1.2 – Kallt och vitt

Jag har tagit avsked, träffat prästen och är ett dödsbo. Snömusklerna är uppvärmda och jag har tagit en promenad med Mia.

Avsked
Igår eftermiddag såg jag mammas kropp för allra sista gången. I stort sett såg hon ut som hon gjorde den 26.1 men var förstås kall och utsände givetvis ingen energi, men hon var jättefin i sitt siden­natt­linne och den vinröda sidenhalsduken.

PrästMöte med prästen
Direkt efter besöket i kapellet hade jag tid hos prästen. En sympatisk ung dam som lyssnade och ställde frågor i drygt en timme. Jag blev överraskad när jag upptäckte att tiden hade gått så fort.

Om jag var i hennes kläder nästa lördag skulle jag ändå inte veta vad jag skulle säga. Det blev många avvikningar från den röda tråden och jag fick en känsla av att jag pratade mer om mig än om mamma. Men hon löser det säkert.

Jag blev förvånad över att ceremonin bara tar ca en halv timme. Alla begravningar jag har varit på tidigare har känts som flera timmar, men det beror antagligen på att jag upplever dom som känslo­mässig tortyr.

Hon frågade om jag hade nån stödperson under ceremonin? Jag svarade förstås nej. Det tyckte hon att jag skulle ha och avrådde mig från att köra bil. Hm, så långt har jag inte ens tänkt, jag har nog förutsatt att jag ska klara allting ”alldeles själv” som jag är van att göra. Men om nån frivilligt erbjuder sig att vara stöd­per­son så tackar jag ju förstås inte nej.

Dödsbo
Jag hade kontakt med mammas bank igår och blev upplyst om att bankfullmakten inte gäller längre, nu behövs en fullmakt för dödsbo. Därmed uppstod en ganska komisk situation – eftersom jag är mammas enda barn är det jag som är dödsboet.

Jag frågade därför om banken vill att jag ska skriva en fullmakt till mig själv? Nej, det ville dom inte, det räckte med att dom får mammas personbevis där det framgår att jag är hennes enda barn fick jag besked om. Så bra. 🙂

Snö!Snömuskelträning
Jag blev lite chockad när jag öppnade ytterdörren i för­mid­dags – snömängden var påtagligt större än jag hade förväntat mig trots att jag hörde snöplogen klockan åtta. Mia blev tydligen också förvånad och eftersom jag inte hade sopat eller skottat gick hon ingenstans utan satt bara på trappan en kort stund.

Jag skottade stigen upp till parkeringen i samband med att jag hämtade tidningen och efter lunch var jag redo att ta i tu med resten. Efter knappt tre timmar var jag klar och blev inte ens svettig. Vikt­minsk­ningen (som fortsätter) kanske bidrog?

Promenad med Mia
Efter hand som jag skottade upp gångar, inspekterade Mia dom och hejade på. När jag hade skottat klart såg hon ut som om hon ville gå en promenad, så vi knallade i väg nerför backen.

Hon såg konfunderad ut när det var lika vitt överallt. Av allt att döma hade hon tänkt sig gå ner mot sjön till, men stod bara och tittade en stund. Vi fortsatte en bit till men då ville hon inte gå längre utan vände om.

Då vi kom tillbaka till inloppet eller ”flyet” stod hon och spanade igen, fast åt andra hållet. Jag trampade upp en stig åt henne på isen vid vägkanten som hon följde ett stycke men sen hoppade hon åt sidan och var tydligen på jakthumör.

Jag stod kvar och iakttog henne medan hon lyssnade och snusade. Hon gjorde ett jakthopp men lyckades inte pricka sitt byte. I stället grävde hon en ”toalettgrop” i snön och både kissade och bajsade i den. Snö har ändå vissa fördelar. 🙂

Efter toalettbestyren tyckte hon att vi kunde gå hem igen, så det blev ingen långpromenad precis. Det passade mig perfekt, jag var vrålhungrig.

30.1 – Kroppsligt och andligt

Igår åt jag fiskbiff, lämnade mammas kistklädsel, fick en adrenalinkick och förlorade en omgång. Idag var dödsannonserna införda och prästen har ringt.

FiskFiskbiff
Det bästa jag kan säga om fiskbiffen jag köpte från fiskbilen i Kimito förra fredagen är att den hade en svag bismak av fisk.

Ytan på biffen påminde om plast och konsistensen var gummi- eller svamplik. Den var nog så hårdtuggad och smakade som sagt inte mycket. Aldrig mer fiskbiff från den försäljaren!

Kistklädsel
Innan hon dog talade mamma om att hon ville bli begravd i sin julklapp om det gick för sig. Hon fick ett naturvitt sidennattlinne av mig i julklapp den 9.12 när jag hälsade på henne på sjukhuset i Helsingfors, eftersom jag antog att vi inte skulle ses på julafton. Jag blev förstås både glad och rörd.

Några av hennes vänner i stan ville skicka en vinröd sidenhalsduk till henne, men då var hon redan så dålig att det inte gick att nå henne, så jag talade om att hon i så fall får ha den på sig i kistan om dom tyckte det var OK? Det tyckte dom och i tisdags anlände den.

Eftersom hon inte fick sin vinröda kista, blev det i alla fall lite vinrött. 🙂 Igår åkte jag och lämnade nattlinne och halsduk till begravningsentreprenören och i morgon får jag se hur klädseln tar sig ut på mamma när jag ser henne i kistan.

Hon tyckte inte att jag skulle se henne sen hon dött, men jag trotsar henne en sista gång. Jag vet ju att hon ser likadan ut som när vi sågs sista gången så det blir ingen obehaglig överraskning. På nåt sätt vill jag försäkra mig om att det bara är ”skalet” som är kvar.

Adrenalinkick
Igår eftermiddags fick jag en adrenalinkick igen. Lägenhetstömmaren ringde och talade om att ”dubbeltömmaren” (se inlägg 28.1) hade saboterat en del av ägodelarna. I botten på en av sop­säckarna hade han öst ner kaffeservisen och slängt kastruller och pannor ovanpå så porslinet var krossat.

Arg 3Lägenhetstömmaren pratade om förstörelse för ”flera hundra euro” så jag erbjöd mig givetvis genast att kompensera honom. Jag fick ju betalt för allt lösöre redan den 23.1.

Han lugnade mig genast och sa att jag inte behövde det, men tyckte det var för jävligt att slänga riktiga grejer på sophögen. Jag kunde bara hålla med honom och talade om för honom att det skulle bli ett bistert mejl igen till Realia.

I mejlet nämnde jag inga belopp, men frågade på vilket sätt dom hade tänkt ersätta förstörda ägo­delar som redan var sålda. Idag fick jag svar. Vikarien meddelade att kollegan skulle besvara det när han är tillbaka nästa vecka. Det ska bli intressant att se vad han skriver.

Förlorat parti
I går kväll kom Trollkarlen på välkommet besök och föreslog en omgång ”marjas” när vi hade druckit ur kvällsteet. Eller rättare sagt frågade han om jag hade lust att förlora ett parti. 😀

Senast spelade vi den 23.1.2013 så det var ett tag sen. Till skillnad från Trollkarlen som spelar flera gånger per vecka har jag inte rört spelkorten sen dess så jag kände mig lite ringrostig.

Det blev riktigt spännande på slutet. Han stod på 11 och jag på 10 (man vinner vid 12 poäng), men han lyckades klå mig den här gången också. Det var honom väl unt. Killar kan bli väldigt sura om dom förlorar till ett fruntimmer har jag märkt. 😉

Skönt att få fokusera på nåt annat än död och begravning. Hjärnan kändes nästan nymornad när kortspelet var avslutat.

KyrkaAnnonser och samtal med prästen
Nu kan jag släppa dödsannonserna. Båda var införda i dagens tidningar. Jag har inte sett annonsen i Husis men från ”tillförlitlig källa” har jag uppgift om att den var OK.

På eftermiddagen ringde prästen som ska ha hand om mammas jordfästning (konstigt ord). Mamma hade nog föredragit en manlig präst vet jag, men vi har ju inte så många att välja på så det blir säkert bra.

Hon ville veta om jag hade några specifika önskemål angående ceremonin? Jag talade om att mamma ville att Amazing Grace, Härlig är jorden och Time To Say Goodbye med Andrea Bocelli och Sarah Brightman skulle spelas.

Kom just på att jag bad om den engelskspråkiga versionen av Time To Say Goodbye, men det är ju förstås kantorn som ska spela den, inte nån CD som snurrar! Och nån solist lär knappast finnas. Bäst jag förklarar mig i morgon annars tror hon att jag är hel­knäpp. 😀

Hon ville också veta om det skulle bli nån minnesstund? Jag berättade att mamma ville att den skulle hållas på Udden med kaffe och konjak för den som vill. Hon undrade då om hon och kantorn för­väntas närvara? Det pratade vi aldrig om med mamma, men jag är ganska säker på att hon skulle ha sagt nej, så det sa jag också.

I morgon eftermiddag ska jag träffa henne så hon får bakgrundsinfo om mamma.