7.8 – Rysligt

Mia berättar:
Som bekant finns det små och stora människor. För det mesta träffar jag bara stora människor och kommer bra överens med dom. Förra veckan var ett undantag och en veritabel skräck­upp­levelse.

Matte satt på toa och läste tidningen som hon brukar och jag låg bekvämt utsträckt på mattes säng då det hördes en knackning och nån som undrade om det var nån hemma?. ”Jodå, kom in” svarade matte. Vi kände båda igen rösten. Den tillhörde vår sommargranne.

Fast den här gången var hon inte ensam förstod jag när jag hörde matte säga: ”Och det här är lilla Livia förstår jag”. Med ens hördes en gäll röst säga nåt som slutade med ”Mau”. Sommargrannen översatte det till ”var månne kissen är?”. Det var förstås mig dom pratade om.

Matte avslöjade obarmhärtigt var jag höll till. Utan den minsta hänsyn till min välbehövliga middags­vila. Vilken förrädare! Det stod inte på förrän sommargrannen och en liten människa bredvid henne dök upp i sovrummet.

Små människor kan vara OK bara dom håller sig på avstånd, men den här ville prompt ta på mig. Och då vet man hur illa det kan gå. I värsta fall blir man hårdhänt kramad och av med några hårtussar på kuppen eller nåt ännu värre.

Jag burrade upp päls och svans så mycket jag kunde för att hon skulle förstå att jag inte var ett dugg intresserad, men det gick inte hem. Till min fasa närmade hon sig med utsträckta händer.

Snabbt och vigt som en panter tog jag min tillflykt under sängen. Där kunde hon väl ändå inte komma åt mig? Till min lättnad hörde jag människorna avlägsna sig från sovrummet men beslöt ligga kvar för säkerhets skull. Människorösterna hördes nu längre bort, så jag kanske skulle klara mig från fort­satta närmanden.

Sån tur hade jag nu inte. En stund senare kom dom in igen. Den lilla människan tjatade fort­farande om Mau. ”Hon har nog gömt sig under sängen” hörde jag matte säga. Den lilla människan upphov ett förtjust rop och ögonblicket senare såg jag hennes ansikte titta fram under sängen.

Då ingrep sommargrannen och påpekade att Mau nog inte ville bli klappad och att det var bäst att låta mig ligga kvar. Tack för det! Matte instämde och talade om att jag inte var van vid barn. Efter det försvann dom från sovrummet och jag hörde matte säga hej då. Äntligen lugn och ro igen!

Små människor är verkligen rysliga!