Det enda som är sant…

Jag har modifierat ett av mina favoritordspråk: ”Det enda som är sant, är att ingenting är sant.” Det hänger i hop med att jag nu är inne på min andra ”illusionsbok”.

I samband med att jag sökte Illusionen om Gud hos Adlibris, dök titeln Illusionen om vetenskapen också upp. Den lät minst lika intressant, så den köpte jag också.

Boken är skriven av Peter Stenumgaard, teknologie doktor, som till vardags arbetar som forskningschef och adjungerad professor står det i författarpresentationen. Då borde han ju veta vad han skriver om kan man tycka.

Illusionen om vetenskapenÄn så länge är jag bara halvvägs, men kan redan nu konstatera att innehållet bekräftar flera av mina förutfattade meningar. Att boken överlappar och kompletterar Illusionen om Gud var en positiv över­raskning.

Så här långt har jag kommit fram till att jag passar in under etiketten rationalist. Den avgörande meningen löd: ”Man menade att människan inte behövde något annat än en tro på ett högsta väsen, en tro på själens odödlighet och en slags lag om goda gärningar.” Där har ni min ”religion” i ett nötskal. Några bevis behöver jag inte, i det av­seen­det kan jag räknas som agnostiker.

Men tillbaka till illusionerna… Herr Stenumgaard är i gott sällskap. Flera författare går dessutom ett eller flera steg längre och anklagar vetenskapen för att vara vår tids nya religion. Bland de mest kritiska jag har läst är Susan B. Martinez och Mary Midgely.

Det ligger självfallet i vår mänsliga natur att drivas av vetgirighet, men dilemmat uppstår när vi tolkar resultaten eller drar slutsatser av våra utforskningar. Så länge det är en människa inblandad, existerar inga objektiva fakta hävdar jag.

Den som är det minsta bekant med kvantfysik håller givetvis med mig. Oavsett hur vi bär oss åt, på­verkar vi (omedvetet) utfallet av våra experiment och studier. Resultatet blir alltså en subjektiv sanning. Därav följer att det finns mängder av forskningsresultat som är diametralt motsatta varan­dra.

Min slutsats är därför att ingenting är sant ur objektiv synvinkel. Var och en av oss har sin egen sanning som jag redan konstaterade i ett inlägg 17.2.2011.

Förklaringen till varför det är så kanske ligger i teorin som presenteras i boken Fältet av Lynne McTaggart som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg (3.1.2012). I mina öron låter den teorin övertygande, men det är kanske ytterligare en illusion? 😀

24.11 – Värmande

Jag är avtackad, saknar en kabel, har blivit av med (ytterligare) en illusion och fått det lite varmare.

Avtackning
Igår var sista kurstillfället för onsdagsgruppen. Meningen var att gå igenom resten av det jag be­dömde som nödvändigt i e-posthanteringen. Det lyckades med knapp nöd.

Förutom floran av Windows-versioner, två olika webbläsare och två olika webbaserade e-postprogram, tappade vi signalen från det trådlösa nätverket med jämna mellanrum. Med nio deltagare som turvis hade problem, kände jag mig verkligen förtjänt av mitt arvode.

Men slutet gott, allting gott. Mina rara kursdeltagare tackade för en trevlig kurs genom att överräcka en flaska ”värmande” och ville gärna delta i nästa års kurs också. Det tar jag som ett gott betyg. 🙂

Kort på kabel
Idag efter lunch hämtade jag den nya skrivaren. Jag hade dubbelkollat att färgpatroner (6 st!) och USB-kabel ingick i priset och medföljde leveransen.

Vid kaffetid bar jag in nyförvärvet och stärkte mig med en mugg kaffe innan jag satte i gång med uppack­ningen. Mia la sig på kartongen för att demonstrera att hon absolut inte tänkte missa tillfället. Förutom ett par kilo dokumentation, en vakuumpåse, bläckpatroner och en nätkabel fanns det inget mer… Var fanns USB-kabeln?

Den fanns förstås inte. Då jag ringde ZasData fick jag en förklaring och en ursäkt. Kabeln ska ÅF (återförsäljaren) tillhandahålla, den ligger inte i hop med skrivaren. Så nu hoppas jag posten är snabb, jag hade ingen lust att åka 50 km en gång till.

En illusion fattigare
I vanliga fall brukar jag faktiskt begripa skriftliga instruktioner och monteringsanvisningar. Instruk­tionen för montering av bläck­patrons­hållaren (som låg i vakuumpåsen) var tydlig nog tyckte jag, men jag fattade ändå inte vad det var jag skulle lossa på för att få den på plats? Först efter många om och men fick jag till det.

Då uppstod nästa problem. Hur sjutton skulle bläckpatronerna sitta? Hur jag än bar mig åt satt dom inte rätt. Efter en stunds försök och misstag kom jag på att patronerna var försedda med lock och ett litet handtag. Att få ner patronen med locket på gick naturligtvis inte. Suck.

Jag kan visserligen inte installera programvaran utan kabel, men bläckmunstyckena är rengjorda och skrivhuvudet är korrekt inställt. Det gjorde skrivaren alldeles själv när jag slog på strömmen och följde anvisningarna på displayen.

Nu står det svartglansiga underverket i alla fall på plats, så inom kort kan jag ta emot beställningar på proffsiga bildutskrifter i storlek 10×15, 13×18 eller A4. Välkommen med din beställning! 🙂

Minskat golvdrag
Gårdagskvällens friska vindar påminde mig om att jag inte har åtgärdat golvdraget bakom TV-stolen. Till min stora glädje var det nån annan som också kom i håg det. För några timmar sen kom händige släktingen utrustad med diverse verktyg och isolering.

Som akutåtgärd tätade han springan mellan golvet och golvlisten, men för att kunna isolera nog­grannare krävs att golvlisten lossas en bit från väggen. Som så mycket annat i huset är listerna fastsatta med rejäla spikar så det får vänta till en annan gång.

Efter tätningen kunde vi i alla fall konstatera att temperaturen hade stigit med ett par grader så åtgärden var klart framgångsrik. En både stjärte- och hjärtevärmande insats. Tack igen för den!