23.10 – Dagarna som gick

Höststädningen är påbörjad, jag har fått ett brev i retur, tagit avsked, vistats i svampskogen och firat.

Höststädningen påbörjad
I onsdags värmde solen gott och vinden höll sig lugn så jag tyckte det var lämpligt att kratta löv medan jag väntade på att Husse skulle komma hem. Syrenbusken som dvärgstritarna gillar hade släppt det mesta av sina löv och tanken var att bara kratta bort dom, men av bara farten fortsatte jag ner mot trappan.

På fredagen fortsatte städningen, den här gången med röjsågen efter att Husse hade lärt mig byta klinga. Alla nytillkomna träd- och buskskott skulle bort, men jag avbröt arbetet i och med ett besök, vilket gjorde att arbetslusten försvann så det återstår en del.

Brev i retur
Kort efter att jag hade fått Lejonet/Tigerns dödsbud skrev jag brev till henne och postade det följande dag, men hon fick det aldrig. Vi skyllde på postväsendet och övergick till e-post i stället.

I fredags fick jag det i retur efter nästan en månad. Jag trodde först att Tigern har flyttat, men när jag kollade på eniro.se var adressen rätt. Varför hade posten i Malmö då noterat ”Avflyttad” på kuvertet?

Sen kom jag på det. Av gammal vana hade jag använt hennes flicknamn trots att hon bytte det i samband med sitt giftermål 2008. Ridå. Posten var alltså helt oskyldig den här gången.

Tagit avsked
I lördags tog vi avsked av min f d granne. Jag hälsade på henne den 20.9 när hon nyligen hade blivit intagen på bäddavdelningen i Dalsbruk och kände då att det förmodligen var sista gången jag såg henne. Fem dagar senare dog hon.

Det kändes förstås oerhört sorgligt, men samtidigt är jag tacksam för att hon inte behövde lida så länge. Den livslust hon alltid har utstrålat fanns inte mer och då är det tungt att tvingas fortsätta leva.

I svampskogen
Igår gjorde vi slag i saken och knallade i väg till svampskogen. Jag hade lovat Husse att vi den här gången skulle gå till ”min svampskog”. Lilla fröken Mia var genast med på noterna när hon såg att vi inte tog bilen.

Hon hade fullt sjå att ta sig fram, men gav sig inte. Så snart vi var utom synhåll, ”ropade” hon och skyndade sig fram till oss när vi svarade på hennes lockrop.

Medan Husse fyllde hinken med (frysta) tratt­kantareller roade jag mig med att fotografera, även om jag också bidrog med några svampar mellan varven. Och Mia höll förstås koll på oss.

När hon tyckte att avståndet mellan Husse och mig var för långt, sökte hon upp mig som för att tala om att jag borde hålla mig närmare.

Då hinken var fylld gick vi i samlad tropp hem tillbaka. Och tack vare Husse blev det svamp­sås till middag. 🙂

Firat
På eftermiddagen åkte Husse till butiken för att köpa blommor till namnsdagsbarnet som vi skulle uppvakta på kvällen. När han kom tillbaka hade han inte bara en, utan två buketter.

Den andra buketten med gula rosor var till mig, eller snarare till oss. Vi firade att det har gått ett år sen vi ”officiellt” blev ett par.

1.2 – Kallt och vitt

Jag har tagit avsked, träffat prästen och är ett dödsbo. Snömusklerna är uppvärmda och jag har tagit en promenad med Mia.

Avsked
Igår eftermiddag såg jag mammas kropp för allra sista gången. I stort sett såg hon ut som hon gjorde den 26.1 men var förstås kall och utsände givetvis ingen energi, men hon var jättefin i sitt siden­natt­linne och den vinröda sidenhalsduken.

PrästMöte med prästen
Direkt efter besöket i kapellet hade jag tid hos prästen. En sympatisk ung dam som lyssnade och ställde frågor i drygt en timme. Jag blev överraskad när jag upptäckte att tiden hade gått så fort.

Om jag var i hennes kläder nästa lördag skulle jag ändå inte veta vad jag skulle säga. Det blev många avvikningar från den röda tråden och jag fick en känsla av att jag pratade mer om mig än om mamma. Men hon löser det säkert.

Jag blev förvånad över att ceremonin bara tar ca en halv timme. Alla begravningar jag har varit på tidigare har känts som flera timmar, men det beror antagligen på att jag upplever dom som känslo­mässig tortyr.

Hon frågade om jag hade nån stödperson under ceremonin? Jag svarade förstås nej. Det tyckte hon att jag skulle ha och avrådde mig från att köra bil. Hm, så långt har jag inte ens tänkt, jag har nog förutsatt att jag ska klara allting ”alldeles själv” som jag är van att göra. Men om nån frivilligt erbjuder sig att vara stöd­per­son så tackar jag ju förstås inte nej.

Dödsbo
Jag hade kontakt med mammas bank igår och blev upplyst om att bankfullmakten inte gäller längre, nu behövs en fullmakt för dödsbo. Därmed uppstod en ganska komisk situation – eftersom jag är mammas enda barn är det jag som är dödsboet.

Jag frågade därför om banken vill att jag ska skriva en fullmakt till mig själv? Nej, det ville dom inte, det räckte med att dom får mammas personbevis där det framgår att jag är hennes enda barn fick jag besked om. Så bra. 🙂

Snö!Snömuskelträning
Jag blev lite chockad när jag öppnade ytterdörren i för­mid­dags – snömängden var påtagligt större än jag hade förväntat mig trots att jag hörde snöplogen klockan åtta. Mia blev tydligen också förvånad och eftersom jag inte hade sopat eller skottat gick hon ingenstans utan satt bara på trappan en kort stund.

Jag skottade stigen upp till parkeringen i samband med att jag hämtade tidningen och efter lunch var jag redo att ta i tu med resten. Efter knappt tre timmar var jag klar och blev inte ens svettig. Vikt­minsk­ningen (som fortsätter) kanske bidrog?

Promenad med Mia
Efter hand som jag skottade upp gångar, inspekterade Mia dom och hejade på. När jag hade skottat klart såg hon ut som om hon ville gå en promenad, så vi knallade i väg nerför backen.

Hon såg konfunderad ut när det var lika vitt överallt. Av allt att döma hade hon tänkt sig gå ner mot sjön till, men stod bara och tittade en stund. Vi fortsatte en bit till men då ville hon inte gå längre utan vände om.

Då vi kom tillbaka till inloppet eller ”flyet” stod hon och spanade igen, fast åt andra hållet. Jag trampade upp en stig åt henne på isen vid vägkanten som hon följde ett stycke men sen hoppade hon åt sidan och var tydligen på jakthumör.

Jag stod kvar och iakttog henne medan hon lyssnade och snusade. Hon gjorde ett jakthopp men lyckades inte pricka sitt byte. I stället grävde hon en ”toalettgrop” i snön och både kissade och bajsade i den. Snö har ändå vissa fördelar. 🙂

Efter toalettbestyren tyckte hon att vi kunde gå hem igen, så det blev ingen långpromenad precis. Det passade mig perfekt, jag var vrålhungrig.

6.9 – Avslut och inledningar

Igår lämnade mamma oss och jag deltog i lärarträffen. Idag har jag skrivit tack-kort, testat nyinköpet, fått hjälp att komma ihåg och egot har fått en kick.

Avsked
Igår eftermiddag tog mamma avsked från Udden och begav sig tillbaka till stan. Med sig fick hon lite zucchini, potatis, rabarber och kärleksört. Hon har ju varken trädgård eller potatisland stackar’n. 😀

Lärarträff/-möte
Prick 18.30 igår kväll steg jag och en kollega in på Strandhotellets veranda. Vuxen­in­sti­tu­tet inleder höstterminen med nyttig info, gemensam samvaro och lite ätbart.

Alla andra var redan samlade runt ett långbord, men vi var ju faktiskt inte sena. Rektorn kallade det för lärarmöte, men den informella miljön och samvaron tycker jag passar bättre under benämningen lärarträff.

Helt otroligt, jag har 79 kolleger totalt! Dock var bara ett tjugotal samlade igår. Lika bra det så man har en chans att komma i håg vem som är vem och vilka kurser dom håller.

Fast här i Finland ”drar” man allting. Man drar ett projekt, drar en utbildning och drar kurser. Av­sky­värt språkbruk som är direktöversatt från finska. Språkpolisen ogillar. 😦

Tack-kort
För att inte glömma, skrev jag tack-kort idag till alla som uppvaktade mig på födelsedagen. Det blev en ansenlig kortbunt. Dom får hålla till godo med mina vykort men motiven är valda med omsorg för varje mottagare.

Testkörning
Efter lunch drog jag på mig långbyxor och höst-arbetsjackan. Det kändes kallt och vinden var inte alls behaglig.

Nu skulle nyinköpet invigas och provköras. I måndags hämtade jag nämligen min senaste nyinvestering, en Husqvarna 323-RII.

Skyddshjälmen är fortfarande omonterad (se gårdagens inlägg) men jag bedömde att användningen av gräsklingan utgjorde liten risk för skador. Efter att ha justerat selen startade jag underverket borta vid grannens häck. Dikes­kanten och utrymmet närmast häcken fick bli testområde.

I min stora iver glömde jag hörselskyddet, men tröstar mig med att man tål 110 dB i en halv timme dagligen utan men, om man får tro gcaudio.com. Men i fortsättningen ska jag komma ihåg att använda det. Jag vill ju inte bli lomhörd tidigare än nödvändigt.

Resultatet blev precis så bra som jag hade förväntat mig och sågen uppförde sig som den skulle. Ett lyckat köp med andra ord. Jag gillar också att den använder miljövänligt bränsle så jag och min om­giv­ning slipper avgasångor och skadliga utsläpp. En ny och prydligare era är därmed inledd på Udden. 🙂

Påmind
Först när jag var hos frissan i eftermiddags och pratade bland annat om den avslutade sommar­lop­pisen kom jag på att jag har glömt att hämta intäkterna! Vilken tur att vi kom in på det sam­tals­ämnet, i morgon ska jag åka och inkassera innan jag glömmer det igen.

Ego-kick
En före detta kollega i Östersund hade skickat en vänförfrågan på Facebook idag och så snart jag hade bekräftat förfrågan, såg jag att jag hade två olästa meddelanden under rubriken Övrigt. Det ena kom från en ung man (född 1981 såg jag i hans FB-profil) i Turkiet som skrev: ”You are very beautiful.”

Sånt är ju trevligt att läsa ”på ålderns höst”. 😀 Egot slickade sig om munnen av förtjusning. Jag tackade för komplimangen, återgäldade den och lät förstås bli att tala om att jag var gammal nog att vara hans mor. Hur han hittade mig är en gåta, men på nätet är ju (nästan) allting möjligt.