3.4 – Nya tag

Vintern har återvänt och dagarna bara försvinner. Mia har gått i ide igen.

Vintern har återvänt
I förrgår fick prognosmakarna nästan helrätt – snöfall från morgon till kväll. Här på Udden tyckte väderkontoret lyckligtvis att det räckte med dryga 10 cm, på andra håll blev det dubbelt upp eller mer.

Vi förskonades också från den aviserade stormen, så byrundan blev inte fullt så kall. Men minus­graderna nattetid har vi kvar. I morse visade termometern -4,4 när jag steg upp vid halv nio-snåret.

Att den 3 april 2012 var ändå kallare, -6,3°, hade jag förstås glömt för länge sen. Enligt min högst oveten­skapliga statistik har medeltemperaturen dom senaste 10 åren varit +0,9° den här dagen. Varmast var det 2009, då noterade jag +6°.

Så vi fortsätter alltjämt vänta på våren och värmen.

Dagarna bara försvinner
Tiden verkar gå dubbelt så fort när man är två…? Eller har jag blivit så mycket ineffektivare med åren? Jag har inte ens hunnit anteckna dagshändelserna som jag brukar för att ha som underlag till bloggen. Så vart tar tiden vägen?

Matlagning, bastubad och sociala förpliktelser har tillkommit eller ökat, men å andra sidan slipper jag snöskottning, gräsklippning, ved‑ och vattenhantering, etc. Fast det kanske inte är riktigt jämförbart tidsmässigt.

”Du har inte tid att tänka” konstaterade Husse härom kvällen. Det har han rätt i. Tanke­verk­sam­he­ten upptas mestadels av praktiska saker, mitt personliga filosoferande inskränker sig till ett minimum. Tidi­gare kunde det gå dagar utan att jag träffade eller pratade med nån annan än Mia och höll således bara till i mitt eget huvud.

Missförstå mig inte, jag vill absolut vara två och beklagar mig ingalunda! Jag bara konstaterar faktum. Förmodligen är jag miljöskadad efter 16 års singelliv. 😀

För den som har tillbringat 16 år av sitt liv tillsammans med en annan person är förändringen och omställningen till singelliv säkerligen lika stor.

Mia har gått i ide igen
Nysnön innebär för Mias del att hon har dragit in på utevistelserna igen. Tiden går mest åt till mat och sömn.

9.10 – Nyttigt, sent och irriterande

Jag har haft nytta av en investering, varit sen till jobbet och irriterar mig återigen på ett tidsbegrepp. Mia har tagit innetoan i bruk.

BärbarNyttig investering
Många beslut fattar jag bums, men en del kräver moget övervägande. Jag har en längre tid funderat på om jag ska investera i ett mobilmodem till min bärbara dator. Senast jag var i Kimito hade be­slutet mognat så jag slog till med ett och tillhörande abonnemang.

Den viktigaste anledningen är att jag då inte blir ”handikappad” när det blir elavbrott, vilket har hänt rätt ofta senaste tiden även om det bara är under korta perioder. Om avbrotten har berott på stormvindar eller åska vet jag inte men det är synnerligen irriterande när man sitter mitt uppe i nåt som ska göras på datorn. Min UPS ger mig visserligen några minuters respit men innebär ändå att jag är tvungen att avbryta arbetet och stänga datorn.

Jag behöver också låna ut modemet då och då till kursdeltagare som inte har eget och det gör mig förstås platsoberoende. Dom här argumenten räcker gott tycker jag.

I förrgår hade jag senast nytta av modemet. Förmiddagens elavbrott varade bara ca en halv minut, men eftermiddagens  varade i nästan en halv timme. På den tiden hinner jag redan få lindriga abstinensbesvär. Den här gången slapp jag det. 🙂

Sen till jobbet
Hur kan man lyckas bli sen till jobbet när man börjar 13.00? Igår blev det minst sagt bråttom när jag upptäckte att klockan var tjugo över tolv och jag ännu inte var färdigklädd! Makalöst. Förmodligen berodde det på att Mia och jag sov längre än vanligt så jag inte hade den vanliga tidsmarginalen och därför missbedömde tiden.

Nåväl, kl 12.51 rattade jag Silverpilen i Dragsedet-kurvan och två minuter senare ställde jag mig på en parkeringsplats. Kommunens klocka visade att jag hade tre minuter till godo när jag steg in genom dörren till rummet där vi håller till så lyckligtvis var jag inte försenad men det kändes inte alls bra att vara ute i sista minuten.

TimglasIrriterande tidsbegrepp
Jag har skrivit om det tidigare, men gör det igen. Om man säger ”nästa vecka” till mig så tar jag det bokstavligt och anser det vara ett svårt etikett- och löftesbrott om man inte håller vad man lovat. Om man vet på förhand att man inte kan hålla löftet ska man inte ge det! Och om ambitionen spricker beror det i mina ögon på dålig planering, vilket kräver att man hör av sig med en förklaring. Basta!

Det förekommer givetvis akututryckningar, vilket jag har full förståelse för, men då meddelar man självklart den som väntar. Jag kan väl aldrig vara ensam om att tycka så?

Förrförra veckan lovade företaget som gjorde sedimentundersökningen att vi skulle få rapporten ”nästa vecka”. TV-killen lovade också komma ”nästa vecka”. Ingendera höll vad dom lovade. När jag stötte på om rapporten fick jag besked om att den kommer ”nästa vecka”, påminnelsen till TV-killen har inte medfört nån som helst reaktion.

Om jag hör ”nästa vecka” en gång till från en leverantör eller hantverkare kommer jag att hålla en lång och ljudlig monolog kan jag lova! Grrrr.

Innetoan i bruk
Senast Mia kissade i sin sandlåda var i våras när hon hade urinvägsbesvär, sen dess har den stått oanvänd. Men igår tyckte hon tydligen att vädret var för ruggigt att gå ut i, hon föredrog att kissa under tak. Jag förstår henne, blåsten och regnet var verkligen inte lockande.

De facto tror jag inte alls på vad jag skrev nyss… Det är att förmänskliga hennes beteende. Orsaken var helt enkelt att innetoan råkade vara närmast när hon kände sig kissnödig. Katter tar alltid när­maste vägen om det går. 🙂

Mia på piedestalen