Dom senaste 15 åren har jag bestämt och envist hävdat att jag aldrig mer skulle kunna tänka mig att bo i hop med en man igen. Tänk så fel man kan ha!

Sen några månader gör jag just det… Fast tillvänjningsprocessen har för all del inte varit smärtfri. Om den nya mannen i mitt liv hade tillhört kategorin genomsnittsmän – förutsatt att det finns en sån? – hade jag fortfarande varit ensamboende. Men lyckligtvis gör han inte det. 🙂

Eftersom jag är allergisk mot alla former av krav och ytterligt mån om min själv­stän­dig­het har det krävt att han har stor förmåga att ta hänsyn. Det har han. Men fortfarande uppstår missförstånd då och då. Jag (miss)upp­fattar i bland hans förslag som ”diktatorfasoner”, vilket får mig att reagera på ett negativt sätt.

Av de män som sen länge tillhör kategorin ex har ingen någonsin accepterat mig som jag är fullt ut eller ens på allvar försökt lära känna mitt rätta jag känns det som. Det gör den här mannen utan tvekan. Varför just han är så annorlunda funtad vet jag inte, men oändligt glad för!

Mina fördomar har också kommit på skam när det gäller djupsinnighet. Jag har för det mesta bara känt män som är ”enkla varelser” som nöjer sig med mat, sex och sömn för att uttrycka det lite småelakt. Att prata om känslor och diskutera värderingar har aldrig varit aktuellt. Det gör den här mannen.

Att han dessutom är uppriktig, omtänksam och generös gör förstås det hela ändå bättre. Han har givetvis många andra egenskaper som jag också uppskattar. Faktiskt kan jag inte komma på en enda som jag har svårt för eller som jag ogillar? Just därför är han an­tag­li­gen den sista stora kärleken i mitt liv. 🙂