Ändrat beslut

Ha! Jag lyckades få onkologen att skratta igår. 😊 Både Husse och jag trodde att samtalet skulle ta högst tio minuter, men vi upptog nästan en timme av hennes tid! Den här läkaren var alltså också en kvinna.

Hon svarade snällt på mina frågor och gick noggrant igenom den fortsatta vårdplanen. Det blev en himla massa information att försöka ta in. Först cellgift, sen strålning och därefter hormon­be­handling fem år framåt för att sänka östrogennivån ytterligare. Anledningen till det är att min tumör var hormonbetingad.

Ödets ironi … Jag som har kämpat med näbbar och klor mot allt vad östrogentillskott heter för att dämpa övergångsbesvären fick ändå en hormonbetingad cancerform. Det bekräftar min över­tygelse att allt man oroar sig för eller fruktar drar man till sig. Det är bara mina egna tankar som kan skada mig.

Läkaren redogjorde i detalj för vad cellgiftsbehandlingen skulle innebära och vilken nytta den skulle göra. Jag kände hur motviljan kröp i kroppen. ”Nej, det vill jag inte ha”, sa jag när hon hade slutat, men efter påtryckningar från både henne och Husse sa jag okej till slut. När vi kommit hem talade jag om för Husse att jag redan började ångra beslutet.

Innan jag somnade fattade jag ett nytt beslut. För att styrka mig i min uppfattning att det var ett bra beslut, läste jag igenom informationen om cytostatikabehandling jag hade fått med mig hem. Efter det kändes beslutet ändå mer rätt och befogat. Om cancern hade spritt sig till lymfsystemet hade jag resonerat annorlunda.

Som de allra flesta säkert vet, påverkas alla celler i kroppen av cellgift. En sån behandling skulle med­föra att jag medvetet bröt ner min kropp som nu är i fullgott skick enligt alla provresultat. Nej, nej och åter nej! Det kändes bara fel.

I förmiddags ringde jag sköterskan vi träffade efter samtalet med läkaren och som hade gett mig datum för första be­handlingen. När jag meddelade henne mitt beslut, undrade hon om jag ville prata med läkaren. ”Nej, det behövs inte, det gjorde jag ju igår”, svarade jag.

Hon skulle ändå meddela läkaren och be henne ringa mig vid tillfälle sa hon. Det accepterade jag förstås och avslutade samtalet. Jag förstår att det råddar till planeringen för personalen, men det får dom ta. Som sköterskan sa, kan ingen tvinga mig att genomgå behandlingen.

Strålningen av bröstet och ett hormonpiller om dan i fem år kan jag ta. Strålningen verkar ju lokalt och är tidsbegränsad, hormonpillret påverkar förhoppningsvis bara kroppens egna hormon­nivåer, även om en del tråkiga biverkningar kan uppstå av den också.

Så vad var det då som fick onkologen att börja skratta? Jo, jag frågade om jag nu är tvungen att börja städa eftersom tiden för restriktionerna har passerat. Hon skrattade och sa: ”Du hoppas förstås att jag ska säga nej.” Jag instämde och så skrattade vi gott alla tre. 😊

14.10 – Hågkomster, obehag och lördagskänsla

Min ”souvenir” är sliten, jag har blivit snopen, fattat ett beslut, haft obehagligt sällskap, ägnat mig åt  intellektuellt och fysiskt arbete och har lördagskänsla.

MorgonrockSliten souvenir
För ett par dar sen upptäckte jag att min ”souvenir” från Chinatown i New York börjar bli sliten. Det är förstås inte så konstigt, jag köpte den på en tjänsteresa 1988, alltså för 27 år sen!

Souveniren består av en morgonrock i svart siden med en broderad drake på ryggen. Den var som gjord för mig, Drake som jag är, kände jag när jag fick syn på den i affären men nu börjar den som sagt bli lite luggsliten.

Morgonrocken och en del andra souvenirer påminner mig om min dåvarande arbetsgivare, Lexicon Väst AB, mina kolleger där och resan vi gjorde tillsammans med våra övriga kolleger i Sverige. Det är för övrigt enda gången jag har satt min fot i USA.

Snopen
Smärre spänningsbortfall och elavbrott har jag vant mig vid, men i måndags blev jag snopen. Vid 9-snåret drabbades vi av en våldsam spik som till och med fick UPS:en att dö och därmed alla prylar som är anslutna till den. 😦 Lyckligtvis uppstod inga skador på vare sig modem, hårddiskar eller dator, men jag avstår gärna från såna repriser!

Fattat ett beslut
I morse fattade jag ett radikalt beslut.  Från och med i år avstår jag från allt vad julklappar heter. Jag ger inga och vill heller inte ha några, punkt slut. Mycket hellre skänker jag en slant till välgörande ända­mål.

Obehagligt sällskap
Igår kväll hade jag en synnerligen obehaglig följeslagare med mig på vägen hem från kursen. Hela vägen från Västanfjärd och nästan fram till byavtaget försökte jag bli av med eländet. Till slut lyckades jag få tag i och massakrera den eländiga älgflugan som kröp omkring i mitt hår. Ich.

PiskmaskPå tal om obehagligt sällskap… I morse vaknade jag av att Mia hulkade så jag kastade mig snabbt som ögat upp ur sängen. På mattan låg en liten pöl magsaft och i den låg en levande piskmask.

Det är förstås avmaskningsmedlet som har börjat verka, men det är första gången jag har sett en mask komma ut den vägen. Helt klart äckligare än både fästingar och älgflugor! Den fick avsluta sina dagar i spisen.

Intellektuellt och fysiskt arbete
Fram till efter lunch idag skrev jag ihop en slutövning till kursdeltagarna. Vårt sista kurstillfälle är för all del först på tisdag, men det gäller att passa på när inspirationen flödar.

Sen klädde jag på mig och ägnade mig åt lätt fysiskt arbete utomhus. De förfrusna sommar­blom­morna ersattes med ljung och vinterbär och balkonglådan med diamantblommor tömdes, etc, etc.

KöttfärsbiffJag antar att matlagning också tillhör kategorin lätt fysiskt arbete? Hur som helst förflyttade jag mig inomhus efter ett par timmar för att tillreda dagens middag.

Det blev köttfärsbiffar med (mycket) stekt lök och ugnsstekta rot‑ och grönsaker. Maten intogs sittande vid köksbordet som omväxling. Till måltiden serverade jag mig sista slatten av rödvinet som halvbror och hans sambo lämnade. En mugg franskrostat fick avrunda det hela. Riktigt gott var det.

Lördagskänsla
Flera gånger idag har jag fått för mig att det är lördag. Men det är ju faktiskt bara onsdag har jag påmint mig själv. För en del räknas det som ”lillördag” förstås, men det gäller inte mig längre. Lustigt nog känner jag trots konstant ledighet ändå skillnad mellan veckoslut och vardag, varför vet jag inte?

Beslut

Kfg-möte 17 nov

Igår närvar jag vid mitt livs första – och antagligen enda – kommunfullmäktigemöte. På agendan stod bland annat beslut om Dalsbruks bäddavdelnings fortsatta öde. Efter att ha lyssnat och noterat i två timmar gav jag upp. Det var matdags för Mia. 🙂

Bland annat noterade jag att en enda mansperson var klädd i kostym och slips, att ordförandens röst hördes dåligt och att kommundirektören visade ”myrornas krig” (en tabell med siffror som var oläsliga trots datorprojektorn). Och så förekom en del språk­gro­dor.

Årsverk är för mig mer känt som manår, men ordet är godkänt i SAOL. Däremot finns inget ord som heter närståendevårdare. ”Presidenten närstående källor…” är enda sammanhanget jag har sett och hört ordet närstående användas i. Anhörigvårdare är det korrekta svenska ordet enligt SAOL.

Beslutet och processen dit framgår av dagens ÅU. Inte mycket att tillägga. På grund av SFPs majoritet godkändes den i mitt tycke brist­fälliga behovsutredningen och fastighetsplanen för omsorgsavdelningen. Däremot var SFPs förslag att tillsätta en styrgrupp för fortsatt hantering bra. Det hinner onekligen hända en hel del före 2019.