”Möllers”, Edla Möller minns jag att tanten hette, men farbrorn har jag glömt namnet på. När jag var barn (på 1950-talet) hörde jag bara tala om Möllers eller Möller när man syftade på husbonden.

Möllers var våra närmaste grannar  på den här sidan av sjön och bodde i ett rött litet hus som tant Mina hade bott i tidigare, men henne har jag aldrig upplevt. Det röda huset står fortfarande kvar och används numera som fritidsbostad.

Någon bild på tant Edla och farbror Möller har jag tyvärr inte, men jag kan ännu se dem båda framför mig. Farbror Möller var en kraftigt byggd man med grått hår som sällan var nykammat.

Som jag minns det var han klädd i en mörk, sliten och fläckig halvpolotröja och bylsiga byxor som hölls uppe med en sliten livrem. På ena armen hade han en tatuering i form av ett ankar. Om jag inte är felunderrättad var han före detta sjöman.

Tant Edla var liten och spröd, lätt kutryggig och gråhårig också hon, alltid med en rutig duk knuten under hakan och förkläde med bröstlapp. Hon deltog sällan i samtalet, för­mod­ligen på grund av sin dåliga hörsel, men hon bjöd alltid på kaffe och bullar. Hade man tur fick man nykokt kaffe på farbror Möllers order, annars till­sattes en liten sked till den befintliga kaffe­sum­pen i pannan.

Att tant Edla var syster med ”Gustu-pappas” fru visste jag inte förrän för några år sen. Vad hon hette minns jag inte heller? Kommentera gärna ni som vet!

Anledningen till att jag minns tant Edlas namn så väl hänger i hop med att hon var nästan heldöv på äldre dagar. När hon var ute sommartid och farbror Möller var kaffesugen ropade han: ”Eeedla, kaffe!” så det rungade över nejden.

På tal om kaffe. En av våra äldsta bybor har berättat om ett av farbror Kovanens besök hos Möllers. Farbror Kovanen var byns dåtida skomakare och hade finska som modersmål, men han talade bra svenska om än med kraftig finsk brytning.

Då kaffet var serverat frågade farbror Kovanen: ”E te ten kaffe eller ten te”. Uppenbarligen var kaffet på tok för svagt i hans tycke. På den tiden såg man i regel alltid botten på kaffekoppen trots att den var fylld med kaffe så jag förstår hans kommentar även om den var rysligt ohövlig.

Vad farbror Möller svarade förtäljer inte historien. Jag kan gott tänka mig att han inte blev svaret skyldig. Han var rätt så snabb i repliken.