16.1 – Borta mer än vanligt

Jag har blivit överraskad, behandlad, haft tebesök, glaserat syltlök och besökt Åbo(!).

overraskadÖverraskad
I torsdags kväll var jag sysselsatt med att lägga undan julpynt i vardagsrummet till högljudda toner av musik. Jag tyckte jag hörde ett frasande ljud från köket men tänkte inte mer på det.

En kort stund senare knackade nån mig på axeln. Jag hoppade högt av pur förskräckelse och när jag vände mig om stod Husse framför mig med ett brett leende på läpparna.

Det var knappt jag trodde mina ögon. Då han åkte förra sön­dagen räknade han med att återkomma först i slutet av veckan, men nu stod han ju här, livs levande. Så glatt överraskad och varm i hjärtat har jag inte blivit på oändligt länge!

Behandlad
I fredags hade jag tid hos min ”jäsenkorjaaja” som enligt Institutet för språk och folkminnen översätts till svenska med muskel- och ledbehandlare eller muskel- och ledkorrigerare. Så nu vet vi det.

Husse gjorde mig gärna sällskap sa han och satte sig bakom ratten till ”stora kärran” när det var dags att åka. Jag hade således både sällskap och privatchaufför och fick dessutom åka ståndsmässigt.

Behandlingen var klar på ca en timme den här gången. Sen åkte vi hem igen försedda med diverse rökta produkter från Perniön saunapalvi som vi hann ta en tur till före behandlingen.

På hemvägen vek vi in till f d bonuspappan för att han skulle få en bit palvad (rökt) skinka. På grund av sjukhusvistelsen hade han inte fått det i julas talade han om vid vårt förra besök så nu skulle han få smörja kråset tyckte vi.

tekoppTebesök
I lördags hade Udden sedvanligt tebesök medan Husse värmde bastun i Tallmo. Samtalsämnena för dagen varierade stort som dom ofta brukar. Däremot saknades kanske djupet i viss mån, men sånt sätter vi oss över ibland.

När vi hade avslutat veckans palaver liftade jag med stora Fården till Tallmo, så det blev repris både på sällskap, privatchaufför och ståndsmässig åkning.

Glaserat syltlök
Efter bastun var det tänkt att vi skulle äta middag med glaserad syltlök som tillbehör. Anledningen var att vi blev serverade det på nyårsafton och blev förtjusta.

Det kommer jag aldrig att försöka mig på igen! Att hitta ett recept var ju inte svårt, men att få till rätten visade sig vara en knäckfråga – bokstavligen. När anrättningen ser­ve­ra­des stelnade den nämligen snabbt till en stenhård massa och om man lyckades få loss en syltlök smakade den vidbränt. Usch, vilken katastrof!

abo-slottBesökt Åbo
Ja, du läste helt rätt – igår lämnade jag faktiskt ön några timmar. En av Husses yngre släktingar firade sin konfirmation med kaffebjudning i Åbo.

Turen gick via Reso för att uträtta ett ärende och tack vare modern teknik tog vi oss därefter till rätt adress i rikets före detta huvudstad. Huset var redan välfyllt då vi anlände och kaffebordet stod dukat så det var bara att hugga in på alla go’saker.

Många ansikten var nya för mig, men flera hade jag träffat redan i julas så jag kände mig inte helt vilse i pannkakan. Att Husse dessutom höll sig tätt intill kändes tryggt.

Hur som helst innebar den långa resan att vi idag var så utmattade att vi huvud­sakligen tillbringade dagen till sängs. 😉

19.12 – Diverse angelägenheter

Årets julklapp är mottagen, jag har varit ute på hal is, besökt grannkommunen och pratat med morbror. Mia har fått julkort.

Årets julklapp mottagen
Förra torsdagen fick jag meddelande om att årets julklapp finns på kontot. Skatteverket i Östersund tyckte att jag har varit snäll i år också. Snällare än vanligt av beloppet att döma, så det var en glad överraskning. 🙂

På hal is
I fredags hade jag anledning att prova om isen höll. Husse meddelade att vi var välkomna på efter­middagskaffe hos ”Lingongrannen” och föreslog en sparktur.

sparken-2Jag är modig i flera avseenden, men vistelse på is tillhör definitivt undantagen! Jag tittade förskräckt på honom och ifrågasatte klokheten i förslaget. Han lugnade mig genast med att Lingongrannen och hans bror hade färdats på den och mätt upp istjockleken till 16 cm så det var ingen som helst fara försäkrade han.

För att lugna mina franska nerver försåg jag mig med isdubbar innan jag försiktigt steg ut på isen i stranden där sparken redan väntade. Eftersom sparken är försedd med ”lastkorg” blev jag skjutsad på medarna – det är bestämt första gången i mitt liv.

Sparkföret var perfekt, ett tunt lager rimfrost täckte största ytan. Värre var det när vi skulle hem. Dels var det mörkt och dels hade vädret hade slagit om till plusgrader, vilket innebar kraftig dimma och ett tunt lager vatten på isen.

Ingendera av oss hade nåt fäste, så att bli skjutsad var det inte längre tal om. Det gällde i stället att hjäl­pas åt att få sparken att överhuvudtaget röra sig framåt och i rätt riktning. Men hem kom vi så småningom – både torra och oskadda.

Besökt grannkommunen
På dagens agenda stod ett besök i grannkommunen. Det innebar förstås att jag var tvungen att lämna ön. Resan gick till Bjärnå, som numera tillhör Salo stad.

Jag hade tid hos min rara ”jäsenkorjaaja”, hon som ser till att min kropp är i balans och fungerar som den ska. Anledningen att lämna ön var alltså välmotiverad.

Pratat med morbror
Ett av årets julkort gick till min morbror och moster i Helsingfors. Idag ringde morbror och tackade för kortet. I hans generation är man uppfostrad att göra så.

Han talade om att moster är intagen på ett åldrings‑/vårdhem sen drygt ett halvår och att han har problem med sina fötter. Inte så konstigt om man fyllt 91.

mias-julkortEnsamheten känns ändå värst lät han mig förstå – morbror och moster har varit gifta i 68 år(!). Att efter så lång tid bo ensam måste verkligen kännas tomt. Men det är förstås ett öde han delar med många andra gamlingar.

Mia har fått julkort
Idag fick Mia julkort från Simon via mejl. Min avlägsna släkting kallad ”kusinen” hade fått i uppdrag att skicka det. Texten lydde: ”Simon ville sända ett eget julkort till Mia och självklart hjälper matte till…” Gulligt tyckte både Mia och jag. 🙂

21.6 – Nytt

Jag har fått ny titel, haft rullande besvär och är nybehandlad.

Ny titel
Igår ringde ”vägmästaren” på förmiddagen och ville veta hur mycket regn vi har fått dom senaste dagarna. ”Du som är lite vädertant har säkert koll på sånt” menade han.

AlmanackaAlla uppgifter om väder och vind noteras dagligen i Universitetsalmanackan så han fick omgående rapport för tiden 15-18.6: 41 mm. I fortsättningen kan jag alltså lägga till titeln vädertant till dom övriga jag tituleras med. 😀

Rullande besvär
Sent i söndags eftermiddag tog jag med mig ”pirran” över till herr och fru grannen. Herr grannen junior hade lovat förse mig med luft i ena däcket som var platt.

Det gick nu inge bra, luften pyste ut från en spricka i däcket. Hem igen med oförrättat ärende.

Igår åkte jag till Varu-Tjänst för att förse mig med ett nytt däck/hjul. Det enda som stämde med beteckningarna på det gamla var ett som man inte behöver fylla luft i. Ett utmärkt köp tyckte jag.

Det tyckte jag inte längre när jag skulle sätta det på pirran. Navlängden stämde inte. Det hade jag inte haft en tanke på att mäta innan jag åkte på uppköp och reagerade inte heller fast jag såg att navet på det nya däcket såg annorlunda ut.

I Clas Ohlsons nätbutik fanns exakt ett sånt jag behövde. Med navlängd 75 mm. Men jag hejdade mig med beställningen. Jag kunde ju svänga in till S-Rauta i Kimito idag när jag ändå hade vägen förbi.

En glatt leende ung dam plockade genast fram rätt modell och för en stund sen fick junior chansen att göra om lufttricket. Den här gången med framgång så nu är pirran i användbart skick igen. 🙂

Nybehandlad
Strax efter tio i förmiddags rattade jag Silverpilen norrut för att lämna ön ett par timmar. Klockan elva hade jag tid för en behandling på fastlandet. Den här gången var jag ovanligt tidig, men jag blev glatt välkomnad av lilla Alfred (en hund) och hans matte.

JäsenkorjausMin ”ledreparatör” (jäsenkorjaaja) trodde inte ett ögonblick på min berättelse om vad som hände när jag lyfte upp båten inför sjösättningen kände jag. Jag talade nämligen om för henne att det hände nåt i högra delen av ryggen som fick mig att skrika till men att det ändå kändes som om det var nåt som la sig till rätta.

Under den sista halvtimmen av behandlingen förstod jag att så inte alls var fallet, vilket hon också bekräftade. Det tog en god stund innan hon hade rättat till allt som var galet. Men nu är jag som ny igen! 🙂

Jag har anlitat både naprapat, chiropraktor och prövat s k fysioterapi under årens lopp, men den här metoden är absolut den skon­sammaste och känns helrätt för min kropp. Om alla leder och mjukdelar sitter som dom ska, kan kroppen reparera resten i stället för att så småningom skapa symtom på felen.

Om ca ett halvår blir det ett nytt besök. Ett ypperligt sätt att vårda sin hälsa!

13.1 – Färdigfixat

Jag har fixat T och ), diskat fjolårsdisken, blir blöt i kanten och har varit utanför reviret.

Fixat T och )
Mitt tangentbord börjar bli slitet igen. De tangenter som används mest har bara rester av be­teck­nin­gen kvar, fast det kan jag stå ut med, jag vet vilka dom är. Då är det värre när vissa tangenter kärvar eller upphör fungera.

TgbI förrgår kärvade T:et. Det krävdes extra kraft för att kunna skriva T (jag är väldigt lätt på handen när jag skriver). För att om möjligt lista ut orsaken, lyfte jag på ”tangent­locket”. På det här tangentbordet lossnar tan­gen­ter­na inte helt, utan sitter delvis fast trots att man lyfter på dom.

Under T:et hittade jag ett hårstrå. Helt klart ett av mina egna, så Mia är oskyldig. Det räckte tydligen för att förhindra normalt anslag. Samma feno­men uppstod med ) igår, så jag lättade på den tan­gen­ten också. Ytterligare ett hårstrå.

Då jag nån gång städar brukar jag dammsuga (och torka av) tangenterna för att få bort damm, brödsmulor och allt annat som ramlat ner mellan och under dom, men antingen var hårstråna färska eller så hade dom kilat in sig så att dom inte följde med i julstädningen. Nu är tangentbordet sitt gamla jag igen.

Taika-koppDiskat fjolårsdisken
Förutom tangentservice behövdes kärlservice. Medan jag diskade mina röda Taika-koppar slog det mig att dom användes i fjol. Trots det hade jag bara ett bestick, två matskedar och en tallrik och inga kastruller.

Här hushållas det minsann med kärl‑ och bestickanvändningen. Om man kommer på besök ofta, är chansen stor att man får dricka ur samma mugg som förra gången. 😀

Blöt i kanten
Fotsid morgonrock är idealiskt vintertid. Utom när man går i snö. Nu har det kommit så mycket snö att morgonrocken släpar i snön när jag hämtar morgontidningen och/eller posten. Jag kanske bör tillägga att jag utöver morgonrocken har på mig jacka, öronmuffar, handskar och mina högskaftade Jalas-stövlar. En syn som kan skrämma (eller roa) vem som helst.

Obehaget inträffar när jag kommer in och drar av mig stövlarna. Snön på morgonrocksfållen smälter och den blöta fållen slår mot anklarna när jag går. Lyckligtvis är det övergående. Än så länge har jag inte minusgrader på golvet så den torkar ganska fort. 🙂

JäsenkorjausUtanför reviret
I förmiddags blev jag tvungen att förflytta mig utanför det normala reviret igen. Jag hade en tid att passa på fastlandet för att få den återstående ”kroppsjusteringen”.

Tack vare att vår ”vägmästare” hade röjt byvägen igår och en tillfällig paus i snöandet var bilföret klart godkänt. Jag an­län­de till Bjärnå före utsatt tid och blev mottagen med ett vänligt leende som alltid.

Hon är så himla rar och go’ min ”jäsenkorjaaja”. Dessutom uträttar hon underverk med alla kotor, leder, senor och muskler. Om jag var tio år yngre skulle jag mycket väl kunna tänka mig att utbilda mig inom samma område.

Hemfärden var lika lättkörd. Och förhållningsordern den samma som förra gången: Ta det lugnt och låt bli att bära tungt under de närmaste tre dagarna. Hur jag då löser vedhämtningen vet jag inte riktigt, men än så länge har jag så jag klarar mig.

24.10 – Mysiga herrar och damer

Molger har flyttat in, jag har fått svar på förfrågan, tvångsstädat och träffat Alfred igen.

MolgerMolger har flyttat in
Det sägs att ju äldre man blir, desto mer återgår man till barnstadiet. För ett tag sen blev jag kär i Molger och i onsdags packade jag upp honom. När jag beställde honom var jag för all del inte riktigt på det klara med att han var av­sedd för barn, men när han var färdig­mon­te­rad begrep jag det mycket väl. Icke desto mindre fun­ge­rar han ypperligt för avsett ändamål.

Ändamålet är bokstavligen min ända. Ända(!) sen jag flyttade hem har faster Aldas pall tjänstgjort som sittplats när jag häckar framför spisen, oavsett om det är för att tillfredsställa min last eller för att göra upp eld. Nu ville jag ha det lika bekvämt framför kakelugnen när det är dags för en brasa.

Höjden var helt avgörande, därför föll valet på Molger som bara är 35 cm hög. Pallar i normalhöjd har jag flera men dom är alltså för höga. Jag kunde gott ha avstått från den första avsatsen, men det går ju utmärkt att vända honom åt ”fel” håll. Helt perfekt blev han fast han inte är nån pall. 🙂

Svar på förfrågan
Den 13.10 skickade jag en förfrågan via mejl till två lokala företag som åtar sig att röja/fälla träd. För ett par dar sen fick jag svar. Båda kan tänka sig att åta sig min strandröjning så efter att dom har tagit sig en titt kan jag förvänta mig ett pris.

Trots Vik Husses kloka råd om att ta ner träden nu sen näringen har gått tillbaka ner i jorden*) har jag bestämt mig för att röjningen ska ske i vinter när det är is på sjön bara för att underlätta han­te­ringen. Ute på isen är det fria ytor och där kan man enkelt sköta ”efterarbetet”. Och inga rester kommer att hamna i vattnet lovar jag dyrt och heligt!

Det som inte är värt att användas till ved kan vägmästaren göra till flis lovade han när jag ringde och frågade. Möjligen blir han utan beroende på grovlek men det återstår att se. Det som ser klent ut från köksfönstret är inte alls så klent när man ser det på nära håll.

StäderskaTvångsstädning
Förra helgen föreslog jag att sommargrannen skulle komma in på kaffe i och med att hon och hennes mamma skulle stanna här en hel vecka. Det tackade hon ja till och jag lovade återkomma om dag och tid.

I förrgår kontaktade jag henne och föreslog lördag men då skulle dom få gäster, så enda chansen var igår. Alltså blev jag tvungen att städa. Jag borde också ha diskat, men struntade i det, nån måtta fick det vara på fjäsket.

Gästerna verkade trivas i soffan och värmen från kakelugnen. Självfallet dukade jag i ”södra salongen” med mina vackraste koppar och Firma Kerstin Forsbom stod som vanligt för kaffebrödet. Riktigt angenämt hade vi det.

Reprismöte med Alfred
Idag var det så dags för ett reprismöte med Alfred, den charmiga hundkillen i Bjärnå och framför allt hans väl­görande matte. Efter drygt en och en halv timmes behandling och 111 kilometers åktur är jag nästan som ny. Och båda benen är lika långa – under pausen hade ena benet blivit lite kortare igen. Musklerna drar ihop sig för att kompensera att kroppen inte är i det skick den ska vara talade matte om.

Att få en etikett på det onda är en fördel, då behöver man inte spekulera i eller fanti­sera om att det är nåt fundamentalt eller obotligt fel. I och med den kan jag också fokusera på orsakerna till smärtan och bearbeta bakom­liggande orsaker. Kroppen är ju själens hem så det gäller att städa där också. 🙂

*) Vik Husse har aldrig nånsin sagt så… Tvärtom, INNAN saven går tillbaka ner i rötterna (se kommentarerna)! Jag kan bara skylla på ”lucka, lucka hjärncell”. 😦

11.10 – Nya adresser, rapport och höststädning

Jag har besökt nya adresser de senaste dagarna, läst en sorglig rapport och höststädat.

På nya adresser
I torsdags tog jag mig till Malmbergsvägen och Stenbackavägen, igår till Pääristentie. På den första adressen hämtade jag en piedestal som jag köpte på Kimitoöns bytesbörs på FB, på den andra av­ta­la­de jag om att ”stryka ut” skrynklan på Silverpilen och på den tredje blev min kropp struken.

JäsenkorjausJag har alltså ändå bestämt mig för att låta åtgärda bucklan på Silverpilen. Det räcker gott med dom andra skönhetsfelen, jag avstår gärna från att ständigt bli påmind om mitt taffliga backande.

På Pääristentie i Bjärnå togs jag emot av en ung kvinna med häftiga tatueringar på armarna och en ung och social chihuahua-herre. Lite oväntat med tatueringarna, men inget som fick mig att tro att hon inte kunde sitt jobb för den skull. Jycken var jättecharmig trots att jag normalt inte gillar hundar i borststorlek.

Det var mitt första besök hos den här ”jäsenkorjaajan” – hur översätter man det till svenska månntro? Kropps­dels­repa­ra­tör? Metoden går ut på att tillrättalägga bl a skelett­delar, muskler och senor som ligger fel på grund av felaktig belastning.

Behandlingen är för det mesta skön och avkopplande, utom när en felaktig punkt hanteras förstås. Efter nästan en och en halv timme fick jag resa mig från britsen och klä på mig med tillsägelse om att ta det lugnt och vila resten av dagen. Jag följde gärna rådet, jag var ganska så trött när jag kom hem.

Sorglig rapport
Sent igår eftermiddags fick Daphnia äntligen ”nästa veckas-rapporten” från sediment- och vatten­kvali­tetsundersökningen. Det var tyvärr dyster läsning.

I södra änden av sjön är syret obefintligt på flera ställen och fosforhalterna höga. Det var bara på två av åtta mätpunkter där syrehalten var normal. Inte helt oväntat men värre än jag hade förutsett. Syre­sättningen som avslutades 31.12.2013 har alltså redan fått illa­vars­lan­de konsekvenser. 😦

Fast egentligen är syresättning bara en akutåtgärd. Det gäller ju att minska och förhindra fortsatt över­gödning för att sjön ska kunna må bra och reglera sig själv. Frågan är hur och med vilka medel? De åtgärder som vidtagits hittills är en bit på vägen men behöver kompletteras med andra, vilka dom nu kan vara?

Tom bersåHöststädat
Bersån är tom och svängrummet på trappan har ökat. Idag ställde jag in utemöblerna med undantag för en stol på trappan. Den använder jag fortfarande då och då och det är Mias sovplats.

Höstlöven börjar tränga sig på så jag krattade stigen fram till trappan för att slippa få dom under skorna och därmed dra in dom i huset. Det börjar bli dags att ställa fram borsttrallen.

Men än så länge känns det ganska skönt, speciellt när solen tittar fram vilket den gjorde hela efter­middagen. I Jämtland har dom redan fått första snön så jag ska inte klaga!