Tant Jenny och farbror Harald (Dahlqvist) bodde i Söderby. Med dem umgicks moster och morbror flitigt. Om jag minns rätt, var farbror Harald i samma ålder som moster (född 1907), tant Jenny var yngre.

Efter kaffe med dopp spelades ofta ”Marjas” och herrarna drack grogg på brännvin, varmt vatten och socker. Om inte damerna deltog, satt de och pratade medan de handarbetade.

Dottern Britta och jag var nästan jämnåriga så vi lekte tillsammans under tiden, ständigt förföljda av hennes livliga lillebror Svante. Vid ett av besöken höll Britta och jag till i hennes vindsrum. Store­bror Bjarne (f 1941) hade rummet intill och därifrån hördes dragspelsmusik så vi gick in och ställde oss på trös­keln och lyssnade. ”Vad vill du höra?” frågade han mig plötsligt.

Det hade jag inte väntat mig… Jag kände mig blyg över uppmärksamheten och drabbades av tung­häfta. Nån favoritlåt hade jag heller inte i den åldern, jag kanske nyss hade börjat skolan?

När han inte fick nåt svar föreslog han Tom Dooley som var populär just då. Sen dess har jag alltid förknippat den låten med Bjarne (han avled 2014).

”Höjäng” i Söderby i slutet av 1950-talet. Harald och Jenny till vänster, morbror till höger

Efter höstslakten hade tant Jenny gjort blodkorv som hon tog ut ur ugnen precis när vi kom på besök en kväll. Godare blodkorv har jag aldrig ätit sen dess!

Något år efter att jag börjat skolan fick jag för mig att jag skulle stanna ensam hemma medan moster och morbror hälsade på i Söderby. ”Ring om du vill att vi kommer hem” sa moster innan de gick. Ett par timmar gick bra – ända tills jag hörde konstiga, skrämmande ljud sedan jag lagt mig. Jag kunde omöjligt lista ut var de kom ifrån och beslöt till slut att övervinna min stolthet och ringa.

”Vi kommer genast” lovade moster. En kort stund senare kom jag på orsaken till ljudet och ringde upp på nytt, men då var moster och morbror redan på hemväg sa tant Jenny. När de kommit hem kom moster och satte sig på sängkanten och bekräftade orsaken till ljudet. Det var isen som slog råkar.

Ljudet hade jag ju hört många gånger förr, men inte reflekterat över det. I min ensamhet växte det till något skrämmande och hotfullt. Det var också första och enda gången.

Mitt sista minne av tant Jenny är när hon låg och vilade i det lilla rummet till höger om ingången. Cytostatikan hade fått det mesta av hennes hår att försvinna och hon såg blek och trött ut, men hon log lika vänligt som alltid när Britta och jag tittade in.

Efter mosters död hittade jag ett brev från tant Jenny, skrivet 1964 på Mjölbolsta där hon låg. Hon skrev bland annat att hon skulle bli hemskickad eftersom läkarna nu inte kunde göra mer för henne. Hon dog ganska snart därefter, hösten 1965.