4.5 – Från idrott till kaffekalas

Jag har blivit medlem i en idrottsklubb(!), fått upp tvättlinan, hissat vimpeln, varit på dans(!) och på kaffekalas.

Medlem i en idrottsklubb
Av en händelse upptäckte jag att Husse hade betalat två medlemsavgifter till DIK (Dragsfjärds idrottsklubb) för ett par veckor sen. Jag som är fullständigt befriad från idrotts­intresse!

”Man kan ju vara stödmedlem utan att idrotta” kommenterade Husse. Och det kan man förstås.

Fått upp tvättlinan
I år hade stora granens grenar slutligen sträckt sig så långt att tvättlinan (bykstrecket) måste få en ny sträckning. Men var skulle den nu dras?

För att kunna hänga upp lakan på tork gällde det att hitta en öppen plats utan buskar. Dessutom var kravet förstås att linan skulle kunna fästas stadigt.

Bästa alternativet blev mellan flaggstången och uthusknuten där den också tidigare har varit fäst. En ädelsyren står visserligen i vägen, men det går ju att möblera tvätten så man inte kolliderar med den. Förra lördagen blev den invigd. 🙂

Hissat vimpeln
Oftast brukar vimpeln hissas så snart vi har övergått till sommartid. Så icke i år. Men i förrgår kom den upp med Husses benägna bistånd och får hänga kvar tills kvällarna mörknar igen.

På dans(!)
Undrens tid är inte förbi… Förra lördagen var jag på dans! Dragsfjärds ungdomsförening anordnade nostalgidans med bordsfest i Furulund.

Fast om inte Husse tillhörde styrelsen hade jag garanterat inte känt mig lockad att delta. Mitt intresse för dans är ungefär lika stort som för idrott. Som tur var slapp jag dansa.

Min uppgift blev att sälja biljetter och hjälpa till i köket. I köket var jag mest i vägen, dom tre som hade ansvaret för serveringen klarade sig utmärkt utan min hjälp, så jag höll mest till i biljett­luckan.

Halv elva slutade biljettförsäljningen så då tog jag mig friheten att åka hem. Framåt halv två dök Husse upp, då var alla bord och stolar undanställda med ordningsvakternas hjälp.

På kaffekalas
På onsdagen hade hembygdsföreningens kassör bjudit in oss och Husses moster och morbror på eftermiddagskaffe. Före kaffet hann vi avhandla en del föreningsärenden som väntade.

Kaffebordet var dukat med diverse godsaker som vi villigt minskade på och samtalsämnena tröt inte heller, så det blev en lång visit. För min del brukar det räcka med 2-3 timmar i vanliga fall, nu blev det fyra och en halv. Hoppas värdparet uppfattade det som ett gott betyg. 🙂

4.5 – Tänk så det kan bli…

Vi har inte firat 1 maj, men haft städtalko och möte. Jag har tappat vimpeln och känt mig stressad.

Inte firat 1 maj
På fredagens födelsedagskalas träffade jag en avlägsen släkting som behövde handräckning med datorn. Vi kom överens om att han skulle få hjälp 1 maj och infann oss därför vid 14-snåret. Det doftade nybakat när vi steg in.

Handräckningen visade sig vara av det allra enklaste slaget och utförd på en halv minut, så vi fick snabbt flytta oss till kaffebordet. Där satt vi sedan i allsköns ro och pokulerade en bra stund innan vi gick på ”sight-seeing” i nybygget intill.

Därefter åkte vi tillbaka till Udden där mitt dåliga samvete väntade i form av korrekturläsning. Ett uppdrag som jag nyligen åtagit mig trots att tiden är knapp.

Städtalko och möte
Prick kl 10 på tisdagen samlades hembygdsföreningens styrelse på Dragegården för att genomföra den årliga städtalkon. Det fejades och putsades både ute och inne i knappt tre timmar innan vi bänkade oss för styrelsemötet.

Mötet genomfördes på en dryg timme, men innan vi hade plockat undan och kommit i väg var klockan redan halv tre, så där gick den dagen.

Tappat vimpeln
När jag kom hem (Husse hade ärenden på annat håll) vidtog diverse påkallat småpyssel och en kort stund senare dök ”vägmästaren” upp i ett ärende. Medan vi stod ute och pratade påpekade han plötsligt att flagglinan tycktes ha gått av.

Jag trodde han skojade, men såg sen att linan hängde över syrenbuskarna. Frågan var då vart vimpeln hade blåst i väg?

Mysteriet löste sig ganska snart. Linan hade inte alls gått av, det var knuten till vimpeln som hade lossnat. Då Husse kom talade jag om vad som hänt och en kort stund senare fick vi syn på vimpeln. Den hängde högt upp i en tall.

Fyndig som han är våran Husse, tog han en lång kvist från vedhögen, försåg den med en böjd spik och kunde på så sätt peta ner vimpeln. För min del kunde den gott ha fått vara kvar i tallen. Jag noterade redan för ett tag sen att den var trasig i änden och behövde bytas ut.

Känt mig stressad
Idag har jag känt mig jättestressad. Mest på grund av det kalasfina vädret. Utejobben är inte avklarade och inne väntade ett antal arbetsuppgifter… Vad skulle jag prioritera?

Efter att ha hämtat mat hos Kerstin och gjort ett snabbt nerslag i butiken, valde jag att strunta i finvädret för att i stället kasta mig över de­kla­ra­tio­ner­na. Som tidigare var två redan ifyllda och således enkla att hantera, men företagsdeklarationen krävde i vanlig ordning hand­på­lägg­ning. Det gick ändå rätt smärtfritt tack vare mitt Excel-blad, så kl 16.49 var den inlämnad.

Föreningens webbsajt påkallade också ett ingrepp. Det fick bli avkopplingen efter sifferövningarna. Och sen var det ju bloggen som jag inte har hunnit med på flera dar… Och så väntar förstås korrektur­läsningen på en fortsättning.

Tänk om jag kunde vara bättre på att delegera och säga nej. Suck. 😦

23.3 – Från torra löv till torr kundtjänst

Jag har ägnat mig åt en skum aktivitet, läst fängslande fakta, hissat vimpeln, hittat en fästing, haft privatundervisning och fått veta att det är fel på lagret. Mia har innedag.

Skum aktivitet
Innan jag hade återinstallerat mig på Udden efter lördagens styrelsemöte började det redan skymma, men med tanke på väderprognosen fann jag för gott att ställa in skottkärran under tak. Fast då skulle ju löv‑ och gräshögen bli våt… Alltså forslade jag bort den stora högen i två omgångar och SEN ställde jag in skottkärran i boden. Vid det laget var det verkligen ”skumt”. 😉

Sunny o PeterFängslande fakta
Hur klarar man av att vara oskyldigt dömd och fängslad i mer än 16 år?? För ett par dar sen läste jag ut ”Stolen Time” av Sunny (Sonia) Jacobs. Hon blev oskyldigt dömd till dödsstraff för mord 1976 och har på ett fängslande(!) sätt skrivit om sitt öde och sina nästan 17 år i fängelse innan hon äntligen blev frigiven.

En verkligt stark och modig kvinna! Numera är hon bosatt på Irland och lever i hop med en man som också blev oskyldigt dömd. Att få till en intressant bok på drygt 500 sidor om nåt så en­for­migt som en fängelsevistelse är också en beundransvärd bedrift kan jag tycka.

Igår kväll läste jag ut en annan verklighetsbaserad bok: ”Till himlen och tillbaka” av Eben Alexander. Boken beskriver hans upplevelser under den veckolånga koma han drabbades av p g a en svår bakteriell hjärnhinneinflammation och hans mirakulösa tillfrisknande.

Sen många år tillbaka är jag fast övertygad om att vår själ är odödlig och att vårt medvetande inte dör med kroppen. Därför var jag inte alls över­raskad av hans berättelse, men tack vare att den skilde sig från andra nära-döden-upplevelser jag har tagit del av blev den intressant.

Intressant var också hans självutlämnande och hans fullständiga omvärdering av såna här upp­le­vel­ser. Som forskare och läkare hade han alltid bestämt avfärdat sånt här som nys och flum tidigare.

Vimpeln hissad
Vårdagsjämningen var ju redan i lördags, men då hade jag, som jag nämnde, annat för mig så vim­peln fick vänta till igår. En sprillans ny vimpel dessutom eftersom den förra var blek och trasig. Där får den hänga tills det blir vintertid igen.

FästingSäsongens första fästing
Den milda vintern har förstås gynnat fästingarna. Den första rapporten läste jag för bra länge sen, men har inte upptäckt någon själv förrän igår morse. Möjligen kan den ha satt sig på kläderna i lördags kväll eller så har Mia haft med sig den in. Nu är den i vilket fall dränkt.

Privatundervisning
Tio över tio i förmiddags knackade han på, min privatelev. Det han behövde få lära sig i Excel redde vi ut på en dryg halv timme, men han trodde att han kanske behöver återkomma längre fram. Det får han förstås gärna göra! Förutom att han är snabblärd är han också jättesympatisk. 🙂

Fel på lagret
Idag ringde jag Ellos kundtjänst. För att komma till den svenskspråkiga servicen, ringde jag växel­numret, knappade in en tvåa för svenska och om jag hade annat ärende än beställning skulle jag ringa ett 090-nummer. Jag ringde alltså 090-numret.

Jag gillar Sloggis dra-på-behå och har nu i tre omgångar beställt storlek B80 i deras nätbutik. Varje gång har jag fått A80. Därav påkallat behov av kundtjänst.

Enda förklaringen/ursäkten jag fick var att ”det måste vara fel på lagret”. Inte ett ord om att man beklagar sin tafflighet och att man genast ska rätta till saken. Damen skulle återkomma sen hon pratat med lagret sa hon, men uppenbarligen blir det inget svar idag åtminstone. Ingen värst imponerande kundservice tycker jag. :-/

Mia har innedag
Iskall blåst och snöblandat regn har avskräckt Mia från jaktbestyr idag. Antingen ligger hon på min säng eller i korgstolen i köket. Förnuftig kisse.

Mia har innedag

29.10 – Bekännelser och mirakel

Jag har glömt potatisen, hört röster ur det förflutna, slängt vimpeln och ligger snart illa till.

PotatisblomGlömt potatisen
I år var jag ju ovanligt tidig med att sätta potatis, men den heta och torra sommaren gjorde att blasten gulnade och torkade bort i förtid så efter ett tag hade jag glömt att dom låg i jorden. Där ligger dom kvar än idag. Jag har kommit ihåg dom emellanåt, men haft annat för mig och glömt dom igen.

Av ren nyfikenhet ska jag kanske peta upp ett par stycken för att se hur dom ser ut, men jag misstänker att jag knappast blir inspirerad att plocka upp allihop. Förutsatt att jag kommer ihåg att göra det innan frosten slår till på allvar.

Den sättpotatis som var överlopps och som jag slängde på tippen frodades däremot och blommade så vackert i augusti. Jag kanske ska odla där i fortsättningen? 😀

Röster ur det förflutna
För ett par veckor sen ringde en av exets kompisar och ville höra hur jag har det. Jag blev minst sagt förvånad. Honom har jag varken sett eller hört av på 10 år. Men det var förstås en trevlig överraskning.

Lika förvånad blev jag över ett mejl jag fick i söndags av en före detta kollega. Henne jobbade jag ihop med 1992-1997 och hade bara sporadisk kontakt med henne efter det. Också en trevlig överraskning. 🙂

Alla som känner mig vet att jag är urdålig på att hålla kontakt. Inte ens mina närmaste vänner hör av mig särskilt ofta. Antagligen är det nåt som saknas i min sociala kompetens eller så är jag just så självtillräcklig som Drakar sägs vara? Det betyder absolut inte att jag inte bryr mig om, det blir bara inte av att jag hör av mig.

Ö-vimpelSlängt vimpeln
Med tanke på att jag syndade grovt när jag hängde flaggan på tork efter tvätten, antar jag att man heller inte får han­te­ra en vimpel hur som helst? Men nu är det gjort. Den ligger hoprullad i en soppåse och kommer så småningom att brännas antar jag. Då är frågan om jag borde ha kremerat den själv? Hur som helst är det nu för sent att ge den upprättelse.

Idag köpte jag en ny ”ö-vimpel” som ska hissas så snart vi övergår till sommartid igen. Det kan förresten vara bra att veta att man kan köpa den i kommunhusets reception i Dalsbruk.

Illa till
Snart ligger jag illa till hos en svärson… Under dagens lektion med hans svärmor föreslog jag att hon skulle använda Windows Live i stället för den webbaserade mejlklienten hon använder nu. Skälet är att man i Picasa kan välja storlek (upplösning) på bilden innan man skickar den, men det förutsätter ett e-post­pro­gram, alternativt ett Gmail-konto och nåt sånt har hon inte heller.

Vi installerade Windows Live, men kunde inte konfigurera mejlkontot i och med att varken jag eller svärmor visste namnet på den in- och utgående mejlservern. Hon hade dessutom ingen aning om vilka användar­uppgifter hon har hos bredbandsleverantören. Det fanns heller ingen inställning i webbklienten som kunde vara till hjälp.

Det är här svärsonen kommer in. Han kommer nu att bli ombedd att fixa mejlkontot. Hoppas hon inte talar om för honom vad jag heter och var jag bor. 😉

Ros 2Mirakel
Eftersom jag inte har några barn köper jag en mors­dags­ros till mig själv ibland. Den jag köpte i våras trotsar alla odds och blommar för tredje gången. Visst är det ett mirakel?

När frosten slog till för ett tag sen flyttade jag in den i verandan, men nu när det är varmare får den stå ute igen. Ett tiotal knoppar väntar ännu på att få slå ut, men risken är stor att dom inte hinner det innan kölden är här på allvar. Men än så länge njuter jag varje gång jag ser dom små gulrosa blommorna. 🙂

29.3 – Sommarlov!

Jag har börjat sommarlovet, hissat vimpeln på nytt och agerat ”datorcoach”.

Tidigt sommarlov
I går kväll höll jag sista kurstillfället för den här terminen. Om chefen/rektorn inte hittar på några nya hyss, innebär det att sommarlovet har börjat. 🙂 I regel brukar mina kurser pågå till slutet av april, men den här gången hade jag/vi tydligen planerat annorlunda.

Det var nog fiffigt med tanke på att ”vårbruket” börjar snart och innan dess ska tomten röjas från alla vinterspår. På tal om det… I fall du har ett par kilo sättpotatis (helst Siikli) till salu så är jag intresserad!

Repris på hissad vimpel
Igår morse när jag gick ut för att hämta tidningen suckade jag tungt när jag fick syn på vimpeln som hängde på buskarna. En av mina knutar hade släppt och i och med det hade både vimpel och flagg­lina kasat ner.

Att ta ner flaggstången utan hjälp kändes oöverkomligt så jag räddade vimpeln och hoppades på att nån snäll människa skulle dyka upp vid tillfälle. Vid lunchtid idag kom en sån rar person på besök. 🙂

Trollkarlen behövde assistans med datorhanteringen, så vi bytte tjänster. Han påpekade att jag knappast hade haft kraft nog att få upp muttrarna till flagg­stångs­fästet så det var tur att jag inte ens försökte. Lätt och elegant tog han ner och reste stången på egen hand.

Efter att ha iakttagit mina valhänta försök att få till hållbara knutar runt vimpelfästet, tog han över jobbet och knöt med van sjömanshand ett par knopar som förhoppningsvis ska hålla. Om inte, så är det i alla fall inte mitt fel om vimpeln lossnar. Hihi.

Datorcoachning
Resten av eftermiddagen och början på kvällen gick åt till ”datorcoachning”. Det är ju trendigt med coacher av diverse slag, så jag kanske också ska anamma titeln? Det låter på nåt sätt mer konstruktivt än konsult, även om jag kan undra vad det är för fel på ordet tränare?

En parentes: För länge sen myntade jag en slogan på en av mina arbetsplatser: ”Vi lär dig allt vi kan”. Det låter väl bra? Jag kanske ska använda den i min egen marknadsföring? Eller vad sägs om: ”Din guide i funktionsdjungeln”?

Det är fortfarande lika roligt och belönande att se individer utvecklas tack vare nyvunnen kunskap och nya färdigheter. Själva tror jag inte dom märker vilka framsteg dom gör, men för mig är det uppenbart.

Ofta lär jag mig också nya saker tack vare användarnas frågor. Idag fick jag ett par såna som jag inte kunde svara på utan att testa först. Sån’t är kul. Kiva menar jag förstås. 😉

25.3 – Sommartid och vårstädning

Sommartiden har börjat, vårstädningen har fortsatt med trevligt avbrott och vimpeln är hissad.

Sommartid
Som så många andra tycker jag det är onödigt med sommartid, men jag fogar mig förstås. Att vara ensam om att hålla fast vid vintertid skulle onekligen innebära en del praktiska problem.

För att inte missa tidsförskjutningen ställde jag om klockorna redan tidigt igår kväll, men efter att ha sett 22-nyheterna ställde jag om dom igen. Jag hade flyttat visarna åt fel håll. Undrar hur länge det hade dröjt innan jag hade kommit på fadäsen om jag inte sett nyheterna?

Fortsatt vårstädning
På eftermiddagen var det kalasväder på Udden. Vinden hade mojnat och solen värmde gott även om antalet plusgrader inte var så imponerande. Läge att plocka fram trädgårdshandskarna.

Dom torra blomstänglarna som stack upp runt avloppstanken fick först ge vika, sen dom gamla orm­bunksbladen vid husknuten och slutligen diverse slaskiga löv som gömde små ljusgröna groddar. Det blev en markant skillnad må jag säga. Roligaste städningen av alla!

Trevligt avbrott
När jag var klar med ormbunken kom fru grannen och junior tassande. Vi stod ute i solen och pratade en stund, sen fick jag sällskap till eftermiddagskaffet efter litet övertalning.

Vimpeln vajar
Innan besökarna försvann, fick dom bevittna en (något klantig) vimpelhissning. Jag har infört en ny tradition på Udden; vimpeln vajar från sommartidens början tills vintertiden tar vid. Då känns det liksom att det snart är sommar igen. 🙂