Otrevlig midsommarnatt

Klockan 21 på midsommarafton sa jag till Husse: ”Det är lika bra att åka nu.” Om inte Husse hade valt att följa med, var jag beredd att åka ensam. Resmålet var djursjukhuset i Reso, enda stället jag hittade som hade jouröppet under helgen.

Orsaken var igen ett grässtrå som fastnat i halsen på Mia. Senast hände det i maj 2013, men då var det vardag så vi kunde besöka öns kommunala veterinär som försiktigt drog ut det efter att ha sövt henne. Hösten 2015 lyckades hon få upp det själv.

Vi det här laget känner jag väl igen symtomen. Mitt på dagen hörde jag de välbekanta ljuden. Gräs­strået aktiverar kräkreflexen, vilket får henne att hulka och kraxa. Det gör det också så gott som omöjligt att äta eller dricka. Att försöka få bort det utan proffshjälp är omöjligt. Strået sitter långt ner i svalget och änden är invikt under en hudflik.

Vid 22.30-tiden kom vi fram till sjukhuset och anmälde oss. Vi blev hänvisade till väntrummet för katter. Lyckligtvis var Mia lugn. När hon låg stilla irriterade inte strået. Efter många timmars hulkande och hostande var hon förmodligen ganska trött.

Ca 23.10 kom en sköterska ut och meddelade att veterinären var upptagen med en operation och att det skulle dröja ungefär en en timme innan vi fick komma in. Hon tipsade oss att gå nån­stans och dricka kaffe under tiden.

Vi valde att sitta kvar. Husse som är pessimistiskt lagd (realistisk enligt egen utsago) trodde att vi skulle få vänta till halv ett minst. Han hade mer än rätt. Klockan hann bli kvart i två innan det var vår tur. Vårt fall var ju inte lika akut som många andras.

Ny väntan. Två nya akutfall kom emellan, så först strax efter tre återsåg vi Mia. Hon var sövd men hade fått uppvakningsmedel. Fast den här gången gick det inge bra.

Grässtrået hade brustit och hon hade nu ett sår i halsen förstod jag av sköterskans förklaring. Om det kom (mera) blod ur näsan skulle vi torka bort det så att det inte torkade i nosen. Lyckligtvis hade blödningen upphört så vi slapp det.

Vid halv fem var vi hemma på Udden igen. Mia var alldeles groggy, men gick genast fram till mat­skålarna och både åt och drack. Det har hon inte gjort sen dess. 😥

Under gårdagen bara sov hon och verkade inte vara vid fullt medvetande ens när hon vaknade till ibland. I natt vaknade jag vid halv två av hennes ”lockrop”, så jag bar henne till sängen där hon brukar ligga. Hon hade varit på sin innetoa konstaterade jag när jag kollade.

Hon låg kvar i sängen trots att både Husse och jag steg upp. För att se om hon alls kunde svälja gav jag henne en smörklick. Den hade hon märkbara problem att få ner.

En stund senare kom hon och satte sig i verandan där hon blev sittande ett tag. Sen förflyttade hon sig ut till trappan och efter en ny paus vidare ut i gräset.

Där såg vi henne ännu vid halv två-snåret i eftermiddags, men efter det har hon gått och lagt sig nån annanstans. Hon är som bortblåst, men det brukar hon var på eftermiddagarna.

Hon mår uppenbarligen uruselt, men idag reagerade hon i alla fall på ljud och fåglar och insekter hon såg. Men än så länge ingen mat eller dryck. Det har nu gått 24 timmar sen hon fick i sig vätska, så snart är det risk för att hon blir uttorkad. Håll en tumme för att hon repar sig!

11.10 – Avskräckande och uppmuntrande

Jag har sökt videokomprimering, reparerat isoleringen, övervägt veterinärbesök och haft besök.

FilmspoleSökt videokomprimering
Otroligt vad stora filmsnuttarna blir fastän dom är korta! Igår råkade jag i misstag trycka på film­in­spel­ningsknappen på kameran och innan jag hade avslutat inspelningen var jag uppe i 111 MB. Just den filmsnutten var ju inget att ha, men jag har en annan som är längre och som jag gärna skulle vilja komprimera.

Min kamera skapar tydligen videofiler i MTS-format. Det har jag inte stött på tidigare så jag googlade på komprimering av MTS-filer men hittade än så länge bara uppspelare och konverterare med undan­tag av ett program som komprimerar MPEG. Det är kanske bäst att jag håller mig till stillbilder? :-/

Reparerat isoleringen
Isoleringslisten längst upp på frysdörren har slutat hålla tätt för ett bra tag sen, vilket förstås innebär att det bildas rimfrost. Det är ju inte så underligt för det finns stora hål i listen.

Vem eller vad som är skyldig till hålen vet jag inte, men de måste ha uppstått före 2007 inser jag. Kylläckaget har så klart ökat med åren, men nu äntligen är det fixat. Hurra för silver­tejp!

Mia spanar 3Övervägt veterinärbesök
I morse gick Mia ut strax före åtta och var inte tillbaka förrän fyra timmar senare. Så snart hon kom in och jag hörde hur hon lät förstod jag vad det var frågan om. Hon hade ett grässtrå i halsen.

Alla mina försök att komma åt det eller få bort det var lönlösa, vilket jag ju vet sen tidigare, men jag ville ändå försöka hjälpa henne. Just blev hon återställd från sitt illamående och nu det här. Grässtrået sitter nämligen så till att det konstant utlöser kräkreflexen har vete­ri­nä­ren förklarat.

Jag övervägde att åka med henne till jourveterinär, men det skulle innebära Salo eller Åbo. Alter­na­ti­vet var att låta henne plågas till i morgon och boka tid hos vår kommunala veterinär.

Men till all lycka fick hon efter 45 minuters lidande bort strået utan hjälp. Jag tackade alla jor­diska och himmelska makter av hela mitt hjärta för det miraklet! I annat fall hade det behövts nedsövning och ett för­siktigt grepp med pincett för att lirka ut strået.

Pågens skorporBesök
Igår kväll hade jag nöjet att få träffa skyddslingen i ett par timmar och idag har Vik Husse gjort oss den äran. Ingendera kom tomhänt – skyddslingen hade med sig försenade födelsedagspresenter och Vik Husse återlämnade röjsågen han hade lånat. Dessutom var han försedd med kon­di­to­ri­va­ror.

Dom glaserade munkringarna tillkom för all del på min begäran. Jag SMSade och talade om att han bara kunde få skorpor till teet om han inte köpte nåt på vägen. Det var en effektiv ”hotelse”. Skydds­lingen fick däremot nöja sig med skorporna, men det sa han sig lyckligtvis vara fullt nöjd med.

Det är som sagt inte värt att komma på besök till Udden för kaffebrödets skull! 😀

29.5 – Mia till doktorn

Vid femtiden igår eftermiddag kom Mia springande som hon brukar, men tvärstannade på trappan och hostade våldsamt. Hostattacken övergick i kräkningsförsök men hon fick bara upp lite slem och några korta grässtrån.

Mia sjuk 1Jag förstod genast vad det var frågan om. Det här var tredje gången gillt sen hon flyttade in. Ett grässtrå satt i svalget på henne och fram­kal­lade kräkreflexer. Hur hon än bar sig åt fick hon inte upp eller ner det.

Så här i efterhand inser jag att det har besvärat henne redan några dar, hon har haft ett par host­attacker tidigare, men hittills har det inte varit akut. En timme senare var hon hungrig, men alla försök att äta eller dricka resulterade i kräk­ningar och nya hostattacker.

Jag gjorde flera försök att få syn på det fördömda grässtrået men kunde inte se det. I fjol hade jag turen att se det sticka upp bakom tungan och lyckades dra ut det utan att det gick av, men den turen hade jag inte nu. Det enda jag lyckades åstadkomma var en ”punktering” i tummen av en hörntand. Att peta i munnen på en katt är inte alldeles enkelt.

Kvällen blev lång, både för Mia och matte. Veterinären stängde 16.00 och till jouren i Åbo ville jag inte åka – det handlade ju inte om liv eller död. Det gällde i stället att hänga på luren klockan åtta i morse då tids­bok­nin­gen öppnade hos veterinären i Kimito.

Natten blev ändå hyfsat lugn. Jag bar Mia till sängen och la henne bredvid mig, där hon somnade så småningom, men vaknade och hostade varje gång hon bytte sovställning.

Direkt klockan åtta i morse bokade jag tid hos veterinären. Klockan 13.00 fick vi komma. Mia gick ut en sväng men var tillbaka efter en halv timme och ville ha frukost. För att bespara henne hosta och kräkningar fick hon ingen mat eller dryck nu heller.

Förmiddagen har varit gräsligt lång. Tiden går väl aldrig så långsamt som när man är tvungen att vänta. Mia ville gärna dela min frukost och fick två små bitar påläggskorv, men det orsakade givetvis nya host­attacker och kräkningsförsök.

Ett par gånger satte hon sig vid dörren och jamade, men nu måste hon ju stanna inne för att vi inte ska behöva avboka det absolut nödvändiga veterinärbesöket. För att vara solidarisk stannade jag också inne. Timmarna kröp fram.

Just nu är det en halv timme kvar tills vi ska åka och jag skriver för att hålla mig sysselsatt. Nåt annat vettigt kommer jag mig inte för. Mia har resignerat. Hon satt en stund i sovrummet och tittade ut ge­nom fönstret, sen hörde hon en skalbagge i diskhon och är för tillfället ”på jakt”.

Epilog
Strax före två var vi hemma tillbaka. Jag gillar vår kommunala veterinär, hon är skicklig, effektiv och behandlar djuren med respekt. Till skillnad från dåvarande länsveterinären i Östersund. Han hanterade djuren som döda ting, så där blev det bara ett besök.

Mia sjuk 2Min diagnos stämde. Ett långt grässtrå hade fastnat i svalget, som nu var svullet och irriterat så Mia fick också värkmedicin förutom att hon blev sövd förstås. Samtidigt fick hon sin årliga vaccination, så slipper vi åka igen i juli.

Vid femtiden började hon piggna till och var givetvis vrålhungrig. Hon satte i sig två (små) portioner på raken. Sen gick hon ut på trappan. Några minuter senare var hon puts väck. Jag tog för givet att hon hade lagt sig i skuggan nånstans, men kvart över sex kom hon med en näbbmus i munnen och ”pratade” för fullt. Det tolkar jag som att hon är sig själv igen. 🙂

För den som inte gillar djur eller som aldrig har haft husdjur är min vånda antagligen obegriplig. Det kanske känns likadant som när spädbarn är sjuka? Dom kan ju inte heller tala om vad som är fel och det är svårt att veta på vilket sätt man ska hjälpa dom.

Men nu är allting frid och fröjd igen, tack och lov!