6.9 – Glädje och sorg

Jag har skrattat och gråtit.

VedSkrattat
Skorstensinvigningen igår var lyckad tyckte både gästerna och jag. Speciellt jag! Ett dussintal personer hörsammade inbjudan och tog den verkligen på allvar. Tur med vädret hade vi också. Enda klago­må­let jag hörde var att ingen rök syntes från festobjektet. 😀

Det var många som ville provelda – mycket och länge. Förutom Grisen/Tvillingens vedsäck ett par dar i förväg, utökades klabbarna expo­nen­tiellt efter hand som gästerna anlände. Och min önskan om en ny vedbärare uppfylldes i kvadrat! Nu har jag två modeller att välja mellan. (Den imitten på bilden finns sen tidigare.)

Tack vare det soliga vädret avstod vi från brasa i kakelugnen. Vi parkerade oss i stället både i och utanför bersån där skratten skallade mellan varven. Firma Kerstin Forsboms goda och generöst till­tagna bakverk gör att jag kan livnära mig på resterna av smörgåstårtan minst en vecka framåt. Grädd­tårtan kanske tar slut på onsdag om jag inte får oväntad hjälp.

FödelsedagskortEn del av gästerna hade fått för sig att vi firade min födelsedag, men jag förlåter dom så gärna. 🙂 Andelen blommor, ätbart och drickbart var nästan lika stor som antalet vedklabbar.

Ett av födelse­dags­kor­ten fick mig att skratta extra gott. Förutom den roliga framsidan stod det så här på insidan av kortet: ”Ja, kortet säger ’Från Oss’ men jag tror att vi båda vet vem som betalade kortet och vem som bara signerade med sitt namn… Grattis (från oss båda).” Sån humor har bara(?) f d klasskompisen och hans sambo. 🙂

Tack igen alla som kom och för allt ni hade med er!

Gråtit
”Efter glädje kommer sorg” skrev jag i morse på FB – ingenting i våra liv är konstant eller permanent. Det enda som är konstant är förändringen har nån klok människa konstaterat för länge sen.

Begravning 2I förmiddags närvar jag vid begravningen av ”El-Tigern”. När jag såg hur många vi var i kyrkan slog det mig att skillnaden var stor jämfört med den förra begravningen. Jag kom fram till att åldern säkert spelade en stor roll – El-Tigern var 22 år yngre än min f d ar­bets­gi­vare.

Jag deltog också i minnesstunden efteråt. Begravningsgästerna fyllde så gott som hela för­sam­lings­hem­met och antalet kondoleanser var tresiffrigt. Om man som El-Tigern är varmhjärtad, social och humoristisk är det inte svårt att få många vänner.

Lika stor som glädjen var igår, lika tung kändes sorgen idag. Men efter sorg kommer glädje igen. Ingenting är ju konstant utom förändringen.

23.8 – Sorgligt och trevligt

Jag har varit på begravning, hjälpt ett åskoffer, nöjeseldat, lagt in gurkor, haft besök och fått ett trevligt samtal.

BåtutflyktBegravning
Igår begravdes min allra första arbetsgivare, en kvinna som jag har känt hela mitt liv. Det kändes tungt och ledsamt, som alltid på begravningar. På bilden sitter jag i hennes famn under en båt­ut­flykt på sjön med mina foster­för­äld­rar. Hennes man tog bilden antar jag och året kanske var 1956 eller 1957?

Ceremonin i kyrkan gav mig en flashback. Inledningsvis spelades Time To Say Goodbye, samma melodi som på mammas begravning och dessutom sjöng vi Härlig är jorden, samma psalm som sjöngs på mammas begravning. Ett underligt sammanträffande.

Dessutom hittade jag min halsduk. Den hade jag glömt kvar på en klädkrok i kyrkan sen mamma begravdes den 8.2. Det är i alla fall ingen som stjäl i kyrkan kan jag konstatera.

Åskoffer
Jämfört med den här personen klarade jag mig lindrigt från åskvädret. Både dator och modem slogs ut hos det här åskoffret. Efter begravningen återställde jag alla hans program och genvägar på ut­bytes­datorn.

Nöjeseldning
Jag kan absolut inte påstå att jag frös igår kväll, jag eldade i kakelugnen av rent och skärt nöje över att se lågorna, höra veden knastra och känna värmen. Ett rätt så billigt nöje. 🙂

Lagt in gurkor
Idag, äntligen, la jag in gurkorna. Hoppas dom ändå tar åt sig smak av lagen trots att dom var väldigt ”saltstinna”. Om nån vecka ska jag provsmaka.

ArtikelBesök
Sent i eftermiddags hade jag ett kort besök av LMFs ordförande. I dagens ÅU fanns en helsidesartikel om honom och hans fru som är sekreterare i föreningen.

Sekreteraren mejlade i torsdags och undrade om jag kunde medverka vid intervjun på fredag för­middag, men eftersom den kolliderade med begravningen avböjde jag naturligtvis. Jag tyckte för övrigt att det räckte gott med vår ordförande och sekreterare. Texten i artikeln kan läsas på ÅUs webbsajt.

Förhoppningsvis ger artikeln den publicitet och goodwill föreningen så väl behöver och bidrar till att vi kan öka medlemsantalet. Jag hoppas den också bidrar till att vi får in materiel som innerligt väl behövs.

Trevligt samtal
En stund efter att ordföranden hade åkt vidare ringde mammas kompis. Jag tänkte på henne bara härom dagen, men kom mig inte för att ringa just då, så jag blev glatt överraskad.

Det är en glad och pigg 84-åring, fast hon beklagade sig över att minnet har blivit så dåligt. Men det hindrar ju henne inte från att plocka bär i skogen, sjunga i kör eller dansa seniordans. En aktivare dam får man leta efter. Mysigt att hon hörde av sig. 🙂

9.2 – Begravningsdagen

Gårdagen var tung men också hjärtinnerligt varm.

Morgon och förmiddag
Gårdagen började tidigt, jag borde kanske inte ha stigit upp redan den tiden? Tio över sju steg vi upp. En kort stund senare välte Mia blomvasen som stod på köksbordet. Vattnet rann förstås ut över bor­det och ner på golvet. Just då var hon väldigt billig, jag hade annat att tänka på… Snön som hade rasat ner från taket till exempel.

SnörasNästa irritationsmoment dök up när jag gjorde min morgontoalett. Avloppet till hand­fatet korkade igen. Jag tog upp vattenlåset bara för att konstatera att felet inte låg där, proppen satt längre ner i röret. Lyckligtvis gjorde propplösarvätskan susen så småningom så jag kunde tvätta mig klart.

Ett par timmar senare skänkte jag en tacksam tanke till ”vägmästaren” som var i farten och sandade vägen. Det milda vädret och regnet hade gjort vägen hal, men nu skulle dagens gäster kunna ta sig fram.

Mia fortsatte fresta på mitt tålamod. Hon var obehagligt pigg och uppspelt och lyckades jämt vara i fötterna på mig. Hon kände antagligen att jag hade tankarna på annat håll och gjorde sitt bästa för att få uppmärksamhet.

När jag hade skottat bort snöhögen framför trappan för andra gången (första kom i torsdags kväll) kom jag på att jag skulle hissa flaggan på halvstång. Det var lättare sagt än gjort, den hamnade på tok för långt ner vid dom första två försöken. Tredje gången blev inte heller perfekt, men det fick duga bestämde jag.

Nu började det bli dags att byta om till be­grav­nings­klädsel. Den svarta blusen jag tänkte ha på mig visade sig vara ostruken, men jag hade gott om tid så jag hann stryka den. Lite över tolv var jag färdigklädd. Jag ville inte klä mig i helsvart, så det blev andlighetens färg (mörklila) på byxorna.

Ca 12.25 kom herr grannen junior in och meddelade att skjutsen väntade. Mia fick stanna inne och var nöjd med det. Jag hoppades innerligt att hon inte skulle känna sig frestad att hoppa upp på det färdigdukade bordet i vardagsrummet.

Begravningsceremoni och minnesstund
Begravningsgästerna från Helsingfors – mammas bror och svägerska, respektive tre av hennes vänner – vän­ta­de redan i kyrkan då vi kom. Resan hade gått bra och dom hade hunnit bekanta sig med varand­ra. Det var bara en av damerna i sällskapet jag inte hade träffat tidigare.

BegravningCeremonin inleddes enligt mammas önske­mål med Amazing Grace som kantorn spelade på piano, därefter talade prästen om att blomsterhyllningarna kunde börja. Mamma hade ju sagt att det räckte med en vit ros, hon ville inte ha några blomster­arrange­mang, så det hade jag vidarebefordrat till alla jag hade haft kontakt med.

Prästen tog därefter vid och vi sjöng psalm 31 (Härlig är jorden) som mamma och jag hade kommit överens om och efter jordfästningen avslutade kantorn med Time To Say Goodbye på piano, också den enligt mammas önskemål. Jag tror att mamma hade varit nöjd med arrangemangen. Också med den kvinnliga prästen.

Totalt tror jag vår lilla skara i kyrkan bestod av ett drygt ett tjugotal personer. Fler än jag hade räknat med, men en del av mina vänner hade ju också träffat mamma genom åren. Till minnesstunden på Udden infann sig 18 personer som fick kaffe, smörgåstårta och konjak till påtåren precis som mamma hade önskat.

Ett stort och varmt tack till alla som närvar eller hedrade minnet av mamma på annat sätt!

Kväll
När dom sista gästerna hade gått plockade jag undan och upptäckte att flaggan fortfarande vajade i topp när jag gick ut med slaskvattnet så jag skyndade mig att hala den. Direkt efter begravningen ska den hissas helt fick jag lära mig så det hade jag gjort innan kaffet serverades.

Precis som dagen hade börjat slutade den. Mia välte samma blomvas igen. End skillnaden var att vattnet rann ut åt andra hållet. 😦 Men jag förlät henne förstås igen (efter en stund).