barn far illa av misshandel och förföljelse.

Jämfört med offren klarar sig gärningsmannen i regel lindrigt. Det är kvinnorna och barnen som måste skaffa sig skyddad identitet och gå under jorden.

Att som barn – eller vuxen – leva undangömd och i ständig isolering får givetvis negativa följder. Många blir skadade för livet, allt medan gärningsmannen fortsätter misshandla nya kvinnor och barn.

Av böckerna framgår med all önskvärd tydlighet att våra myndigheter och lagar inte verkar räcka till för att hantera den här typen av fall, vilket är lika förskräckande som fallen i sig.

För egen del anser jag att böckerna är tillräckligt sannings­enliga för att jag ska få en uppfattning om hur livet ter sig för dessa kvinnor. Jag kan bara beundra alla dem som orkar kämpa och förmår bygga upp ett nytt liv. Men alldeles för många går under, både kroppsligen och själsligen.

11 tankar om “31.8 – En sann historia?”

  1. Har läst dom två första böckerna och jag blev så illa berörd, spelar ingen roll om det är absolut sant, vi vet hur det ser ut i verkligheten, socialstyrelsen uppskattar att 75 000 kvinnor misshandlas i nära relationer och ett 20 tal dör varje år, det är helt förfärliga siffror.

    Gilla

  2. Det finns verkligen så många kvinnor som råkar fruktansvärt illa ut och som mördas av sina män/fd män. Men jag har aldrig trott på det hon skrivit i den här boken. Dessutom skriver hon alltid, tycker jag, på ett barnsligt och naivt sätt. Känner till en hel del över hur socialtjänsten fungerar/inte fungerar, pga politiskt engagemang. Så nej, jag tror inte att historien hon beskriver här är sann.
    Håller däremot med författarens senare kommentar att det skulle ha stått att det bygger på en sann historia.
    Men, det är alldeles förfärligt och vidrigt med allt fysiskt och psykiskt våld så många kvinnor råkar ut för i sina nära relationer. Blir så upprörd över socialtjänstens missar, många gånger sent agerande. Likaså långsamheten under rättvisans kvarnar. T o m att polisen åker hem på lägenhetsbrott, låter den misshandlande maken/sambon sitta bredvid kvinnan, bedyrar sin ånger….och polisen i hans närvaro frågar kvinnan om det är OK att de åker därifrån igen. Och hon vågar inte säga annat än ja.
    Kram

    Gillad av 1 person

    • Kanske värre än våldet är den psykiska tortyr som kvinnorna utsätts för. Till slut är jaget utplånat och rädslan är det enda som finns kvar. 😥

      Gillad av 1 person

      • Absolut. Det hänger ju ihop både det fysiska och psykiska våldet. Det kommer något tv-program nu idagarna…ikväll kanske om ”Kapten klänning”. En av de vidriga marodörerna som dessutom var polis. Läste boken för länge sedan då den kom ut. Boken fick mig att bli illamående. Ska nog ändå försöka se tv-programmet också. Kan du se svensk TV hos dig så föreslår jag att du också ser det. Kollade alldeles nyss att det börjar 3/9 på TV4.
        Kram

        Gillad av 1 person

      • Förstår det. Den polischefen med polisens talesman för jämställdhet, visade sig vara våldtäktsman som dessutom även på andra sätt misshandlade kvinnor. Det här var en chock för svenska samhället då sanningen kom fram. Det var en jättestor händelse. Hans grymhet emot kvinnor var inte liten.

        Gilla

Kommentarer är stängda.