29.10 – Bekännelser och mirakel

Jag har glömt potatisen, hört röster ur det förflutna, slängt vimpeln och ligger snart illa till.

PotatisblomGlömt potatisen
I år var jag ju ovanligt tidig med att sätta potatis, men den heta och torra sommaren gjorde att blasten gulnade och torkade bort i förtid så efter ett tag hade jag glömt att dom låg i jorden. Där ligger dom kvar än idag. Jag har kommit ihåg dom emellanåt, men haft annat för mig och glömt dom igen.

Av ren nyfikenhet ska jag kanske peta upp ett par stycken för att se hur dom ser ut, men jag misstänker att jag knappast blir inspirerad att plocka upp allihop. Förutsatt att jag kommer ihåg att göra det innan frosten slår till på allvar.

Den sättpotatis som var överlopps och som jag slängde på tippen frodades däremot och blommade så vackert i augusti. Jag kanske ska odla där i fortsättningen? 😀

Röster ur det förflutna
För ett par veckor sen ringde en av exets kompisar och ville höra hur jag har det. Jag blev minst sagt förvånad. Honom har jag varken sett eller hört av på 10 år. Men det var förstås en trevlig överraskning.

Lika förvånad blev jag över ett mejl jag fick i söndags av en före detta kollega. Henne jobbade jag ihop med 1992-1997 och hade bara sporadisk kontakt med henne efter det. Också en trevlig överraskning. 🙂

Alla som känner mig vet att jag är urdålig på att hålla kontakt. Inte ens mina närmaste vänner hör av mig särskilt ofta. Antagligen är det nåt som saknas i min sociala kompetens eller så är jag just så självtillräcklig som Drakar sägs vara? Det betyder absolut inte att jag inte bryr mig om, det blir bara inte av att jag hör av mig.

Ö-vimpelSlängt vimpeln
Med tanke på att jag syndade grovt när jag hängde flaggan på tork efter tvätten, antar jag att man heller inte får han­te­ra en vimpel hur som helst? Men nu är det gjort. Den ligger hoprullad i en soppåse och kommer så småningom att brännas antar jag. Då är frågan om jag borde ha kremerat den själv? Hur som helst är det nu för sent att ge den upprättelse.

Idag köpte jag en ny ”ö-vimpel” som ska hissas så snart vi övergår till sommartid igen. Det kan förresten vara bra att veta att man kan köpa den i kommunhusets reception i Dalsbruk.

Illa till
Snart ligger jag illa till hos en svärson… Under dagens lektion med hans svärmor föreslog jag att hon skulle använda Windows Live i stället för den webbaserade mejlklienten hon använder nu. Skälet är att man i Picasa kan välja storlek (upplösning) på bilden innan man skickar den, men det förutsätter ett e-post­pro­gram, alternativt ett Gmail-konto och nåt sånt har hon inte heller.

Vi installerade Windows Live, men kunde inte konfigurera mejlkontot i och med att varken jag eller svärmor visste namnet på den in- och utgående mejlservern. Hon hade dessutom ingen aning om vilka användar­uppgifter hon har hos bredbandsleverantören. Det fanns heller ingen inställning i webbklienten som kunde vara till hjälp.

Det är här svärsonen kommer in. Han kommer nu att bli ombedd att fixa mejlkontot. Hoppas hon inte talar om för honom vad jag heter och var jag bor. 😉

Ros 2Mirakel
Eftersom jag inte har några barn köper jag en mors­dags­ros till mig själv ibland. Den jag köpte i våras trotsar alla odds och blommar för tredje gången. Visst är det ett mirakel?

När frosten slog till för ett tag sen flyttade jag in den i verandan, men nu när det är varmare får den stå ute igen. Ett tiotal knoppar väntar ännu på att få slå ut, men risken är stor att dom inte hinner det innan kölden är här på allvar. Men än så länge njuter jag varje gång jag ser dom små gulrosa blommorna. 🙂

21.12 – Oförglömlig julklapp

Igår skedde ett mirakel tack vare förstående, hjälpsamma och effektiva personer.

Vägen till ett mirakel
Igår kväll kom mamma med ambulans från Helsingfors till en av öns bäddavdelningar på vår begäran. ”Tänk om jag fick komma till Dragsfjärd*” sa hon med tårar i ögonen när jag besökte henne senast på sjukhuset i Helsingfors där hon har legat senast sen den 3.12.

SjukvårdAtt verkställa och administrera förflyttningen var inte helt lätt kan jag lugnt påstå, telefonen har gått varm. Vi började med en vårdansökan till äldre­omsorgen i början av december, men mammas skick bedömdes så dåligt att hon behövde plats på en bäddavdelning. Och då är det andra lagar som gäller blev jag upplyst om.

I början på veckan var jag så desperat så jag övervägde att skicka en invalidtaxi och hämta henne till Udden, men insåg att det kunde göra saken värre om jag förbigick regler och paragrafer. Dessutom är Udden inget optimalt ställe om man är i mammas skick.

Jag beslöt att kontakta öns överläkare för att kolla om det överhuvudtaget fanns plats för mamma och förklarade situationen. Han intygade att det fanns plats, men talade om att två villkor måste vara uppfyllda för att en förflyttning skulle kunna ske. Dels en betalningsförbindelse från Helsingfors och dels att hon avstod från spe­cial­sjuk­vård, annars måste vi få en betalningsförbindelse för det också.

Specialsjukvård i mammas fall betyder cellgiftsbehandling, vilket hon absolut inte vill ha längre talade hon om när jag förklarade vad flytten skulle innebära. Nästa steg var att ordna be­tal­nings­för­bin­delsen.

Efter diverse telefonsamtal fick jag namnet på en dam i Helsingfors som handhar långtidsplatser. In­tressant att notera att när jag ringde sjukvårdsväxeln och pratade svenska blev jag bort­kopplad. 😦

För att veta vem som var mottagare av betalningsförbindelsen kontaktade jag en tjänsteman i kom­munen och fick namnet på öns vårdplatsansvariga. Jag ringde henne och gav henne namnet på tjänstemannen i Helsingfors och trodde att ärendet nu skulle ordna sig.

Det visade sig vara fel instans trots allt, men vår vårdplatsansvariga ringde tillbaka och sa att öns över­läkare åtog sig att kontakta sin kollega på sjukhuset där mamma låg. Det här skedde igår på förmiddagen.

AmbulansKlockan halv två ringde socialarbetaren från mammas sjukhus. En riktig pärla för övrigt, hon har varit oerhört vänlig och hjälpsam, dessutom svenskspråkig, vilket förstås har underlättat. Hon talade om att ambulansen skulle ta mamma från Helsingfors till Kimito klockan fyra!

Hon fick antagligen hörsel­skador av mitt glädjetjut i telefonen och mamma var förstås också jätteglad, hon ville ju inget hellre. Överläkaren i Helsingfors hade lämnat ett muntligt löfte om be­tal­nings­för­bin­del­sen till vår överläkare, pappers­excer­sisen skulle ordnas i efterhand.

Jag räknade med att ambulansen skulle vara framme tidigast klockan sex så jag åkte till Kimito och satte mig att vänta. Halv sju kom den.

Jag behöver verkligen inte skämmas för att inte hitta i Helsingfors. Det visade sig att GPSen i ambu­lansen hade minst sagt föråldrade uppgifter om rutten… I stället för att visa den ”normala” vägen, hade den lurat dom till Angelniemi, vilket betydde att dom måste ta färjan över till ön. Jisses Amalia.

Mamma såg ännu mindre och tunnare ut sen jag såg henne senast, men när hon fick syn på mig lyste hon upp och sa: ”Är du här?”. Hon blev installerad i ett isoleringsrum för att eventuella sjuk­hus­bak­te­rier inte skulle spridas och jag plockade fram hennes tillhörigheter.

”Tänk att jag är här” sa hon med ett förnöjt småleende och tillade: ”Undrar hur länge jag får stanna?”. Stackars mamma, hon verkade tro att hon måste tillbaka till Helsingfors efter ett tag. Jag för­klarade att hon skulle stanna här i och med att hon har en långtidsplats, men jag vet inte om hon uppfattade det riktigt. Jag ska förklara en gång till när jag besöker henne i morgon.

Ett stort och innerligt tack till alla inblandade för den överlägset bästa julklappen någonsin! 🙂

* Dragsfjärd och Kimito är förstås inte samma ställe, men tillräckligt nära i det här fallet.

21.5 – Träsmak och mirakel

Jag har ägnat mig åt trä(d)arbete och upplevt ett mirakel. Mia är åter i tjänst.

EnenTrä(d)arbete
I söndags sågade jag ner den vackert formade gamla enen som stod granne med eken. Den har blivit allt brunare de två senaste åren i stället för att repa sig så jag bedömde att det var dags att ta ner den.

Jag kan inte påstå att den har varit i vägen för utsikten direkt, men faktiskt blev det ett ”hål” där man lättare ser sjön. Dessutom har jag fått för mig att eken inte gillar den men det har jag ju inga belägg för.

Igår tog jag i tu med lönnen och en liten björk jag fällde för ett par veckor sen. Jag kvistade båda, kapade björken till ved och bar upp lönnen till vedlidret där den väntar på att bli uppsågad. Om det blir regn i morgon som utlovat blir det lämplig sysselsättning.

Mirakel
Sent igår eftermiddags bestämde jag mig för att klippa gräset. Men den här gången var det tji att få i gång gräsklipparen. Den lät inte alls som den brukar när jag försökte starta den.

Jag kollade att jag hade bränsle och olja och att tändstiftshatten satt på. Jag kollade också luft­filtret. Det såg ju inte bra ut, det dröp av olja, men det kunde förstås inte vara orsaken avgjorde jag.

I min nöd ringde jag en tekniskt begåvad kille som bor en bit bort. Snäll som han är, lovade han dyka upp om en timme trots att jag sa att det ingalunda var akut.

GräsklippareHan kollade i stort sett samma saker som jag hade gjort innan han tog loss tändstiftet. Det såg OK ut men gnistan hoppade lite hit och dit tyckte han, så vi kom fram till att jag skulle skaffa ett nytt.

Idag fick jag för mig att jag ändå skulle pröva att starta den på nytt. När jag hämtade tidningen rullade jag ut den i solen. Där fick den stå i sol och blåst ett par timmar, sen skruvade jag i tändstiftet så gott det gick eftersom jag inte har nån tändstiftsnyckel som passar.

Nu så skulle den få en sista chans. Döm om min förvåning när den startade på första försöket! Jag var fortfarande klädd i nattsärk och morgonrock men vågade inte riskera en omstart, så jag satte i gång med att klippa gräset trots munderingen.

Det blev rätt varmt efter ett tag så jag krånglade av mig morgonrocken, men utan att stanna. Här togs inga chanser. Om nån hade sett mig i mitt långa, fladdrande nattlinne bakom gräsklipparen hade dom förmodligen trott att jag fått fnatt.

Jag körde tills tanken var tom. Då var översidan och stigen ner till sjön färdigklippta. Sen tog jag paus för att tvätta mig och bytte till kortbyxor och linne innan jag fyllde på bränsle. Omstarten var lika smärtfri, motorn gick i gång på första försöket den här gången också.

Visst är väl detta ett mirakel?

Mia i tjänstMia åter i tjänst
Igår hade Mia semester. Hon låg antingen i min närhet och såg på medan jag stökade eller så sov hon. Först på kvällskvisten gjorde hon en jaktrunda som resulterade i en skogsmus.

Idag återgick hon till normala rutiner, även om hon har tittat till mig med ojämna mellanrum. När hon inte ser mig jamar hon högljutt tills jag svarar, sen kommer hon springande och håller mig sällskap en stund innan hon pyser i väg en sväng igen.

27.8 – Enkla nöjen

Natten har varit orolig, det har skett små mirakel, tanden är reparerad, jag förbereder våren och är kultur-analfabet.

Orolig natt
Vid ett-tiden i natt vaknade jag av att Mia var orolig. Hon hörde en störtskur på taket. Uppenbarligen förknippar hon ljudet med det våldsamma åskvädret. Innan jag hann vakna till ordentligt hade hon redan satt sig vid dörren, jamade med förtvivlan i rösten och ville gå ut. Det är tydligen farligt att vara inne. När jag tog henne i famn och försökte lugna henne kände jag hur hon darrade stackar’n.

Till all lycka lugnade sig regnet i samma veva som jag hade lagt henne bredvid mig i sängen så hon accepterade att ligga kvar. Strax innan jag somnade kände jag att hon flyttade sig men hörde att hon fortsatte spinna så då visste jag att hon kände sig lugn.

Nästa väckning kom frampå morgonkvisten. Åskan mullrade. Lustigt nog reagerade Mia inte på det ljudet, men jag vaknade omedelbart i vanlig ordning. Efter ännu ett muller hörde jag inget mer och somnade om efter en stund.

Små mirakel
Vanligtvis har den gamla, magra rosen nedanför syren­ber­sån en blomma i juli. Jag var säker på att den inte skulle blomma i år men härom dagen såg jag att den hade en knopp och igår hade den slagit ut, en månad för sent. Men det gör inget, den är lika vacker för det. 🙂

Sommaren 2010 stod hortensian i full blom den 26 juli, i fjol blommade den inte alls men har nu knoppar. Också den en månad försenad. Eller ett år och en månad om man så vill. Hoppas bara att värmen håller i sig ett tag så dom hinner slå ut.

 

Tandläkarbesök
Idag hade jag tid hos tandläkaren igen för att laga tanden som jag åt upp en bit av. Det fixade han på tio minuter.

Jag talade om för honom att det är en himla tur att han finns och skojade med honom om att vi inte kan fortsätta träffas så här, det blir alldeles för dyrt. Han skrattade och höll med. Innan jag gick talade jag om att jag inte vill träffa honom mer i år och det var han också med på. Så då hoppas vi på det.

Vårförberedelser
Om drygt ett halvår är det ju vår igen. 😀 Färden gick därför vidare till Multasormi för att köpa busk­stöden jag skippade förra gången men kom på att nog var bra att ha trots allt.

Om det inte hade börjat ösregna hade jag klarat mig med dom. Jag hade chansat på att inte behöva ta med mig paraplyet från bilen och hade ingen lust att bli våt så jag irrade omkring bland hyllorna tills regnet upphörde. Det innebar att jag dessutom hade tre påsar blomlökar med mig till kassan.

Röda tulpaner, pärlhyacint och en gul kejsarkrona fick följa med hem för att utöka sortimentet av vårblommor. Det var inget dyrt nöje för all del, ca 20 € för 31 blomlökar.

Kultur-analfabet
Det slog mig härom dagen att jag nog är analfabet när det gäller kultur. Mina teaterbesök inskränker sig till ett enda på fem år, på opera eller balett har jag aldrig varit i hela mitt liv och alla festivaler, ut­ställ­nin­gar och konserter som går av stapeln titt som tätt här på ön lockar mig inte.

Det enda jag har intresserat mig för är enstaka fotoutställningar, men jag har också missat många. Därav följer att nöjeskontot är så gott som orört. Alltså kan jag med gott samvete köpa fler blom­lökar om jag vill. 😀

27.6 – Upptäckter

Jag har ångrat mig, svettats med en programinstallation, upptäckt två mirakel och förstår att mamma börjar bli otålig.

Ångerfull
Vid niosnåret i morse fick jag syn på en liten hare genom sovrumsfönstret. Den mumsade i sig av lund­stjärn­blom­morna som växer runt vallmon som står där.

Mia dök upp lagom för att få sig en titt hon också. Haren kände säkert på sig att den var iakttagen, men ansåg tydligen inte att det var fara å färde förrän jag hade ärende ut i verandan. Då skuttade den några meter framåt, avvaktade en kort stund och parkerade sig sen på gräsmattan vid äppel­träden.

Sen gjorde jag nåt som jag har ångrat hela dan… Jag lät Mia gå ut. 😦 Hon betraktade självklart haren som ett intressant byte. Först skrämde hon i väg den och satte sen av efter den när den hoppade i väg. Hur korkad får man vara som kattmatte?

Jag har ingen aning om hur äventyret slutade. Strax efter tolv var hon ännu inte tillbaka och då var jag tvungen att åka. När jag kom hem efter tre välkomnade hon mig som vanligt och sa inte ett knyst om vad som hade hänt med haren. Förhoppningsvis var den snabb och smart nog att komma undan. Usch, det misstaget ska jag aldrig göra om!

Oenkelt
Om gårdagens uppdrag var enkelt, krävde dagens programinstallationer desto mer. Trots att barn­barnens datorer är identiska rent fysiskt, är dom konfigurerade på olika sätt. Varför vet jag inte? Men så småningom fick jag till det och blev varmt avtackad både på ryska och svenska.

Mirakel
När jag kom hem pussade jag på Mia minst tio gånger, gav henne mat och värmde förrgårdagens rester till mig själv. Efter det tog jag i tu med blomstervård – minst varannan dag behöver jag plocka bort vissna blommor från amplarna – och lullade sen runt på tomten ett par timmar med kameran till hands.

Jag vet inte vilket av miraklen jag upptäckte först? Troligen nattviolen. Jag hade för flera år sen en i gräsmattan, men klippte givetvis bort den för att jag inte hade märkt ut den. Den här väna varelsen (kan man säga så om blommor?) har hittat ett fredligare ställe, tätt intill en lupin.

Lustigt nog såg jag den inte tidigare idag när jag skar rabarber, trots att den står alldeles i närheten? Jag blev förstås överlycklig över den oväntade upptäckten och ska vara ytterst rädd om den i fort­sätt­nin­gen.

Det andra miraklet hade jag också missat trots att jag har passerat det flera gånger idag. En av dom röda liljorna jag förodlade i kruka och planterade ut på försommaren har slagit ut! Jättefin är den och får snart sällskap av flera ”kolleger”.

Man kan tycka vad man vill om den här ”fleecesommaren”, men växtligheten uppskattar den tydligen. Det är ovanligt lummigt på Udden i år tycker jag. Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Lång väntan
Redan förra onsdagen lovade jag skicka färsk rabarber till mamma eftersom jag vet att hon gillar det. Tyvärr glömde jag skicka den och lovade göra ett nytt försök den här veckan.

I måndags ösregnade det så då hade jag ingen lust att gå ut och skörda, igår lyckades jag bli så sen att jag inte hann innan jag skulle i väg och idag hade posten redan gått när tänkte mig in till posten. Men i morgon blir det av – håll ut, snart kommer den! 🙂