23.11 – Tänk så det kan bli…


Man kan anklaga mig för mycket, men absolut inte för att drälla omkring på byn! Högst ett par by­run­dor per år brukar det bli. Och helst ska jag ha nåt ärende. Idag var en sån dag.

Dels hade jag en brevkopia som skulle läggas i väg­lags­ord­fö­ran­dens postlåda och dels en bok jag hade lovat låna ut till vår invandrare. Postlådorna ligger nästan mitt i byn bara nåt tiotal meter från varandra så jag beslöt att gå byn runt.

Vid AldasSå snart Mia såg att jag var på väg ut, skulle hon också ut, men väntade på trappan. Jag talade om att hon gott kunde stanna hemma men att hon också fick följa med om hon ville. Jag hann bara passera Silverpilen så kom hon galopperande. Som sagt, om jag inte åker bil följer hon med mig.

När vi kom fram till ”Pustis” (Siris mattes och husses hus) såg hon ut som om hon trodde att vi skulle dit – hon mindes säkert vår tur i hettan från i somras. Men då jag gick vidare följde hon efter.

Vädret var inte särskilt ut-och-gå-vänligt. Dimma och råkall luft, så vi såg ingen annan röra sig ute. Lyckligtvis kom det bara en bil så hon slapp gömma sig fler gånger.

När jag tänkte mig promenaden kom jag på att jag kunde gena över ”Kovanens” gårdsplan. Jag hade totalt glömt av att huset numera har året runt-boende ägare. Tydligen befann jag mig på 1960-talet i tankarna? Sen herr och fru Kovanen avled har huset bebotts av flera olika ägare (tant Anna och farbror Albert, deras dotter och svärson och senast ett barnbarn). Hur i all världen kunde jag tänka så fel? :-/

Vid KålgälanAlltså fortsatte vi längs byvägen. Ibland stannade Mia och undersökte, ibland sprang hon före, men hon höll sig alltid inom synhåll och som högst på några tiotals meters avstånd. Då vi närmade oss hennes första hem i byn såg hon ut att känna väl igen sig, men vek inte in till huset. Hon vet ju att Udden är hennes hem sen tre år tillbaka.

En liten bit ner på skogsstigen som börjar vid soptunnan såg hon sig nödgad att markera. Vi var uppen­barligen innanför hennes revirgräns. När vi kom ner till ”stora berget” gick hon raka spåret dit och la sig som för att tala om att nu var vi så gott som hemma.

Då jag gick vidare följde hon villigt efter ända tills vi hörde gruset rassla. Det var visst fler än vi ute på promenad trots allt. Inom kort dök nuvarande ägarna till Kovanens upp, hör och häpna. Mina gen­vägs­tankar hade tydligen nån slags effekt eller så var dom en signal om det kommande mötet?

På bergetEftersom dom har två små hundar stannade Mia i skogsbrynet medan jag hälsade på familjen. Efter en kort pratstund föreslog jag att dom skulle följa med in så dom kunde få en Daphnia-broschyr och bli medlemmar.

Av hänsyn till Mia fick jyckarna finna sig i att bli tjudrade vid varsin stolpe i bersån. Det upp­skat­tade både Mia och jag.

Väl inne frågade jag om det smakade med kaffe? Det gjorde det, så vi satte oss vid köksbordet och pratade en god stund. Tänk att vi har bott i samma by i flera år men inte blivit bekanta förrän nu! Vi har visserligen hejat på varandra när dom gått förbi på sin hundrunda och med frun har jag bytt några ord men inte desto mer. Jättetrevliga och lättpratade människor. Kul med nya ”kändisar”!

Jag kanske ska gå på byrunda lite oftare i fortsättningen? 😀