Idag har det varit synd om Mia.

Tjugo i fyra i morse vaknade jag av att Mia kräktes. Det fortsatte hon med en gång per timme till halv sex, sen blev det två timmars paus och efter halv åtta var det äntligen lugnt. Men våldsamt ont i magen hade hon ända fram till tolv. Då försökte hon sig på lite torrfoder.

Det var en dålig idé, magplågorna tilltog igen. Dumt nog hade jag inte ställt undan skålen, men sam­tidigt sägs det vara bra att så fort som möjligt få magen att fungera igen. Men det kanske bara gäller människor?

Tio i ett ville hon gå ut och spann lite för­sik­tigt när jag kelade med henne. Ett bra tecken. När jag tittade till henne låg hon och solade vid ”pumphuset”.

Döm om min förvåning när hon en halv timme senare stod utanför dörren med en fågelunge i munnen! Den här gången ingrep jag inte, ungen såg inte ut att vara flygfärdig än.

När jag var tvungen att ge mig av vid halv tre-snåret var hon kvar ute så jag ställde fram hennes mat i verandan och lämnade vindsdörren öppen som jag brukar. När jag kom hem en dryg timme senare kom hon nerför vindstrappan och ville gärna ha lite mat.

Resten av dagen har hon gått ut och in, men gärna legat i min famn under innevistelserna. Helt hundra är hon kanske inte, men värsta plågorna har i alla fall släppt och matte kan andas ut, VAB-dagen (VAB = Vård av barn), eller rättare sagt VAK-dagen, är över.

Det värsta är ju att man inte kan hjälpa henne när hon har ont. 😦 Möjligen hade hon satt i sig en giftig näbbmus?