7.9 – Morgonrocksdag, ”på sta’n” och ny bekantskap

Gårdagen blev en ”morgonrocksdag”, idag har jag uträttat ärenden ”på sta’n” och gjort en trevlig bekantskap.

MorgonrockMorgonrocksdag
Igår ”hann” jag aldrig klä på mig. När klockan var 18:30 kändes det inte längre motiverat, så jag bodde kvar i morgonrocken tills jag gick och la mig.

Tiden fördrevs med föreningsadministration – telefon‑ och mejlärenden, brev till nya medlemmar, be­tal­ningspåminnelser till en del befintliga, uppdatering av medlemsregistret osv, osv. Faktiskt stack jag inte ut näsan mer än att jag hämtade posten. Det tog jag igen idag.

Ärenden ”på sta’n”
Uttrycket ”på sta’n” är ju inte riktigt tillämpbart när man bor i glesbygd, men ”på byn” passar ju inte heller. Idag lämnade jag nämligen byn och åkte till ett par andra. Det blev stopp på många olika ställen runt sjön innan jag återvände till Udden.

Första stoppet gjordes i kyrkbyn för att hämta mat och återlämna ”tårttransportören” till Kerstin. Färden gick därefter vidare till Dalsbruk, så jag frågade damen som stod på busshållplatsen om hon var på väg dit? Det var hon, så jag erbjöd henne skjuts.

Där gick Launokorpi alltså miste om en biljettintäkt. Om jag hade varit riktigt schyst, hade vi inväntat bussen, betalat för resan och sen åkt bil. Men så schyst är jag inte.

Innan vi nådde Dalsbruks centrum gjorde jag ett snabbstopp för att lämna post till Trollkarlen, därefter lämnade jag av damen vid hennes resmål. Efter besök i K-butiken och inköp av porto till breven som jag postade kände jag för ett ”strandhugg” i Holmbergs Café.

Därifrån vidare till Sale, macken, apoteket och Alko. Då var klockan lite över tre, vilket innebar att jag snart var väntad i Söderlångvik, dagens sista anhalt. Fel, jag stannade faktiskt också vid en post­låda på Söderlångvikvägen när jag åkte hem. Många stopp blev det, men så uträttade jag också allt på ärendelistan. Duktig flicka. 🙂

holmbergsTrevlig bekantskap
Strålande sol och 18° varmt lockade mig att dricka kaffe ute på Holmbergs terrass. Dom har alltså ingen berså. 😉

Vid bordet intill satt en ung man (med trevligt utseende), som med jämna mellanrum knappade på sin smarttelefon. Jag gissade genast att han var journalist på uppdrag i trakten. Troligen skulle han rapportera från Årets by, som Dalsbruk nyligen blev utnämnd till.

När jag fått i mig ett par tuggor av min cheesecake vände han sig mot mig och kommenterade det härliga vädret. Jag instämde och återgick till kaffet och kakan. Efter en kort stund tilltalade han mig igen: ”Är du härifrån?”

Fortfarande övertygad om att han var ”turistjournalist” specificerade jag vilken by jag bodde i och var den ligger. Den kände han (så klart) inte till, så jag förklarade. Vem vet, han kanske tänkte sig ett besök och reportage från vår lilla by också?

Därefter fortsatte konversationen om annat. Det visade sig att ”journalisten” är anställd som lärare i Dalsbruks skola och nyligen hitflyttad från Ivalo(!) via Helsingfors. Oj oj oj så fel jag gissade. 😀

Efter ett tag kom vi in på katter. Det var dumt av honom att inleda mig i frestelse… Jag fick givetvis mundiarré och serverade honom en längre monolog om vilken förträfflig kisse jag har. Efter ett tag ägnade han sig åt sin telefon igen.

Lyckligtvis är jag observant på när folk tappar intresset så jag avrundade snabbt min svada, reste mig och sa att jag hade en tid att passa. Då lystrade han genast, sträckte fram handen och talade om sitt förnamn, så jag gick fram till honom, skakade tass och presenterade mig jag också.

Trevligt med en ny och trevlig bekantskap. Om vi ses igen ska jag tala om hur fel jag gissade på hans yrke så får han sig ett gott skratt. 😀

1.4 – Gammalt och nytt

Silverpilen är godkänd, jag har hittat en gammal nyhet, ska på kurs och har gjort en ny bekantskap.

Silverpilen godkänd
I onsdags efter lunch styrde jag norrut igen. Den här gången var avsikten att komma hem med ett godkänt besiktningsprotokoll, vilket jag också gjorde.

Axe for herHittat en gammal nyhet
Efter ombesiktningen åkte jag över till S-Market för proviantering. Bland annat var min deodorant på upphällningen. Till min stora förtjusning hittade jag ”Axe for Her” längst upp på en hylla. Det var en nyhet. Hittills har jag köpt den ”manliga” versionen för att den inte innehåller alu­mi­nium.

För att kontrollera ingredienserna i Axe for Her googlade jag när jag kom hem och noterade att pro­dukten verkligen inte är ny, redan 2012 fanns den att köpa i USA. Men det är klart, det är ju lång väg från USA till Kimito så fyra års försening för man ha förstående för. 😉

På kurs
Igår anmälde jag mig till kortkursen i blågröna alger (cyanobakterier) som försiggår nästa lördag. Alla mikroskopiska organismer, speciellt i vatten, fascinerar mig.

Ny bekantskap
Sent på eftermiddagen igår parkerade jag utanför Holmbergs café. Jag skulle leverera min första glada överraskning som utlovat.

Samtidigt parkerade mottagaren, också hon för tidig, så vi gick genast fram till dörren. På den stod det ”Abonnerad för privat tillställning”. Snopet, men det finns ju lyckligtvis fler matställen i Dalsbruk. Vi beslöt oss för Port Side i stället.

FiskmiddagUnder tiden vi väntade på maten åt vi sallad och inledde bekantskapen. Att träffa en helt obekant män­niska kan ju vara knepigt, men vi hade inga som helst problem att få samtalet att flyta. Det visade sig också att vi hade flera gemensamma värderingar när det gäller våra medmänniskor.

Så småningom framgick det att jag kände en av hennes söner. Vid det här laget borde jag ha vant mig vid att världen här är liten, men jag blev ändå överraskad. Hon såg så ung ut att ha en son i hans ålder tyckte jag, men hon blev mamma i unga år förklarade hon.

Det hann gott och väl bli Mias mattid innan vi skildes. Vi kom överens om att hon gör ett besök på Udden nån gång när vi kan sitta ute och håller kontakten via FB till dess.

Vilken trevlig eftermiddag! Jag kände mig jätteglad hela vägen hem. Hoppas hon gjorde det samma. 🙂

27.3 – Gamla damer och fadäser

Jag har träffat Kleopatra, gratulerat en bekant, dukat med sista teskeden och blinkat i en kurva.

Träffat Kleopatra
Igår efter lunch hade jag kommit överens med en dam om att hämta resterande Daphnia-vykort och intäkterna från försäljningen. Jag hade tänkt mig ett kort besök, men mitt nej tack till kaffe vann inget gehör, så jag satt kvar i över en timme.

Norsk skogskattJag känner inte damen i fråga, men hon är välbekant så det var inga problem att få tiden att gå under livligt samtal. Till slut kom vi in på katter och hon berättade att hon var adoptiv­matte till en 14 år gammal norsk skogskatt vid namn Kleopatra.

Jag stod redan med kappan på mig när jag kom på att det vore roligt att få träffa den gamla damen. Matte gick genast ner i källaren för att övertala kissen att bli betittad. Där finns nämligen kattluckan och en av hennes sovplatser.

Jag hade fått berättat för mig att Kleo, som hon kallas till vardags, inte var ett dugg road av besökare och kunde vara en riktig bitch om man för­sö­kte göra nåt hon ogillade. Jag stod därför orörlig när matte kom bärande på sin älskling och släppte ner henne på golvet.

Men hör och häpna, efter att jag hade talat om för henne ett par gånger hur fin hon var, vände hon sig om, tittade forskande på mig och bestämde sig sen för att det nog gick an att hälsa på mig. Faktiskt fick jag stryka henne över ryggen innan hon bestämde att nu fick det räcka. Jag blev förstås jätteglad över förtroendet och hälsar gärna på både henne och matte flera gånger. 🙂

Gratulerat en bekant
I dagens ÅU såg jag ett bekant ansikte på första sidan. Inte så där kändisbekant, utan på riktigt. Vi umgicks en del på 70-talet i Helsingfors eftersom hon var min f d klasskamrats flickvän på den tiden.

Att hon figurerade i tidningen berodde på att hon utsetts till Kimitoöns SFPs nya ord­fö­rande. Jag visste från FB att hon hade flyttat hem efter många år i Sverige, men hade ingen aning om att hon har ett politiskt förflutet. Men det är ju ett bra tag sen vi umgicks gu’bevars och vi har inte haft kontakt förrän alldeles nyligen via FB.

Självfallet gratulerade jag henne till den nya titeln. Vi har tidigare kommit överens om att vi ska träffas i sommar nåt tag och prata gamla minnen.

Sista rena skeden
Vid 10-snåret kom han som jag har längtat efter hela veckan, dvs tanktömmaren. Idag hade han för en gångs skull tid att komma in på kaffe så det var ju tur att det ännu fanns en ren tesked kvar, alla andra väntar på att bli diskade.

Det gäller givetvis vardagsteskedarna vill jag påpeka. Mina silverteskeder ligger rena och oanvända i sina schatull, men så fint främmande har jag inte haft så jag har behövt ta fram dom. Det där får jag väl äta opp inom snar framtid förstår jag… 😀

Wonder womanBlinkat i en kurva
Idag har jag varit virrigare än vanligt. Först glömde jag kvittera ut ett paket när jag lämnade in ett annat, vilket betydde att jag fick åka tillbaka till butiken/posten som jag just hade lämnat. Minst en kilometer onödig körning bara för att jag hade tänkt på annat.

På hemvägen från Dalsbruk inträffade nästa tankevurpa. Visserligen är Söderlångvik-kurvan nog så tvär, men inte ens i såna behöver man använda blinkers. Utom jag då – strax före kurvan kopplade jag på höger blinker under en bråkdels sekund innan jag kom på vad jag höll på med. Den mötande lastbilen måtte ha undrat om jag tänkte svänga in till potatislandet som låg bredvid.

Några fler fadäser har jag faktiskt inte åstadkommit, men det är ju några timmar kvar på dygnet. 😉

23.11 – Tänk så det kan bli…

Man kan anklaga mig för mycket, men absolut inte för att drälla omkring på byn! Högst ett par by­run­dor per år brukar det bli. Och helst ska jag ha nåt ärende. Idag var en sån dag.

Dels hade jag en brevkopia som skulle läggas i väg­lags­ord­fö­ran­dens postlåda och dels en bok jag hade lovat låna ut till vår invandrare. Postlådorna ligger nästan mitt i byn bara nåt tiotal meter från varandra så jag beslöt att gå byn runt.

Vid AldasSå snart Mia såg att jag var på väg ut, skulle hon också ut, men väntade på trappan. Jag talade om att hon gott kunde stanna hemma men att hon också fick följa med om hon ville. Jag hann bara passera Silverpilen så kom hon galopperande. Som sagt, om jag inte åker bil följer hon med mig.

När vi kom fram till ”Pustis” (Siris mattes och husses hus) såg hon ut som om hon trodde att vi skulle dit – hon mindes säkert vår tur i hettan från i somras. Men då jag gick vidare följde hon efter.

Vädret var inte särskilt ut-och-gå-vänligt. Dimma och råkall luft, så vi såg ingen annan röra sig ute. Lyckligtvis kom det bara en bil så hon slapp gömma sig fler gånger.

När jag tänkte mig promenaden kom jag på att jag kunde gena över ”Kovanens” gårdsplan. Jag hade totalt glömt av att huset numera har året runt-boende ägare. Tydligen befann jag mig på 1960-talet i tankarna? Sen herr och fru Kovanen avled har huset bebotts av flera olika ägare (tant Anna och farbror Albert, deras dotter och svärson och senast ett barnbarn). Hur i all världen kunde jag tänka så fel? :-/

Vid KålgälanAlltså fortsatte vi längs byvägen. Ibland stannade Mia och undersökte, ibland sprang hon före, men hon höll sig alltid inom synhåll och som högst på några tiotals meters avstånd. Då vi närmade oss hennes första hem i byn såg hon ut att känna väl igen sig, men vek inte in till huset. Hon vet ju att Udden är hennes hem sen tre år tillbaka.

En liten bit ner på skogsstigen som börjar vid soptunnan såg hon sig nödgad att markera. Vi var uppen­barligen innanför hennes revirgräns. När vi kom ner till ”stora berget” gick hon raka spåret dit och la sig som för att tala om att nu var vi så gott som hemma.

Då jag gick vidare följde hon villigt efter ända tills vi hörde gruset rassla. Det var visst fler än vi ute på promenad trots allt. Inom kort dök nuvarande ägarna till Kovanens upp, hör och häpna. Mina gen­vägs­tankar hade tydligen nån slags effekt eller så var dom en signal om det kommande mötet?

På bergetEftersom dom har två små hundar stannade Mia i skogsbrynet medan jag hälsade på familjen. Efter en kort pratstund föreslog jag att dom skulle följa med in så dom kunde få en Daphnia-broschyr och bli medlemmar.

Av hänsyn till Mia fick jyckarna finna sig i att bli tjudrade vid varsin stolpe i bersån. Det upp­skat­tade både Mia och jag.

Väl inne frågade jag om det smakade med kaffe? Det gjorde det, så vi satte oss vid köksbordet och pratade en god stund. Tänk att vi har bott i samma by i flera år men inte blivit bekanta förrän nu! Vi har visserligen hejat på varandra när dom gått förbi på sin hundrunda och med frun har jag bytt några ord men inte desto mer. Jättetrevliga och lättpratade människor. Kul med nya ”kändisar”!

Jag kanske ska gå på byrunda lite oftare i fortsättningen? 😀

7.11 – Stryktåligt

Jag är beredd på kyla och julfirande. Mia mår bra igen och har bekantat sig med strykjärnet.

Beredd på kyla
Jag skyllde på duggregnet för att slippa gå ut och kratta. Däremot kände jag för att stå inne och stryka. Det var uppenbarligen ett tag sen sist att döma av dammlagret på benen till strykbrädan.

Efter att ha strukit två par långbyxor tog jag i tu med flanellskjortorna. Finns det nåt härligare material än flanell när det är kallt? Bortsett från ylle förstås. En fleeceskjorta fick sig också en omgång. Det låter kanske kon­stigt att stryka fleece, men ytan blir som ny om man har lagom värme.

Klar för julfint
När jag hade avverkat en bomullsblus och en skjorta (jag föredrar herrskjortor) kom jag på att jag kanske borde stryka smådukar. Högen minskade inte speciellt mycket, men fyra är i alla fall klara att använda. Sen fick jag syn på juldukarna.

I fjol tror jag att det räckte med en enda julduk eftersom Mia och jag firade jul ”på tumis” och jag inte kände för nåt julpyntande. I år blir det annorlunda. Mamma firar julen hos oss så jag har anledning att göra lite julfint. Det kan man förstås också göra om man firar jul ensam, men motivationsfaktorn är klart lägre.

Det visade sig att tio juldukar var ostrukna. Den största lämnade jag till sist. Mest för att jag var osäker på om det alls var värt att stryka den. Den är alldeles svartflammig.

Personalen som sköter tvätten på Udden tvättade och torkade den julröda duken tillsammans med svarta plagg, vilket alltså fick sorgflammiga konsekvenser. Men den går nog att använda trots allt be­dömde jag när den var stru­ken.

Återställd
Dom senaste dagarna har Mia haft feber. Nos och tassar har känts varma och hon har druckit ovanligt mycket. Hon har också föredragit att stanna inne och vila mer än vanligt. Igår kväll var hon dessutom lös i magen konstaterade jag när hon kom in och hade bajs kvar i pälsen.

Senare på kvällen morrade hon svagt när jag strök henne över magen och en stund senare flyttade hon ner på golvet där hon kurade i hop sig på alla fyra. Så låg hon resten av kvällen och spann inte som hon brukar då jag kelade med henne. Däremot var nosen kall igen.

Vid läggdags, framåt halv tolv, piggnade hon till och när jag fyllde på torrfoder kände hon för att äta. Idag har hon visserligen varit mest inomhus, men det berodde säkerligen på det gråa och fuktiga vädret.

En huvudlös skogsmus och en död näbbmus i verandan vittnar om att hon är lika pigg som van­ligt på att jaga. Hon dricker och äter också som hon brukar så jag bedömer att hon har tillfrisknat från vad-det-nu-var hon led av. Skönt det då, det är tråkigt att se att hon inte mår bra.

Ny bekantskap
Mia har förvisso sett mig stryka tidigare, men idag bestämde hon sig för att ta en närmare titt på den konstiga tingesten som fräser och sprutar vattenånga.

Jag såg att hon satt på pallen vid spisen och spanade, men hade inte förväntat mig att plötsligt se två tassar med utspärrade klor hugga tag i strykbrädan. Eller i fleece­skjortan närmare bestämt.

Väl uppe undersökte hon både strykbräda och strykjärn. Hettan från strykjärnet avskräckte henne från att vara alltför närgången men nu ville hon se hur det gick till att stryka. Hon la sig i ena änden och såg intresserat på när jag strök.

Då jag ställde ifrån mig strykjärnet pyste det ut ånga men det bekom henne inte fastän hon bara vara tio centimeter ifrån. En stryktålig kisse med andra ord. 😀