Om liv och död
Döden är en del av livet sägs det. Jag instämmer. Likaså instämmer jag i att målet med livet är (livs)vandringen, inte döden.
För varje begravning tar man ett steg närmare sin egen. Sen våren 2008 har 21 personer dött i min bekantskapskrets. Senast fick jag besked om att ”El-Tigern” nyligen har lämnat oss. Också det en människa som jag har känt hela mitt liv och som jag gillade skarpt.
Att personer som närmar sig de 90 avlider är kanske inte så oväntat, men då personer i min egen ålder dör känns det orättvist. Å andra sidan är jag övertygad om att vårt jordiska liv upphör när vi har nått en viss nivå av medvetenhet och vishet eller när vi lärt oss det vi kom hit för att lära oss.
Jag är också förvissad om att vår själ är odödlig och att vi lever många liv. På så sätt känns det mer meningsfullt att leva. För varje liv får vi ny klokhet och nya erfarenheter som vi tar med till nästa liv tills vi så småningom är fullärda och övergår i en annan existensform.
När jag mår som bäst brukar jag ofta tänka: ”Idag är en bra dag att dö på”. Sen ångrar jag mig, för hur ska det då gå med Mia om hon råkar vara instängd med mig? Och hur ska nån kunna ta sig in om dörren är låst och nyckeln sitter i låset? Jag kanske ska börja ta ut nycklarna när jag låser och se till att hänga extranycklar utomhus? Och se till att mina närmaste grannar vet var dom finns.
Det svåraste jag kan tänka mig är att få en dödsdom och sen bara ligga och vänta tills den verkställs. I många fall är döden förstås en befrielse, som i mammas fall, men lika ofta är det en förlängd pina.
En av mina kursdeltagare i Östersund, en kvinna i 20-års åldern, led av en sjukdom som gjorde att alla muskler i hennes kropp förtvinade successivt. När jag lärde känna henne satt hon redan i rullstol och hade svårt att styra sina fingrar och hennes talförmåga var påverkad.
Jag minns hur chockad jag blev när hon lugnt konstaterade att den sista muskeln som slutar fungera är hjärtat. Hur orkar man leva med den vetskapen? Jag är full av beundran över hennes mod och det goda humör hon visade och tror inte att jag skulle klara det lika bra.
Om sorg
Sorg är en egoistisk känsla hävdar Lejonet/Tigern. Man sörjer bara för att man känner sig övergiven av den som dött. Jag är benägen att hålla med henne även om jag protesterade först när jag hörde hennes påstående.
Oavsett vad man tror om livet efter döden har den döde sluppit alla sina plågor och behöver inte något medlidande. Alltså är det vårt ego som framkallar sorgen och tårarna. Det är oss det synd om som har blivit ”lämnade”.
På tal om ego… En bok som ALLA borde läsa är ”Semester i egoland” av Cicci Lyckow Bäckman (2013). Den ger många aha-upplevelser och en hel del goda råd om hur vi bör förhålla oss till egot.
Vetskapen om att egot ligger bakom känslan av sorg hindrar mig ingalunda. Ibland gråter jag av saknad, ibland för att jag känner andras sorg. Därför är begravningar det mest påfrestande jag vet. Jag känner med alla som sörjer och är helt utmattad efteråt.
Jag minns att jag plötsligt kände mig oerhört sorgsen ett par dagar innan jag lämnade Östersund. Tårarna rann då det slog mig hur många nära och kära jag troligen aldrig mer skulle träffa. Det är förmodligen därför jag inte har saknat dem. Det går uppenbarligen att sörja i förskott.
Det värsta vi kan göra är att förtränga eller försöka fly från vår sorg. Jag hävdar att alla negativa känslor som inte får utlopp – speciellt ilska och sorg – lagras i kroppen och gör oss fysiskt eller psykiskt sjuka på sikt. Alltså ska vi bejaka våra känslor, också egot när det gagnar oss.
Uddmors betraktelser 