Sista besöket

Priser

I mammas bokföringshäfte hittade jag den här lappen när jag sorterade hennes tillhörigheter. Att hon skulle dö samma dag fem månader senare visste hon förstås inte.

Nu har hon sluppit alla plågor. Två timmar efter mitt besök hos henne idag fick jag meddelande om att hon dött lugnt och stilla. Jag är innerligt tacksam för att hon inte behövde lida längre.

22.1*) – Beredskap och kamomillte

Igår skrev jag listor och stämde av torsdagens program, idag hälsade jag på mamma, förberedde för morgondagen och dricker kamomillte.

AnteckningsblockListor
Enligt mammas önskemål sa jag upp hennes lägenhet i stan strax efter jul. Igår skrev jag listor, dels på viktiga kontakt­personer som har med bostaden att göra och dels på saker som ska följa med till Udden. Resten får en firma ta hand om.

Avstämningar
För säkerhets skull kollade jag att tömningsfirman kom ihåg tidpunkten. Jodå, men det visade sig att tömningen inte sker på torsdag, utan vi träffas bara för en överenskommelse. Själva tömningen sker först efter det. Det beskedet innebar att vi ändrade tiden till 13.00.

Jag har självfallet också bokat Vik Husse till Mia. Han lovade snällt nog dyka upp ca 9.30 i morgon så jag hinner in­formera honom om var han hittar mat och dryck, både till sig själv och Mia.

Min ”storstadsguide” (f d klasskompisen) ringde och kollade att planeringen håller och vi kom överens om var vi ska träffas på torsdag. Gräsviken var lämpligaste alternativet och den skylten kommer jag i håg, så det ska väl gå bra. Tur att det finns mobiltelefoner om, utifall att.

Jag har också lovat ringa mammas kompis som bor i närheten när jag är på plats. I senaste mejlet undrade hon om jag använder mjölk och socker i kaffet. Hon ville bjuda på mat, men det tackade jag nej till för att inte slösa med tiden, så hon lovade vänligt nog ställa upp med kaffe och smörgås.

Hälsat på mamma
Mamma sov som vanligt då jag kom men jag ville inte väcka henne utan satt tyst bredvid henne och följde hennes andhämtning. Hon såg mycket bättre ut idag, färgen på på läppar och händer var normal igen.

Mammas händerNär maten kom vaknade hon till och frågade hur länge jag hade varit där. ”Bara en liten stund” försäkrade jag. Jag frågade om hon ville äta i sängen och det sa hon ja till så jag höjde huvudändan på sängen och föreslog att jag kunde mata henne.

När hon såg sopptallriken försökte hon ta i skeden, men orkade inte lyfta den så jag matade henne och gav tabletten hon skulle ha. Det blev bara några skedblad innan vi övergick till efterrätten. Idag serverades änglamat så jag förstod att hon skulle uppskatta den mer än soppan.

Det blev trots allt inte så många skedblad av den heller. Hon sa att hon inte orkade hålla upp ögonen så jag frågade om hon ville vila. Efter att ha begärt att få lite mjölk sänkte jag sängen tills hon tyckte att hon låg bra, sen pussade jag henne på pannan och sa att jag skulle gå så hon fick vila.

Innan jag gick öppnade hon ögonen, log och tackade för att jag hade kommit. Det var en hjärte­vär­mande belöning för besöket.

Förberedelser
Innan jag drog kapellet över Silverpilen förberedde jag för morgondagens avfärd. Spolarvätska fyllde jag nyligen på, så det behövdes inte, men min trotjänare är nu omgjord till ”lastbil”. En kartong, några kassar och en frysväska rymmer säkert dom grejer som ska följa med till Udden.

Kamomillte
Sen ett par veckor dras jag med ”magkatarr”. Nåt sånt existerar inte enligt dom sajter jag kollat på, utan det handlar om magsäcksinflammation, dvs gastrit, har jag lärt mig. Strunt samma, jag känner väl igen besvären från tidigare. Fast det var många år sen sist.

ÖrtteBland tipsen på naturmedel/läkeörter hittade jag malva- och kamomillte. Nåt malvate gick inte att uppbringa i S-Market, men väl kamomillte så det köpte jag och har nyss druckit.

I Nya naturläkarboken läste jag ett annat tips värt att pröva: 1-2 teskedar vanlig grädde och lika delar vatten vid behov. Enkelt, bra och biverkningsfritt.

Jag vet mycket väl vad besvären beror på så jag är inte orolig. Det gäller bara att låta bli att inte anstränga slemhinnan i magen. Fast morgonkaffet vägrar jag avstå från!

Lustigt nog har jag varken halsbränna eller sura uppstötningar så jag dricker hellre kamomillte än förbrukar flytande Novalucol som jag minns var dödsäckligt. Tydligen finns det tuggtabletter nu­för­tiden, men jag avstår gärna från dom också.

*) Pga tekniska problem gick det inte att publicera inlägget igår. 😦

20.1 – Skillnader

Ljusskillnaden börjar märkas, jag har fått loss sköldpaddan och hade fel igen. Mammas tillstånd har försämrats.

Ljusskillnad
Tack vare solskenet igår var det alldeles ljust ännu halv fyra så jag hann avsluta städningen i dags­ljus. Jämfört med nyårsdagen stiger solen upp hela 20 minuter tidigare. Idag har snötäcket fyllts på lite grann så dagen har inte varit lika ljus som igår, men nysnön lyser upp.

SköldpaddaSköldpaddan lösgjord
Förra gången jag dammsög åkte min lilla sköldpadda in i dammsugaren. Det handlar givetvis inte om en levande sköldpadda, utan en liten prydnadsgrej av snäckskal som jag räddade då Tigern/Lejonet var på väg att slänga bort den för många år sen.

Trots att jag vände på och pillade runt med fingret i dammsugarpåsen kunde jag inte hitta den så jag antog att det inte var meningen att jag skulle ha den längre. Igår fick det mystiska försvinnandet och dammsugarens dåliga sugförmåga sin förklaring.

Sköldpaddan hade alls inte åkt in i dammpåsen utan satt fastkilad i en del av dammsugarslangen. Tyvärr var den omöjlig att rubba eller ta ut ens med matpincetten jag använde, så jag tog till saxen och bände loss den med våld.

Givetvis gick den sönder och åkte ner i soporna. Men skillnaden i dammsugarens sugförmåga blev avsevärd. 🙂 Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Fel igen
På grund av brister i min ”elleverantörsbildning” påstod jag att mamma betalade för el till två bolag. Det stämmer för all del, men hon betalade ingalunda dubbelt. Helsingfors Energi debiterade för el­över­fö­ringen och Suomen Energiayhtiö för elförbrukningen. Rätt ska vara rätt.

Bara för att vi inte har nån valmöjlighet här på ön utgick jag från att man är hänvisad till Fortum också i stan.

Försämrat tillstånd
Idag är det en månad sen mamma kom till ön. Jämfört med i förrgår var hennes tillstånd sämre idag. Hon orkade nästan inte prata alls och besöket blev kort.

Mamma o Mia i hammockenJag såg att hennes läppar var lilafärgade och händerna blå, så jag förstår att hjärtat inte orkar så länge till. Hon satt visserligen på sängkanten och gjorde sitt bästa för att äta, men jag hörde att hon blev and­fådd bara av att sitta upp och hantera skeden.

Efter ett par skedblad sa hon att hon var trött, men ansträngde sig ändå att äta lite till. Jag talade om att hon inte behövde äta mer, men efter en liten paus ville hon i alla fall smaka på bärkrämen som var dagens dessert. Efter ett par skedblad gav hon upp så jag frågade om hon ville vila och hjälpte henne att lägga sig.

Hon frös så hela hennes magra kropp skakade. Det gick nästan inte att uppfatta vad hon sa för att läpparna darrade så, men hon bad igen om ursäkt för att hon var så trött och bara ville sova. ”Och det blir bara värre” sa hon sakta.

Hon ville också ha en värktablett så jag hämtade en och hjälpte henne få i sig den med lite vatten innan jag gick. För hennes skull önskar och hoppas jag att hon får dö så snart som möjligt, helst lugnt och stilla i sömnen. Det känns otroligt att den här bilden togs för bara drygt ett halvår sen.

18.1 – Korta turer och inventering

Jag har fått sällskap, besökt mamma, tagit en premiärtur och inventerat.

SällskapSällskap
Igår eftermiddag såg jag en bil hos sommar­grannen, i morse hade dom förökat sig till tre och idag blev dom fyra. Det lyste så fint i grannhuset när jag släckte strax före midnatt.

Besök hos mamma
Dagens besök hos mamma blev väldigt kort, idag kände hon sig så trött sa hon. Det var till stor del mitt fel, jag borde ha åkt ändå tidigare.

På lördag-söndag serveras lunchen halv tolv. Jag räknade ut att jag skulle komma fram lagom om jag åkte hemifrån den tiden, men när jag kom in till mamma hade hon redan ätit och låg med slutna ögon.

Hon bad tårögt om ursäkt flera gånger för att hon var så trött, trots att jag försökte övertyga henne om att det var OK och att hon hade rätt att vara det. Hon sa att hon hade drömt en massa konstiga saker så jag förstod att natten kanske hade varit orolig. Efter en kvart åkte jag igen.

PremiärturPremiärtur
När jag kom hem gav jag Mia mat, fyllde på dricksvatten och hämtade ved. Eftersom sparken stod i vedlidret och jag hörde röster och hund­skall nere på isen kände jag för en sparktur för att skingra tankarna.

Mia föredrog att vila middag, hon hade varit ute under tiden jag åkte till mamma så nu var hon nöjd med att stanna inne i värmen. Och lika så bra var det, dom tre hundarna på isen hade säkert skrämt slag på henne.

Jag tog en vända runt viken, sen var jag nöjd. En av hundarna fick syn på mig när jag närmade mig stranden och kom springande i full karriär, inom kort följd av de två andra. Jag satte mig på huk och lät dom snusa på mig, men antingen luktade jag illa eller så tyckte dom att jag var oin­tres­sant för dom sprang lika snabbt i väg tillbaka till sina hussar igen.

Inventering
I min varma vardagsjacka och vinterkappan saknades två knappar sen i fjol så jag inventerade mitt digra knappförråd när jag kom in efter sparkturen. Det tog en stund att hitta rätt knappar, men efter­som jag sällan tappar några visste jag att dom borde finnas kvar. Frågan var bara var?

Knappförrådet får inte längre plats i syltburken jag har använt hittills, vilket beror på att knapparna förvaras i sina små plastpåsar som dom ligger i när plaggen är nya. Ordning och reda.

KnappOm jag också vore så ordentlig så jag skrev på varje påse till vilket plagg knappen hör, skulle letandet effektiveras ytterligare. Men så fiffig är jag ju inte bortsett från ett par undantag.

När jag hade sytt i knapparna och utökade förvaringen med en gurkburk fick jag syn på en välbekant, tygklädd, vinröd knapp som väckte glada minnen. Den tillhör en klänning som jag (tydligen) köpte på rea i Östersund nån gång på 90-talet och som var min favorit i många, många år tills jag en dag tyvärr hade ”vuxit ur” den.

Vad jag ska med knappen till vet jag inte, men den åkte ändå ner i burken tillsammans med dom andra. Vem vet, den kanske passar på nåt annat plagg nån gång?

16.1 – Extra råddigt

Igår letade jag förgäves, idag har det varit en extra råddig dag.

Letat förgäves
Igår bestämde jag mig för att byta till vintergungstolsmattan. Den har moster sytt som en rya så den är varm och skön att sitta på.

Där jag senast förvarade den fanns den inte och ingen annan stans heller. Jag har alltså flyttat på den och glömt var jag har gjort av den. Högst antagligen ligger den nånstans på vinden så jag får fortsätta leta där.

FärdtjänstRåddigt
Innan jag åkte i väg till dagens besök hos mamma öppnade jag hennes post. Hon har blivit beviljad färdtjänst (ansökt 11.11.2013) och kan få ett personligt stadskort bara hon skickar in ett foto och skriver under blan­ket­ten som bifogades. I morgon får jag ringa ”beredaren” av ärendet och förklara läget.

FPA har beviljat ersättning för hennes reskostnader och betalar ut ersättningen till ett av vittnena på fullmakten som jag bifogade?!? Efter samtal till FPAs kundtjänst framgick det att ersättningen betalas ut till det konto som stod i ansökan och inget annat.

Troligen var handläggaren inte kunnig i svenska och trodde att vittnet var en taxichaufför eller den befullmäktigade. Damen i kundtjänsten (som pratade med lätt rikssvensk brytning) kunde inte heller förstå anledningen och förklarade det som ett misstag. Nåväl, huvudsaken att ersättningen hamnar på mammas konto.

Extra råddigt
När jag kom in till mamma noterade jag att hon fått toastol bredvid sängen. Bra att hon sagt till om den, men samtidigt sorgligt att se.

Hon satt och åt när jag kom, så rabarberkrämen jag hade med mig kom precis lagom. Jämfört med i förrgår var hon ändå råddigare så jag misstänkte genast att dosen värkmedicin hade ökats. Min misstanke bekräftades när jag pratade med en sköterska på vägen ut. Igår kväll hade mamma haft ont så hon hade fått en extra dos värkmedicin.

Jag förklarade varför jag frågade och då menade hon att man måste välja mellan två onda ting. Jag skyndade mig genast att tala om att det självfallet är viktigast att mamma slipper smärta, jag ville absolut inte ha nån ändring!

Mamma 2012

Mamma på Udden påsken 2012

Glädjande nog gick det bra att skoja lite med mamma idag också. Hon bad mig ta fram spegel och kam så hon fick kamma sig. ”Du ser, lite av det gamla livet återstår” kommenterade hon själv­ironiskt medan hon drog kammen genom håret.

Numera återstår bara enstaka testar längst fram på huv’et och kammen blev full av hår som vanligt så jag frågade om hon ville att jag skulle göra flätor? Hon var genast med på noterna och svarade: ”Ja, vill du göra det.”

Administratören gav mig en kopia av mammas journal från Helsingfors (enbart på finska förstås) när jag gick. Efter att ha läst den två gånger kom jag fram till att det är ett under att hon fortfarande är vid liv.

Jag var också råddigare än vanligt idag. Dels glömde jag starta motorvärmaren i god tid och dels hade jag glömt inköpslistan hemma insåg jag när jag kom till butiken i Kärra. När jag var nästan hemma kom jag på att jag hade glömt att köpa veckans TV-tidning.

Ofokuserad kallas det. Jag har ju verkligen inte mycket att hålla reda på, men mammas tillstånd ligger som en tung, våt filt över mig känns det som. All extra ­– och i många fall onödig – administration som rör hennes ärenden bidrar väl också.

Nu ska jag skriva ett mejl till överläkaren på Cancerkliniken som svar på hans brev angående mitt klagomål.

8.1 – Engagemang

Jag har jagat en hemvårdschef, fått min insändare publicerad, besökt simstranden och mamma förstås.

Fråga till hemvårdschefen
Hemvården i distriktet som mamma tillhör i Helsingfors har fortfarande kvar nyckel till hennes lägen­het. Via den rara och hjälpsamma socialarbetaren på Storkärrs sjukhus fick jag namn och telefon­nummer till hemvårdschefen som jag har sökt och bett ringa upp.

Min idé var nämligen att hemvården kanske kunde vara så hygglig och returnera mammas hjälp­me­del till Hjälpmedelscentralen i samma veva som dom återlämnade nyckeln. Hjälpmedelscentralen har på min mejlfråga om någon kunde hämta dom den 23.1 meddelat att hjälpmedlen kan lämnas in mellan 8-17. Hjälpsammare än så är dom inte.

Idag fick jag äntligen kontakt med en dam på hemvården. Hon var mycket förstående och sa att det gick bra att göra som jag föreslog. Skönt, då var det ett problem mindre.

Insändaren publicerad
Idag var min insändare i ÅU publicerad (se inlägget den 3.1) i exakt samma ordalydelse som jag hade skrivit den. Flera personer har kommenterat och tyckt att den är välformulerad. Tack för det! Det är svårt att vara saklig när man är känslomässigt engagerad, men jag försökte mitt bästa.

Insändare

Besök i simstranden
Igår ringde en reporter från Yle Åboland på inrådan av Daphnias ordförande. Hon frågade om jag ställde upp på en intervju idag. Radion ville höra vilka skäl vår förening har för sitt klagomål över Tekniska nämndens beslut.

Vi kom överens om att träffas klockan 11 vid Folkhälsans simstrand vid Furulund eftersom de nya fastig­hets­ägarna vid stranden i Kärra inte tillåter nerfart längre. Simstranden är väl den enda strand­remsan som är allmän numera?

Intervju och fotografering var klar på 20 minuter. Reportern var föredömligt opartisk, jag kunde omöjligt avgöra om hon hade tagit egen ställning och i så fall för vad.

Undrar om hon tänker klippa bort mitt sista svar? Hon frågade vad jag kände när jag tittade ut över sjön? ”Kärlek” svarade jag utan ett ögonblicks tvekan. 🙂

Intervjun planeras sändas i morgon bitti kl 7:45 tror jag hon sa? Antar hon menade på Radio Vega. Jag erkände att jag är dålig på att lyssna på radio och frågade om jag kan lyssna på webbsajten i stället. Jodå, det kan man försäkrade hon.

Mamma o Mia

Mamma på besök påsken 2013

Besök hos mamma
Efter intervju och mathämtning fortsatte jag till Kimito för dagens besök hos mamma. Jag hade gott om tid och kunde därför svänga in till butiken och köpa hennes favoritjuice. Äppelmusten hon gillade är tyvärr slut för säsongen.

Stackars mamma, hon hade haft diarré under natten och morgonen. Fast nu kändes det bättre sa hon. Jag hjälpte henne att sätta sig upp på sängkanten när lunchen serverades och satt bredvid medan hon åt. Jag har en känsla av att hon åt upp hela portionen bara för att jag satt där. Men bra så, även om hon klagade över att hon hade ätit för mycket.

Trots att hon inte använder mobilen verkar det vara viktigt för henne att den fungerar och att hon kan hantera den. Jag lyckades äntligen hitta inställningen där man kan slå av PIN-kodsinmatningen så hon slipper den detaljen i fortsättningen.

Oavsett hur många gånger jag upprepade att den röda knappsymbolen är för av och på och den gröna för att svara på samtal blev det fel. Inte ens förklaringen vänster och höger hjälpte, så vi kom överens om att jag sätter dit klisterlappar i färg nästa gång vi ses. Den senast lagrade informationen i hennes hjärna verkar vara på väg att för­svinna.

Jag frågade om hon ville att jag skulle ta med mig rabarberkräm (som jag vet att hon gillar) med visp­grädde nästa gång? Jo, det ville hon. Och jag fick gärna lämna kvar rabarberfibrerna (som jag brukar) påpekade hon. Jag kunde ta med en vit skål som finns i skåpet ovan­för diskbänken.

Hon tänkte förstås på sin lägenhet och skakade lite på huvudet åt sitt misstag när jag sa att jag inte hade lust att åka till Helsingfors och hämta den. Det var också noga att jag tog med en dessertsked i stället för soppsked. Sen långt tillbaka vet jag att hon ogillar stora skedar så det var inget oväntat. 🙂

6.1 – I dödens väntrum

Rubriken är lånad från titeln på Sven Stolpes bok. Den skrevs året efter mammas födelse och känns lämplig efter dagens besök.

Besöket blev ovanligt långt, en dryg timme. Om det berodde på att våra samtalsämnen engagerade henne eller på nåt annat vet jag inte. Vi pratade mest om begravningsarrangemang och utformning av döds­an­non­ser. Det mesta har hon talat om tidigare, men hon hade också ett par nya önskemål.

FörfäderJag är oerhört tacksam över att hon är klar i huvudet, kan höra och uttrycka sig. Hennes närminne har blivit märkbart sämre, men det är fullt förståeligt då varje dag är den andra lik och hon inte längre orkar ta in nya intryck.

Hon oroar sig för hur det ska gå (för mig) att tömma lägenheten. Jag försökte övertyga henne om att det kommer att gå bra, men jag inser att hon inte kan känna nån lättnad förrän det är överstökat. Som tur är det inte så långt till dess.

Idag kändes det som en tröst att tala om för henne att det här var hennes sista jul. Doktorn hade ju redan talat om för henne att hon var döende och den tanken kände jag att hon hade förlikat sig med fullt ut för ett tag sen, men det var tydligen bara till mig han sa vilken tidsrymd det rörde sig om.

Mammas stora fasa har alltid varit att hon ska bli ”långliggare” och hon säger ofta att hon undrar hur länge hon måste vara kvar. Idag tilla hon: ”Tänk om det blir flera år?”. Därför talade jag alltså om för henne vad doktorn sagt till mig. Hon verkade lättad över beskedet.

”Hur gärna jag än vill vara här med dig, orkar jag inte längre” sa hon sen. Jag tog hennes tunna, lilla hand i min och sa att jag förstod henne så innerligt väl och att jag är övertygad om att vi ses igen. ”Hoppas det. På nåt sätt, nånstans” svarade hon med tårfyllda ögon.

————

Det är märkligt att döden kan förena två människor. Jag är ingalunda den första eller den sista som upplever det, men det är onekligen lite underligt. Först när det är för sent hittar man en relation som känns bra för båda parter.

Kanske är det för att man i dödens närvaro blir mer ödmjuk och skalar bort allt oväsentligt? Man har ingen roll att spela längre, ingen prestige eller kontrollbehov. Man bara är. Så som vi alltid borde (få) vara, men livet stöper oss tyvärr i många konstiga former innan vi är klara att bli oss själva igen.