6.1 – I dödens väntrum


Rubriken är lånad från titeln på Sven Stolpes bok. Den skrevs året efter mammas födelse och känns lämplig efter dagens besök.

Besöket blev ovanligt långt, en dryg timme. Om det berodde på att våra samtalsämnen engagerade henne eller på nåt annat vet jag inte. Vi pratade mest om begravningsarrangemang och utformning av döds­an­non­ser. Det mesta har hon talat om tidigare, men hon hade också ett par nya önskemål.

FörfäderJag är oerhört tacksam över att hon är klar i huvudet, kan höra och uttrycka sig. Hennes närminne har blivit märkbart sämre, men det är fullt förståeligt då varje dag är den andra lik och hon inte längre orkar ta in nya intryck.

Hon oroar sig för hur det ska gå (för mig) att tömma lägenheten. Jag försökte övertyga henne om att det kommer att gå bra, men jag inser att hon inte kan känna nån lättnad förrän det är överstökat. Som tur är det inte så långt till dess.

Idag kändes det som en tröst att tala om för henne att det här var hennes sista jul. Doktorn hade ju redan talat om för henne att hon var döende och den tanken kände jag att hon hade förlikat sig med fullt ut för ett tag sen, men det var tydligen bara till mig han sa vilken tidsrymd det rörde sig om.

Mammas stora fasa har alltid varit att hon ska bli ”långliggare” och hon säger ofta att hon undrar hur länge hon måste vara kvar. Idag tilla hon: ”Tänk om det blir flera år?”. Därför talade jag alltså om för henne vad doktorn sagt till mig. Hon verkade lättad över beskedet.

”Hur gärna jag än vill vara här med dig, orkar jag inte längre” sa hon sen. Jag tog hennes tunna, lilla hand i min och sa att jag förstod henne så innerligt väl och att jag är övertygad om att vi ses igen. ”Hoppas det. På nåt sätt, nånstans” svarade hon med tårfyllda ögon.

————

Det är märkligt att döden kan förena två människor. Jag är ingalunda den första eller den sista som upplever det, men det är onekligen lite underligt. Först när det är för sent hittar man en relation som känns bra för båda parter.

Kanske är det för att man i dödens närvaro blir mer ödmjuk och skalar bort allt oväsentligt? Man har ingen roll att spela längre, ingen prestige eller kontrollbehov. Man bara är. Så som vi alltid borde (få) vara, men livet stöper oss tyvärr i många konstiga former innan vi är klara att bli oss själva igen.

 

4 tankar om “6.1 – I dödens väntrum

  1. Du har säkert helt rätt i dina funderingar. Även om det blev sent så tror jag att ni båda kommer att känna glädje över att det till slut blev bra.

    Gilla

  2. Så sorgesamt. Vi får ändå förlika oss med tidens gång och vår utmätta tid. Det är ju bra att ni kan föra samtal även om din mamma är svag. Min mamma blev så dement på slutet att hon inte kunde få fram några ord alls och då är det verkligen svårt.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.