17.8 – Komplicerat

Innan jag blev pensionär trodde jag att jag skulle få tillbringa min tid med sånt som jag inte hade hunnit med när jag jobbade. Bland annat hade jag planerat att gå en kurs i porslinsmålning.

När jag bestämde mig för att anmäla mig visade det sig att kurskvällen kolliderade med en av mina egna kurser, så jag la idén på hyllan. Det blev Lustläsarna och Skrivlördag i stället.

Den gångna veckan har varit ovanligt späckad. Måndag var enda dagen utan aktiviteter, så jag ser verkli­gen fram mot nästa vecka. Den är helt tom – än så länge.

Om jag fick välja, skulle varje ny dag vara fri från hålltider och åtaganden. Dagens program skulle få skapa sig självt. Men tyvärr är det inte så enkelt. Vissa saker måste planeras och tider bestämmas.

I all synnerhet om det gäller att träffa andra pensionärer! Minst en vecka i förväg gäller det att avtala dag och tid, annars har dom redan bokat in annat program.

Den tiden är förbi då man ”går till bys” utan att anmäla besöket i förväg. ”Ska vi gå och hälsa på Märta och Rolf?” kunde min fostermor föreslå. Och så gick vi.

Om dom inte var hemma hände det att vi hälsade på nån annan i stället. Eller så gick vi hem tillbaka och gjorde ett nytt försök en annan dag när vi kände för det. Såna spontanbesök gjorde alla andra också i byn. Oj, vad jag saknar den tiden!

Man bjöd på det man råkade ha i brödlådan, alternativt en smörgås till kaffet. Nuförtiden känns det som om alla besök ska inledas med en välkomstskål och på kaffebordet ska det finnas minst fem olika sorters bakverk.

Och om man ska bjuda nån på middag gäller det att se till att gästerna får minst tre rätter, helst med olika dryck till varje rätt. Kaffe och avec efter maten inte att förglömma.

När – och varför – blev det så här kompli­cerat?