19.3 – Från slaskfat till ödlor

Slaskfatet är uppgraderat, jag har fått ett modellerbjudande och strandröjningen är avslutad. Husse har varit i arbetstagen och fått plättar. Mia har hittat ödlor.

Slaskfatet uppgraderat
För ett bra tag sen undrade Husse varför jag inte använder ett slaskämbar i stället för det fulla fatet som jag balanserar med när det ska tömmas? Det var ju en himla bra fråga som jag inte hade nåt svar på. Att jag inte har tänkt på det tidigare, jag som är så fiffig (ibland)?

Sen dess har det spygröna slaskfatet uppgraderats till ett marinblått ämbar och töm­nin­gen har under­lättats betydligt. Dessutom rymmer det mer än fatet så det har blivit glesare mellan tömningarna.

Modellerbjudande
I onsdags blev jag hejdad utanför Räpylä i Dalsbruk av en man som undrade vad jag har för mig lördagen den 25.3? ”Då har jag besök” svarade jag och frågade vad det gällde.

Mannens fru skulle ordna en modevisning den dagen och behövde modeller. Jag skulle passa bra för uppdraget tyckte han. Egot sträckte förtjust på sig, men förnuftet segrade så jag avböjde hövligt(!) men bestämt. ”Kom om du kan på lördag kl 10” tyckte mannen.

Strandröjningen avslutad
Igår hördes ljudet av en motorsåg på tomten igen. Nu hade turen kommit till dom gamla syre­ner­na som har kamouflerat dasset och komposthögen. Mina grannar på udden mittemot har således full koll på när jag sitter på dass i fortsättningen. 😀

Idag avhämtades grävmaskinen som f n har fullgjort sitt uppdrag. Resten blir längre fram i vår. Därmed är den hett efterlängtade strand­röj­ningen avslutad och dom gamla syre­ner­na har fått chansen att skjuta nya skott. På min in­rådan kapades dom nämligen inte längs med fotknölarna utan har kvar en del av stammen.

Husse i arbetstagen
I fredags eftermiddag återvände Husse till Udden och blev förstås varmt välkomnad av båda sina damer. Dagen till ära var huset nystädat, så han kände inte riktigt igen sig först men vande sig snart. 😀

Både igår och idag har han klätt sig i arbetskläder, greppat ”vesurin” (lövhackan) och gett sig av till slänten på husets västra sida. Bland allt ris efter röjningen ligger också kvistar som är grova nog att använda till ved som vi vill ta rätt på.

Fått plättar
Både Husse och jag gillar plättar. Vem gör inte det förresten? Med mig i flytten hade jag en plätt­panna men jag var osäker på var den höll till när vi pratade om plättar.

Medan Husse var ute och jobbade letade jag rätt på den. Den låg (helt logiskt) på samma ställe som gjutjärnsgrytan och stekpannorna så det var fort gjort. När han kom in frågade jag om han ville ha plättar till dessert efter dagens middag? Det ville han. Jag också.

Söndagsmiddagen avslutades alltså med plättar stekta på köksspisen och givetvis serverade med sylt, respektive strösocker och vispad grädde till. Mums. Förra gången jag stekte plättar var nån gång på 90-talet tror jag, men dom gamla takterna sitter tydligen i fortfarande. 🙂

Mia har hittat ödlor
Av allt att döma har ödlorna vaknat. I torsdags kom Mia in i verandan med den första ödlan jag har sett i år. Ett par timmar senare kom hon in med en till.

Dess värre var deras öde beseglat. Båda hamnade i hennes mage utan pardon.
(Bilden är från sommaren 2012)

18.12 – Rutiner och avbrott

Igår saknade jag ett ok, skottade snö, bar ut och in och letade efter kommandoraden. Idag har jag skottat snö förstås och firat en födelsedag.

I brist på ok
Efter att ha sett fotspår i snön igår, beslöt jag att jag också kunde ta mig fram genom skogen. Nu skulle alla soppåsarna väck.

OkProblemet var att få med sig alla sju påsar samtidigt, men det har ju kineserna löst för flera tusen år sen. Dock blev det en modifierad variant. Jag fick syn på en lövkratta och trädde dom första fyra på­sarna på den, satte upp den på axeln och hängde resterande i framänden.

Krattan förhindrade att påsarna åkte av baktill, dom främre hade jag ju inom synhåll och kunde hålla koll på. Perfekt hjälpmedel i brist på ok. Det ska förresten finnas ett nånstans, frågan är var? Men jag kan eventuellt också ha lämnat det till försäljning? Hm, tål att undersökas.

Snöskottning
Att skotta snö tillhör den dagliga rutinen numera. Det har snöat så gott som dygnet runt sen den 13.12, vilket innebär att det finns ett nytt lager varje morgon. Nu är det faktiskt inte särskilt roligt att skotta längre. Snövallarna är redan så höga att jag med nöd och näppe orkar tippa upp snön med snösläden. Snart måste jag röja nån slags tippstation.

Bära ut, bära in
Varannan dag behöver slaskfatet tömmas och vedlådan fyllas på eftersom jag eldar varje kväll i köks­spisen. Igår var en sån dag. Inte särskilt betungande eller tidsödande jämfört med snö­skott­ningen.

UbuntuKommandorad?
Byns invandrare ringde i lördags och behövde assistans med datorn, eller snarare DVD-skivorna han lånat på biblioteket. Han beklagade sig över snö­mängderna och konstaterade att det enklaste vore att köpa en flygbiljett till Hawaii.

Sent igår eftermiddags dök han upp med datorn och skivorna. Jag hade redan varskott om att jag inte alls var säker på att jag kunde lösa problemet, vilket visade sig vara med sanningen överens­stäm­man­de. Biblioteken i Finland tillämpar av allt att döma en speciell typ av kryptering för att förhindra kopie­ring.

Varken Ubuntus Media Player eller VLC Media (som skyddslingen har tipsat mig om) lyckades läsa skivorna. En sökning på felmeddelandet gav vid handen att det för vissa länder behövs en kodsnutt som ska skrivas in på kommandoraden. Och var hittar man den var nästa fråga?

Så småningom lyckades jag hitta den, men insåg att här gick definitivt gränsen för min förmåga,  Linux-kommandon ger jag mig inte på. Jag googlade på felmeddelandet igen och hittade en liten program­snutt att ladda ner och installera i stället, men dess värre gjorde den ingen skillnad. Skivorna gick ändå inte att spela upp. Så bra gick den assistansen. 😦

TakskottningTakskottning
Dagens snölager var rätt tunt och gick fort att få bort, så jag beslöt att lätta på vikten på trapptaket i stället. Konstruktionen är som bekant inte den tåligaste och nu var snö­lag­ret mer än en halv meter tjockt (enligt mitt ögonmått).

Jag hämtade snörakan och satte i gång. Det var en klok åtgärd också av den anledningen att snön nu är kall och lätt. Inte ens då snön hade dråsat i backen var den särskilt hårt packad så det tog inte alls lång tid att bli av med högen framför trappan. Jag övervägde att hämta presenningen jag har på vinden för att slippa skotta men kom fram till att det skulle ta lika lång tid att gräva fram den under allt bråte som att skotta.

Födelsedagskaffe
Vid halvfem-snåret rustade jag mig för avfärd till födelsedagsfirande uppe ”i centrum”. Äntligen har jag lärt mig att man stoppar in byxbuntarna innanför stövlarna om man vill hålla sig torr. Jag tänkte givetvis gå skogsvägen. Mia hade absolut inget emot att stanna inne, så jag låste in henne och gav mig av.

KakaSpåren från gårdagens utflykt underlättade framkomligheten, fast nån stig kan jag inte påstå att det finns. Då krävs det nog många fler fötter. Men uppe vid soptunnan blev det ju lätt att ta sig fram så den korta sträckan är det inte mycket att beklaga sig över.

Det var förresten första frågan jag fick när jag kom fram: ”Har du gått runt eller kom du genom skogen?” Att erkänna att man gått runt, dvs längs byvägen, är ju en prestigeförlust så jag svarade lite kaxigt men sanningsenligt: ”Genom skogen förstås!”.

Sen bänkade vi oss i salongen, drack kaffe och plockade i oss av alla sju sorter i vanlig ordning medan vi pratade om snömängd, slamtömning och andra viktiga saker. Ett par timmar försvann fortare än kvickt. Ett trevligt avbrott i dom dagliga rutinerna. 🙂