29.10 – Bekännelser och mirakel

Jag har glömt potatisen, hört röster ur det förflutna, slängt vimpeln och ligger snart illa till.

PotatisblomGlömt potatisen
I år var jag ju ovanligt tidig med att sätta potatis, men den heta och torra sommaren gjorde att blasten gulnade och torkade bort i förtid så efter ett tag hade jag glömt att dom låg i jorden. Där ligger dom kvar än idag. Jag har kommit ihåg dom emellanåt, men haft annat för mig och glömt dom igen.

Av ren nyfikenhet ska jag kanske peta upp ett par stycken för att se hur dom ser ut, men jag misstänker att jag knappast blir inspirerad att plocka upp allihop. Förutsatt att jag kommer ihåg att göra det innan frosten slår till på allvar.

Den sättpotatis som var överlopps och som jag slängde på tippen frodades däremot och blommade så vackert i augusti. Jag kanske ska odla där i fortsättningen? 😀

Röster ur det förflutna
För ett par veckor sen ringde en av exets kompisar och ville höra hur jag har det. Jag blev minst sagt förvånad. Honom har jag varken sett eller hört av på 10 år. Men det var förstås en trevlig överraskning.

Lika förvånad blev jag över ett mejl jag fick i söndags av en före detta kollega. Henne jobbade jag ihop med 1992-1997 och hade bara sporadisk kontakt med henne efter det. Också en trevlig överraskning. 🙂

Alla som känner mig vet att jag är urdålig på att hålla kontakt. Inte ens mina närmaste vänner hör av mig särskilt ofta. Antagligen är det nåt som saknas i min sociala kompetens eller så är jag just så självtillräcklig som Drakar sägs vara? Det betyder absolut inte att jag inte bryr mig om, det blir bara inte av att jag hör av mig.

Ö-vimpelSlängt vimpeln
Med tanke på att jag syndade grovt när jag hängde flaggan på tork efter tvätten, antar jag att man heller inte får han­te­ra en vimpel hur som helst? Men nu är det gjort. Den ligger hoprullad i en soppåse och kommer så småningom att brännas antar jag. Då är frågan om jag borde ha kremerat den själv? Hur som helst är det nu för sent att ge den upprättelse.

Idag köpte jag en ny ”ö-vimpel” som ska hissas så snart vi övergår till sommartid igen. Det kan förresten vara bra att veta att man kan köpa den i kommunhusets reception i Dalsbruk.

Illa till
Snart ligger jag illa till hos en svärson… Under dagens lektion med hans svärmor föreslog jag att hon skulle använda Windows Live i stället för den webbaserade mejlklienten hon använder nu. Skälet är att man i Picasa kan välja storlek (upplösning) på bilden innan man skickar den, men det förutsätter ett e-post­pro­gram, alternativt ett Gmail-konto och nåt sånt har hon inte heller.

Vi installerade Windows Live, men kunde inte konfigurera mejlkontot i och med att varken jag eller svärmor visste namnet på den in- och utgående mejlservern. Hon hade dessutom ingen aning om vilka användar­uppgifter hon har hos bredbandsleverantören. Det fanns heller ingen inställning i webbklienten som kunde vara till hjälp.

Det är här svärsonen kommer in. Han kommer nu att bli ombedd att fixa mejlkontot. Hoppas hon inte talar om för honom vad jag heter och var jag bor. 😉

Ros 2Mirakel
Eftersom jag inte har några barn köper jag en mors­dags­ros till mig själv ibland. Den jag köpte i våras trotsar alla odds och blommar för tredje gången. Visst är det ett mirakel?

När frosten slog till för ett tag sen flyttade jag in den i verandan, men nu när det är varmare får den stå ute igen. Ett tiotal knoppar väntar ännu på att få slå ut, men risken är stor att dom inte hinner det innan kölden är här på allvar. Men än så länge njuter jag varje gång jag ser dom små gulrosa blommorna. 🙂

Födelsedag

Mamma 2

Idag har jag tänkt lite extra på mamma. Om hon hade levt, skulle hon ha fyllt 85 år idag (på bilden är hon 83). Tänk att det råkade finnas en enda bukett vita rosor i butiken så hon fick sina favorit­blommor på graven. 🙂

26.10 – Lördag-söndag på Udden

Jag har fått konjak till kaffet, blir lyckligare, har ätit tidig lunch, kollat signalerna, haft besök, skickat korrektur och minimerar mikroanvändningen.

KonjakKonjak till kaffet
Lagom tills jag hade diskat klart igår kom skyddslingens mor. Hon hade lovat titta in för att prova min teddy­fodrade skinn­kappa. Enligt storleksetiketten är det en 38a men i nutida storlek snarare en 40/42a. Det innebar att hon drunknade i den, liten och tunn som hon är, så jag får fundera vidare på vad jag ska göra med den.

Hon tackade hur som helst ja till kaffe och jag hade dessutom turen att få servera oss en konjak medan vi ventilerade stora och små händelser. Det är liksom roligare att dricka sprit när man har sällskap. 😀

Lyckligare
Under tiden vi satt vid kaffebordet hördes kraset från porslin utifrån. Jag gick ut och tittade i tron att stormvindarna hade ställt till med nåt. Mycket riktigt, det mesta som hade stått på trappbordet låg i skärvor på trappan och bordet var omkullvält, men jag misstänker starkt att Mia hade försökt hoppa upp på det och dess värre fått det att vicka omkull i och med att det inte står speciellt stadigt.

Så egentligen är det kanske inte jag som blir lycklig, utan Mia? Gärna det! 🙂

Tidig lunch
Jag kan inte minnas att jag nånsin har ätit lunch klockan tio på förmiddagen? Det gjorde jag idag. Då hade jag hunnit vara i gång i nästan fyra timmar. Det går ju inte att ställa om Mia till vintertid, så halv sju var vi redan i farten.

TVKollat signalerna
Idag har blåsten fortsatt och dessutom kom det en regnskur på förmiddagen. Idealiskt väder för att testa om TV-signalerna når fram med andra ord. Med tanke på den saftiga räkningen var för­vänt­nin­garna höga.

Och det gjorde dom lyckligtvis så nu kan jag titta på alla TV-kanaler i alla väder igen!

Besök
I och med den tidiga lunchen var det ju lämpligt med eftermiddagskaffe vid lunchtid. Sommar­grannen psykologen hade osedd gått till stranden och öst båten medan jag höll till i boden så jag bad henne stiga på och ”tvingade” i henne te när hon kom upp tillbaka. Själv föredrog jag kaffe. Det blev inget långt besök, men ett trevligt avbrott i sysslorna.

Skickat korrektur
Efter att hon hade lämnat oss och jag hade avslutat utomhusgöromålen tog jag i tu med LMFs presentkort i finsk version. Sekreteraren skickade tidigare i veckan formuleringarna så det gällde bara att läsa innantill och skriva rätt. Det var fort gjort och nu är korrekturet avsänt så jag kan med gott samvete ta ledigt resten av dagen.

MikroMikroskopisk mikroanvändning
För många år sen läste jag en forsk­nings­rapport om vad som händer med födoämnen som tillagas eller värms upp i mikron. Det var verkligen ingen munter läsning, men den rapporten förträngde jag snabbt och har glatt fortsatt värma och tina i mikron. Det blir det en klar minskning av i fort­sätt­nin­gen! Idag kom jag av en händelse över ytterligare forskningsresultat om effekterna.

Att man helt förbjöd mikro i Ryssland på grund av skadeverkningarna hade jag ingen aning om, men jag har dubbelkollat uppgiften så det torde stämma. Numera gäller inte förbudet längre, men mikrons egen­skaper är ju säkerligen de samma. På Udden blir det således mikroskopiskt lite mikro i fort­sätt­nin­gen!

Så här skriver t ex kiropraktor Tobias Melin om mikron: http://kiropraktorn.wordpress.com/tag/mikrovagsugn/ .

24.10 – Mysiga herrar och damer

Molger har flyttat in, jag har fått svar på förfrågan, tvångsstädat och träffat Alfred igen.

MolgerMolger har flyttat in
Det sägs att ju äldre man blir, desto mer återgår man till barnstadiet. För ett tag sen blev jag kär i Molger och i onsdags packade jag upp honom. När jag beställde honom var jag för all del inte riktigt på det klara med att han var av­sedd för barn, men när han var färdig­mon­te­rad begrep jag det mycket väl. Icke desto mindre fun­ge­rar han ypperligt för avsett ändamål.

Ändamålet är bokstavligen min ända. Ända(!) sen jag flyttade hem har faster Aldas pall tjänstgjort som sittplats när jag häckar framför spisen, oavsett om det är för att tillfredsställa min last eller för att göra upp eld. Nu ville jag ha det lika bekvämt framför kakelugnen när det är dags för en brasa.

Höjden var helt avgörande, därför föll valet på Molger som bara är 35 cm hög. Pallar i normalhöjd har jag flera men dom är alltså för höga. Jag kunde gott ha avstått från den första avsatsen, men det går ju utmärkt att vända honom åt ”fel” håll. Helt perfekt blev han fast han inte är nån pall. 🙂

Svar på förfrågan
Den 13.10 skickade jag en förfrågan via mejl till två lokala företag som åtar sig att röja/fälla träd. För ett par dar sen fick jag svar. Båda kan tänka sig att åta sig min strandröjning så efter att dom har tagit sig en titt kan jag förvänta mig ett pris.

Trots Vik Husses kloka råd om att ta ner träden nu sen näringen har gått tillbaka ner i jorden*) har jag bestämt mig för att röjningen ska ske i vinter när det är is på sjön bara för att underlätta han­te­ringen. Ute på isen är det fria ytor och där kan man enkelt sköta ”efterarbetet”. Och inga rester kommer att hamna i vattnet lovar jag dyrt och heligt!

Det som inte är värt att användas till ved kan vägmästaren göra till flis lovade han när jag ringde och frågade. Möjligen blir han utan beroende på grovlek men det återstår att se. Det som ser klent ut från köksfönstret är inte alls så klent när man ser det på nära håll.

StäderskaTvångsstädning
Förra helgen föreslog jag att sommargrannen skulle komma in på kaffe i och med att hon och hennes mamma skulle stanna här en hel vecka. Det tackade hon ja till och jag lovade återkomma om dag och tid.

I förrgår kontaktade jag henne och föreslog lördag men då skulle dom få gäster, så enda chansen var igår. Alltså blev jag tvungen att städa. Jag borde också ha diskat, men struntade i det, nån måtta fick det vara på fjäsket.

Gästerna verkade trivas i soffan och värmen från kakelugnen. Självfallet dukade jag i ”södra salongen” med mina vackraste koppar och Firma Kerstin Forsbom stod som vanligt för kaffebrödet. Riktigt angenämt hade vi det.

Reprismöte med Alfred
Idag var det så dags för ett reprismöte med Alfred, den charmiga hundkillen i Bjärnå och framför allt hans väl­görande matte. Efter drygt en och en halv timmes behandling och 111 kilometers åktur är jag nästan som ny. Och båda benen är lika långa – under pausen hade ena benet blivit lite kortare igen. Musklerna drar ihop sig för att kompensera att kroppen inte är i det skick den ska vara talade matte om.

Att få en etikett på det onda är en fördel, då behöver man inte spekulera i eller fanti­sera om att det är nåt fundamentalt eller obotligt fel. I och med den kan jag också fokusera på orsakerna till smärtan och bearbeta bakom­liggande orsaker. Kroppen är ju själens hem så det gäller att städa där också. 🙂

*) Vik Husse har aldrig nånsin sagt så… Tvärtom, INNAN saven går tillbaka ner i rötterna (se kommentarerna)! Jag kan bara skylla på ”lucka, lucka hjärncell”. 😦

Thank you

Igår fick jag leverans från Australien. I stället för en tråkig följesedel låg det ett vackert kort med en trevligt utformad hälsning i försändelsen. En bra idé för fler nätbutiker att ta efter tycker jag. 🙂

Shovava