Julklappar och osteopeni

Den 18.12 hämtade jag ”julöverraskningen” som en trevlig dam på Annonsbladet hade mejlat om. Nån julklapp hade jag inte väntat mig, det var en glad över­raskning!

Förutom en del reklammaterial och en kasse med sylt och saft, fick jag en namnskylt i storlek 11×8 cm. Den går minsann inte att missa om jag har den på mig!

Husse föreslog att jag skulle använda den också när vi går och handlar, men förslaget föll inte i god jord den här gången. 😀 Men det känns onekligen roligt att kunna stoltsera med redaktörstiteln när jag är ute på tidningsuppdrag.


Visst låter det fint – osteopeni. Förutsatt att man bortser från första delen av ordet som de flesta lär förknippa med osteoporos. Den 2.12.2020 gjordes en ben­tät­hets­mätning på ÅUCS på mitt ryggslut och ena höften. Värdena var inte helt lätta att tolka, men som jag förstår det har jag lyckligtvis en bit kvar till osteoporos.

Men, det betyder att jag behöver röra på mig. 5-8 km/vecka rekommenderas. Jag som brukar hävda att det är viktigare att hålla hjärnan och själen i trim.

Förra veckan fick jag faktiskt ihop 10,7 km tack vare Husses drag­hjälp. Om inte han fanns, skulle jag förmodligen inte komma i väg. Det finns alltid roligare saker att göra än att gå. Om jag får ta med mig kameran blir det genast mer meningsfullt.

Så länge jag bodde i Östersund var jag ganska duktig. Dels tack vare hundpromenader, dels för att jag cyklade eller gick till och från jobbet. Men det var för 13 år sen!

Dessutom har jag utökat kosttillskotten med kalktabletter. Såna har jag inte tyckt att jag behöver tidigare, men mitt kalkintag via kosten är tyvärr ganska begränsat har jag insett. En osteoporos­diagnos är verkligen inget jag längtar efter! ☹

21.6 – Nytt

Jag har fått ny titel, haft rullande besvär och är nybehandlad.

Ny titel
Igår ringde ”vägmästaren” på förmiddagen och ville veta hur mycket regn vi har fått dom senaste dagarna. ”Du som är lite vädertant har säkert koll på sånt” menade han.

AlmanackaAlla uppgifter om väder och vind noteras dagligen i Universitetsalmanackan så han fick omgående rapport för tiden 15-18.6: 41 mm. I fortsättningen kan jag alltså lägga till titeln vädertant till dom övriga jag tituleras med. 😀

Rullande besvär
Sent i söndags eftermiddag tog jag med mig ”pirran” över till herr och fru grannen. Herr grannen junior hade lovat förse mig med luft i ena däcket som var platt.

Det gick nu inge bra, luften pyste ut från en spricka i däcket. Hem igen med oförrättat ärende.

Igår åkte jag till Varu-Tjänst för att förse mig med ett nytt däck/hjul. Det enda som stämde med beteckningarna på det gamla var ett som man inte behöver fylla luft i. Ett utmärkt köp tyckte jag.

Det tyckte jag inte längre när jag skulle sätta det på pirran. Navlängden stämde inte. Det hade jag inte haft en tanke på att mäta innan jag åkte på uppköp och reagerade inte heller fast jag såg att navet på det nya däcket såg annorlunda ut.

I Clas Ohlsons nätbutik fanns exakt ett sånt jag behövde. Med navlängd 75 mm. Men jag hejdade mig med beställningen. Jag kunde ju svänga in till S-Rauta i Kimito idag när jag ändå hade vägen förbi.

En glatt leende ung dam plockade genast fram rätt modell och för en stund sen fick junior chansen att göra om lufttricket. Den här gången med framgång så nu är pirran i användbart skick igen. 🙂

Nybehandlad
Strax efter tio i förmiddags rattade jag Silverpilen norrut för att lämna ön ett par timmar. Klockan elva hade jag tid för en behandling på fastlandet. Den här gången var jag ovanligt tidig, men jag blev glatt välkomnad av lilla Alfred (en hund) och hans matte.

JäsenkorjausMin ”ledreparatör” (jäsenkorjaaja) trodde inte ett ögonblick på min berättelse om vad som hände när jag lyfte upp båten inför sjösättningen kände jag. Jag talade nämligen om för henne att det hände nåt i högra delen av ryggen som fick mig att skrika till men att det ändå kändes som om det var nåt som la sig till rätta.

Under den sista halvtimmen av behandlingen förstod jag att så inte alls var fallet, vilket hon också bekräftade. Det tog en god stund innan hon hade rättat till allt som var galet. Men nu är jag som ny igen! 🙂

Jag har anlitat både naprapat, chiropraktor och prövat s k fysioterapi under årens lopp, men den här metoden är absolut den skon­sammaste och känns helrätt för min kropp. Om alla leder och mjukdelar sitter som dom ska, kan kroppen reparera resten i stället för att så småningom skapa symtom på felen.

Om ca ett halvår blir det ett nytt besök. Ett ypperligt sätt att vårda sin hälsa!

19.5 – 69,5

Ryggsäcken har bytt ägare, dasset är städat och jag har fått ny titel.

Ny ryggsäcksägare
Medan jag höll på att dammsuga i dasset igår, körde en bil upp och ur den steg två vuxna och två barn. Den unga damen jag hade kommunicerat med gick först och sa att hon gärna ville se ryggsäcken. ”Se den? Du har ju redan köpt den!” svarade jag lite barskt.

Hon provade den och hade säkert godkänt den också utan mina säljargument. Fast så liten och tunn som hon var försvann hon nästan i den.

FiléknivDet visade sig att det var det yngre ättelägget som skulle ha den. Han var unge­fär lika lång som rygg­säcken var hög så jag påpekade att det här var en ryggsäck för vuxna. Mamman förklarade att han inte skulle använda den än på ett tag.

Den blivande ägaren satte bestämt armarna i kors och skakade på huvudet, men hade som tur (för mig) ingen bestämmanderätt. Tydligen var det främst färgen som var fel, han gillar bara orange förklarade mamman.

Efter några minuters ytterligare inspektion var köpet klart och ryggsäcken åkte i väg till en annan kommun. Så där ja, då var jag av med den.

Vilken tur att jag kollade alla fickor innan jag ställde fram den till försäljning! I en av dom låg min fina filékniv. Inköpt i Sverige för många år sen, men faktiskt av finskt fabrikat.

Dasstädning
När ”ryggsäcksklienterna” hade åkt, fortsatte jag med storstädningen av dasset och hann precis bli klar före påminnelsen jag hade ställt in på telefonen. Oj, vad fint det blev! Så fint att en geting genast bestämde sig för att flytta in. Släktingar och vänner lär väl dyka upp inom kort.

Ny titel
Efter lite mat och klädombyte sa jag ”hej då, kommer snart” till Mia (hon följde mig till parkeringen) och satte mig i Silverpilen. 69,5 visade bil­termo­me­tern. Tydligen vaknar den till liv när det tillräckligt varmt. Ca 24 grader kan jag tänka mig att låg närmare sanningen.

Klockan 16.00 hade jag lovat infinna mig till Daphnias årsmöte i Café Augusta. Nästan alla var redan på plats trots att klockan ”bara” var två minuter i fyra.

Ordföranden steg upp när jag kom in, välkomnade mig översvallande glatt och uttryckte sin för­tjus­ning över att se mig ”live”. Hon hade reserverat en plats till mig vid sin högra sida. Jag kände mig nästan lite generad, jag var väl inte viktigare än nån annan medlem?

StyrelserumJag hade tidigare blivit tillfrågad (via FB) om jag kunde tänka mig en plats i styrelsen med moti­ve­ringen att jag kan svenska och är uppvuxen här. Lite motvilligt gick jag med på att ställa upp. Jag tycker att jag för länge sen är färdig med alla styrelseuppdrag (med undantag för väglaget).

Direkt efter årsmötet hölls verkställande styrelsemöte där styrelseposterna för­de­la­des. Jag höll nästan på att ramla av stolen när den omvalda ordföranden sa att hon ville ha mig som vice ordförande. Jag blev så paff så jag inte ens kom mig för att protestera. ”Ifall jag dör” la hon till med ett brett leende.

Det är för mig en gåta att en person som aldrig har sett mig tidigare har så stort förtroende? Vi har visserligen haft en hel del med varandra att göra på distans och jag har hjälpt henne med annan översättning än föreningens, men ändå?

Övriga styrelseposter (utom kassör!) har jag haft under årens lopp, men det är faktiskt första gången jag är vice ordförande. På sätt och vis ska det bli riktigt roligt att vara aktiv medlem med tanke på att sjöns hälsa ligger mig så varmt om hjärtat. 🙂

17.4 – Säkra vårtecken och ny titel

Snödropparna tar sig, tjälen har släppt under golvet, ytterdörren går snart att stänga och memman är slut. Jag har fått ny titel och är osäker på temperaturen. Mia har bråda dagar.

Snödroppar 2

PÅ TRE DAR HAR ISEN TINAT RUNT SNÖDROPPARNA

Slut på tjälen
I både kök och vardagsrum bågnar korkmattan på ett ställe. Det måste väl betyda att tjälen har släppt under golvet? En fullt logisk slutsats med tanke på hur buckliga vägytorna är för närvarande. 😀

Normal stängning
Under senare delen av vintern är jag tvungen att stänga ytterdörren med våld. Dörren tar i tröskeln. För ett par år sen försökte jag åtgärda problemet men det resulterade bara i rökutveckling. Jag använde förstås fel verktyg för fel ändamål.

Sen dess har jag gett upp. Just nu kräver den mindre våld och fram i maj går det att stänga den helt normalt igen så jag bryr mig inte. Troligen rör sig marken under cementtrappan efter hand som temperaturen ändrar så det är inte så mycket att göra åt om jag inte gör om hela konstruktionen och det har jag ingen som helst tanke på.

Slut på memman
Till påsk köpte jag förstås en riva memma, men åt andra desserter eftersom mamma inte gillar memma. Det är visserligen gott med memma, men inget jag vill ha varje dag så den har blivit långlivad. Men nu är det bara en portion kvar, sen är den äntligen slut.

LadyNy titel
Igår blev jag erbjuden nybakta kex med chokladchips. Trots att kaffebrödskvoten var fylld efter måndagen, hade jag inte hjärta att tacka nej så jag hälsade bagaren väl­kom­men. För att fördriva tiden när det är dåligt väder brukar han baka och kocka talade han om.

Innan han gick sa han adjö på sitt moders­mål och försåg mig med en ny titel: ”Lady By The Lake”. Det låter väl fint? Första gången nån har kallat mig lady. Man kanske förtjänar den titeln när man levt tillräckligt många år?

Varierande temperatur
Strax före 12-slaget idag kollade jag yttertemperaturen på alla termometrar. Det ska jag inte göra fler gånger. Jag blev fullständigt förvirrad.

Kök: +4, sovrum: +5,2, ute på trappan: +8,5. Observera att ingen termometer låg i solen. MI rap­por­terade ca +4 och enligt vackertvader.se hade vi +3. Det enda jag är helt säker på är att det inte var badväder för isen ligger kvar. :-/

Sorkdecimering
Mia har bråda tider, sorkarna går åt på löpande band. Nästan så jag börjar tycka synd om dom små ulltottarna. Dom gör ju faktiskt ingen annan skada än att gräva gångar i jorden och äta växtrötter. Och blomlökar förstås. Men det går visst att förhindra om man planterar ”riktig” lök vid sidan om har jag läst.

Sork