Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

31.8 – En sann historia?

När jag hade läst ut Gömda av Liza Marklund var jag bestört och djupt bedrövad. Dels av innehållet i boken och dels av hur valhänt och taffligt de svenska myndigheterna agerade i fallet.

I fortsättningen på historien, Asyl, skriven av samma författare mer än 15 år efter den första boken får vi ta del av familjens försök att skapa sig en ny tillvaro utomlands. Först i Chile och därefter i USA.

I den tredje boken, Mias hemlighet, som huvud­per­so­nen i ovan nämnda böcker har författat, beskrivs hur hon bygger upp ett nytt liv och avslöjar en hemlighet om sitt förflutna.

Men är historien sann? Undertexten på första och andra boken är ”En sann historia”, respektive ”Den sanna fortsättningen på Gömda”.

Efter att ha googlat ser jag att det har förekommit en hel del debatt om den saken. Liza Marklund har av Monica Antonsson blivit beskylld för att fara fram med osanning. Monica Antonsson har därefter skrivit boken Sanningen om Gömda.

Efter diverse pajkastning förekommer därför två läger: De som tror att berättelsen är sanningsenlig och de som tror att den är lögn. På sajten yakida.se finns en lång artikel där Marklunds och Antonssons journalistiska professionalitet jämförs.

Som författare har man rätt att ta sig friheter, men också Liza Marklund medger att det i stället för ”En sann historia” borde ha stått ”Baserad på en sann historia”.

Det sorgligaste i sammanhanget är att man i stället för att debattera det som är kärnpunkten i böckerna, dvs miss­hand­lade och förföljda kvinnor, ägnar diskussionen åt huruvida böckerna är sanna eller inte. Läs till exempel kundrecensionerna på bokus.com!

Det torde vara allom bekant att ”våld i hemmet” är ett utbrett problem både i Sverige och i Finland. Att kvinnor och barn far illa av misshandel och förföljelse.

Jämfört med offren klarar sig gärningsmannen i regel lindrigt. Det är kvinnorna och barnen som måste skaffa sig skyddad identitet och gå under jorden.

Att som barn – eller vuxen – leva undangömd och i ständig isolering får givetvis negativa följder. Många blir skadade för livet, allt medan gärningsmannen fortsätter misshandla nya kvinnor och barn.

Av böckerna framgår med all önskvärd tydlighet att våra myndigheter och lagar inte verkar räcka till för att hantera den här typen av fall, vilket är lika förskräckande som fallen i sig.

För egen del anser jag att böckerna är tillräckligt sannings­enliga för att jag ska få en uppfattning om hur livet ter sig för dessa kvinnor. Jag kan bara beundra alla dem som orkar kämpa och förmår bygga upp ett nytt liv. Men alldeles för många går under, både kroppsligen och själsligen.

av

25.8 – Sista söndagen i augusti

För oss pensionärer är det ingen skillnad på veckodag säger Husse. För mig är söndagar ändå lite speciella. Just den här har varit alldeles ljuvlig!

Vetskapen om att vi inte hade något program på hela dagen gjorde att jag steg upp lite tidigare än vanligt. Det är mycket roligare att stiga upp när jag vet att dagen är ointecknad.

Dagen började så klart med frukost som jag i vanlig ordning åt vid datorn. Husse hade ätit sin för länge sen och ägnade sig nu åt att läsa nyheter på paddan. Solen sken för fulla muggar och svan­familjen betade i viken noterade jag.

När jag var klar med frukost, koll av nyheter, bloggstatistik och senaste nytt på Facebook hade det redan gått ett par timmar. Dags för morgontoalett och påklädning.

”Ska du inte tvätta? Det är ju söndag” sa Husse. Av nån underlig anledning är söndagar ofta tvättdag för min del. ”Tja, det kanske jag ska” tyckte jag.

Vid tolvsnåret hade jag fyllt på och startat tvättmaskinen. Medan den gick fick Mias toalett en grundlig rengöring. Efter de senaste åskvädersskurarna var tunnan full av regnvatten så det gick smärtfritt. Idealiskt att kunna hålla till ute.

Jag ställde toaletten på tork i solen och gick in till Husse. Han var försvunnen – gungstolen var tom. När jag tittade in i vardagsrummet hittade jag honom sovande på soffan.

Han såg ut att sova så skönt så jag ville inte väcka honom, utan drack en mugg kaffe och tog mig en smörgås vid diskbänken. Men han vaknade av allt att döma ändå när Mia påtalade att det var tid för hennes lunch.

När hon hade fått den frågade jag om det var dags för ”förmiddagskaffe”? På Udden dricks för­mid­dags­kaffet mitt på dan. Han tackade ja förutsatt att han slapp kaffet. Han dricker nämligen bara silverte sen många år tillbaka.

Efter förmiddagskaffet var tvätten klar att hänga ut på tork. Torkvädret var optimalt – sol och lagom frisk vind. Husse assisterade genom att hålla tvättkorgen tillgänglig efter hand som jag hängde upp plaggen.

Därmed var dagens improviserade program avklarat. Husse satte sig i gungstolen för att fortsätta läsa sin bok och jag tog med mig min och satte mig i bersån. Mia och en gräshoppa gjorde mig sällskap.

Solen värmde skönt och boken var synnerligen intressant så ett par timmar gick i ett huj. När jag gick in för att kolla hur mycket klockan var, undrade Husse var jag hållit hus. Han hade konstaterat att jag inte låg i hammocken som han trodde. Att jag satt i bersån upptäckte han inte. 😀

Eftersom det var gott om tid till matdax gick jag ut igen och fortsatte läsa en timme till. Den här gången hittade Husse mig och sa nåt som jag redan har glömt.

Solen hade gömt sig bakom en molnslöja så jag tyckte det kunde vara dags att slå ihop boken och plocka in tvätten. Mias toalett var också torr.

När jag hade vikt ihop och lagt undan tvätten började middagsförberedelserna närma sig. Dom var enkla, bara koka potatis och värma såsen till resterna från i förrgår. Lättsamt.

Efter middagen diskade Husse som vanligt medan jag tog mig en giftpinne ute på trappan och gosade med Mia som låg i ”sin” stol.

Under tiden planerade jag det här inlägget som nu är klart. Och så var det slut på en härlig söndag – den sista i augusti. 🙂

av

24.8 – Tips för en rejäl halsbränna

Det finns flera grader av halsbränna. Allt från en som bara ger en brännande känsla till en där magsyran väller upp i matstrupen. Så här skaffar man sig en av den senare sorten:

Börja med ett litet glas likör, fortsätt med ett par snapsar och två glas vitt vin till maten. Före kaffet intar man ett halvt glas bornerande vitt vin med ganska hög syra.

Till kaffet äter man rabarberpaj och till andra koppen kaffe dricker man ett glas sherry/brandy. Avrunda med resten av det bornerande vinet efter kaffet.

Det här bör garantera att varken medel mot halsbränna eller matsoda lindrar plågorna. Om effekten mot förmodan uteblir och det går att ligga i normal sovställning utan att magsyran känns i matstrupen kan man givetvis öka mängderna och dryckessorterna! 😉

av

17.8 – Komplicerat

Innan jag blev pensionär trodde jag att jag skulle få tillbringa min tid med sånt som jag inte hade hunnit med när jag jobbade. Bland annat hade jag planerat att gå en kurs i porslinsmålning.

När jag bestämde mig för att anmäla mig visade det sig att kurskvällen kolliderade med en av mina egna kurser, så jag la idén på hyllan. Det blev Lustläsarna och Skrivlördag i stället.

Den gångna veckan har varit ovanligt späckad. Måndag var enda dagen utan aktiviteter, så jag ser verkli­gen fram mot nästa vecka. Den är helt tom – än så länge.

Om jag fick välja, skulle varje ny dag vara fri från hålltider och åtaganden. Dagens program skulle få skapa sig självt. Men tyvärr är det inte så enkelt. Vissa saker måste planeras och tider bestämmas.

I all synnerhet om det gäller att träffa andra pensionärer! Minst en vecka i förväg gäller det att avtala dag och tid, annars har dom redan bokat in annat program.

Den tiden är förbi då man ”går till bys” utan att anmäla besöket i förväg. ”Ska vi gå och hälsa på Märta och Rolf?” kunde min fostermor föreslå. Och så gick vi.

Om dom inte var hemma hände det att vi hälsade på nån annan i stället. Eller så gick vi hem tillbaka och gjorde ett nytt försök en annan dag när vi kände för det. Såna spontanbesök gjorde alla andra också i byn. Oj, vad jag saknar den tiden!

Man bjöd på det man råkade ha i brödlådan, alternativt en smörgås till kaffet. Nuförtiden känns det som om alla besök ska inledas med en välkomstskål och på kaffebordet ska det finnas minst fem olika sorters bakverk.

Och om man ska bjuda nån på middag gäller det att se till att gästerna får minst tre rätter, helst med olika dryck till varje rätt. Kaffe och avec efter maten inte att förglömma.

När – och varför – blev det så här kompli­cerat?

av

7.8 – Rysligt

Mia berättar:
Som bekant finns det små och stora människor. För det mesta träffar jag bara stora människor och kommer bra överens med dom. Förra veckan var ett undantag och en veritabel skräck­upp­levelse.

Matte satt på toa och läste tidningen som hon brukar och jag låg bekvämt utsträckt på mattes säng då det hördes en knackning och nån som undrade om det var nån hemma?. ”Jodå, kom in” svarade matte. Vi kände båda igen rösten. Den tillhörde vår sommargranne.

Fast den här gången var hon inte ensam förstod jag när jag hörde matte säga: ”Och det här är lilla Livia förstår jag”. Med ens hördes en gäll röst säga nåt som slutade med ”Mau”. Sommargrannen översatte det till ”var månne kissen är?”. Det var förstås mig dom pratade om.

Matte avslöjade obarmhärtigt var jag höll till. Utan den minsta hänsyn till min välbehövliga middags­vila. Vilken förrädare! Det stod inte på förrän sommargrannen och en liten människa bredvid henne dök upp i sovrummet.

Små människor kan vara OK bara dom håller sig på avstånd, men den här ville prompt ta på mig. Och då vet man hur illa det kan gå. I värsta fall blir man hårdhänt kramad och av med några hårtussar på kuppen eller nåt ännu värre.

Jag burrade upp päls och svans så mycket jag kunde för att hon skulle förstå att jag inte var ett dugg intresserad, men det gick inte hem. Till min fasa närmade hon sig med utsträckta händer.

Snabbt och vigt som en panter tog jag min tillflykt under sängen. Där kunde hon väl ändå inte komma åt mig? Till min lättnad hörde jag människorna avlägsna sig från sovrummet men beslöt ligga kvar för säkerhets skull. Människorösterna hördes nu längre bort, så jag kanske skulle klara mig från fort­satta närmanden.

Sån tur hade jag nu inte. En stund senare kom dom in igen. Den lilla människan tjatade fort­farande om Mau. ”Hon har nog gömt sig under sängen” hörde jag matte säga. Den lilla människan upphov ett förtjust rop och ögonblicket senare såg jag hennes ansikte titta fram under sängen.

Då ingrep sommargrannen och påpekade att Mau nog inte ville bli klappad och att det var bäst att låta mig ligga kvar. Tack för det! Matte instämde och talade om att jag inte var van vid barn. Efter det försvann dom från sovrummet och jag hörde matte säga hej då. Äntligen lugn och ro igen!

Små människor är verkligen rysliga!

av

31.7 – Att måla en brygga

Att måla en brygga är inte lätt. Det kräver lång och noggrann planering, inköp av tillbehör och sist, men inte minst, inspiration och lämpligt väder.

Planeringen började redan i våras. Jag har för länge sen tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt: ”I sommar ska jag måla bryggan”.

I juni tog jag fram arbetsverktygen och köpte 2,7 l målning. Den har stått på bänken i verandan sen dess och väntat på att jag skulle sätta i gång.

Därefter har vädret varit största hindret. Dels tillfälliga regnskurar som gjorde bryggan våt och dels på tok för höga temperaturer den senaste tiden.

Men igår – äntligen – var allt rätt! Både in­spi­ra­tion och väderlek sammanföll. Då gällde det att öppna locket på målburken. Lättare sagt än gjort. Oavsett hur jag bar mig åt satt det fast.

Jag började med att böja upp ”flärparna” med en liten mejsel som jag brukar. Inget resultat, så jag böjde dom lite mer. Inget resultat.

Man kunde kanske slå upp dom ytterligare med en hammare kom jag fram till. Fortfarande inget resultat.

Återstod att ta till en tång. Inget resultat nu heller, bortsett från ett par skärsår som färgade locket rödprickigt.

Då rann sinnet på Uddmor. Jag har under årens lopp öppnat likadana lock ett otal gånger och lyckats varje gång så varför var det här så förbaskat omöjligt?

Min blick föll på plastpluppen som burken var förseglad med efter nyanseringen. Den kanske jag kunde lirka upp? Nehe, det funkade inte heller.

Utan att tänka efter dess mer tryckte jag ner den i stället. Och voilà! Äntligen kunde jag komma åt innehållet. Eftersom jag tänkte måla med rulle skulle det säkert gå bra att fylla tråget med den målning som behövdes.

Det blev lite spill och kladd, men det mesta hamnade där det skulle. Så gott som hela pytsen gick åt innan bryggan var färdigmålad, så nu väntar burken på att bli förd till sopstationens avdelning för problem­avfall så småningom.

Eftersom en bänk och bryggräckena återstod att måla åkte jag idag och köpte en burk målning till. En liten burk utan ”flärpar”.

av

28.7 – Rekordvärmesöndag på Udden

Idag har vi uppmätt rekordvärme på Udden: 32°! Det är långt mer än vad min kropp och hjärna tål. Den 26.7 i fjol hade vi ett par grader svalare: 30°, vilket är för mycket för min del redan det.

Lyckligtvis bestod dagens enda program av lunch på Café Vivan. För hur det nu än är, behöver man mat.

Ett dopp före avfärd höll oss någorlunda svala tills vi kom fram. Som tur är Husses bil försedd med luftkonditionering så bil­färden kändes också behaglig.

Tillsammans med Husses dotter och barnbarn avnjöt vi en Skär­gårds­buffé och stekt gös med tartarsås som varmrätt. Vi lyckades också klämma i oss lite dessert. Man kunde välja mellan rabarber­kräm och bärkvarg. Eller både ock om man så förmådde.

Efter en halv mugg kaffe bröt svetten fram igen, så vi ansåg oss nöjda och lämnade stället. Tillbaka på Udden tog Husse och jag en middagslur på var sitt håll. Husse inomhus på soffan och jag i ham­mocken efter att ha riggat upp ett solskydd.

I skuggan under hammocken låg Mia, även om hon inte syns på bilden som Husse passade på att knäppa när vi minst anade det. 🙂

Kort efter ”poseringen” gick hela familjen ner till stranden för ett kvällsdopp. Ja, inte Mia förstås. Hon nöjde sig med att sitta i skuggan och se på.

Om ett par timmar har värmen förhoppningsvis avtagit så mycket att jag kan öppna fönstren för att få in lite svalare luft till natten så vi kan sova utan att storkna.

I morgon blir det klart humanare temperaturer lovar MI.

av

14.7 – Nytta, nöjen och nattjakt

Jag testar ett nytt program, årsmöte och protokoll är avklarat, liksom sommarkalaset. Mia har jagat inomhus.

Testar ett nytt program
Ibland lockas jag till att klicka på reklaminslag på FB. Videon var så intressant att jag beslöt titta närmare på programmet man gjorde reklam för: inPixio Photoclip 9.

Det slutade med att jag laddade ner och installerade det. Programmet är uppdelat i tre arbets­mo­ment: Photo Editor, Photo Eraser och Photo Cutter. De engelska namnen till trots är programmet på svenska, vilket var en glad överraskning.

Än så länge har jag bara som hastigast prövat bildredigeraren och retuscheraren. Bildredigeraren (Photo Editor) innehåller inga överraskningar, funktionerna är de samma som i andra redige­rings­program, men retuscheraren (Photo Eraser) blev jag dödsimpad av!

Med hjälp av en pensel markeras området som ska försvinna från bilden och vips är det borta. Det markerade området ersätts alltså av/simulerar omkringliggande pixlar vad jag förstår. Jättekäckt! Det går för all del att göra också i vissa andra bildbehandlingsprogram, men förfaringssättet är inte lika enkelt.

Årsmöte och protokoll avklarat
I onsdags kväll hölls väglagets årsmöte. Förutom styrelsen och två funktionärer deltog två (2!) väg­delägare. Inte ens kontrollmätningen av vägsträckorna lockade fler. Mötet klarades av på 50 minuter, sen fick vi kaffe och bulle. ”Det är ju därför vi är här” skojade ordföranden.

Jag renskrev protokollet direkt när jag kom hem och mejlade det till ordföranden för granskning. I fredags kom han med några smärre ändringar. Bland annat tyckte han att beslutsmässig lät främ­mande, på finlandssvenska använder man beslutsför. Båda är godkända i SAOL, så det uppstod ingen polemik.

Så snart båda protokolljusterarna har godkänt protokollet läggs det till påseende. Enligt § 62 i lagen om enskilda vägar ”ska protokollet jämte bilagor hållas framlagda för vägdelägarna senast fjorton dagar efter stämmans slut”.

Sommarkalaset avklarat
Igår hade vi anmält oss till sommarkalas i norra änden av ön. Värdinnan firade sin 70-årsdag i efterskott och kallade det därför sommarkalas.

Det blev en lång tillställning med mycket mat och många gäster. De flesta obekanta för min del, men jag satt ju bredvid Husse och hade ett välbekant par på andra sidan bordet så det gick ingen nöd på mig. 🙂

Mia har jagat inomhus
I natt vaknade jag av att Mia uppenbarligen var i jakttagen i köket. Ljudet upphörde snart och jag somnade om. Det hände en gång till men jag bedömde att hon klarade skivan utan min hjälp så jag somnade om på nytt.

Men sen vaknade jag av att hon kom in i sovrummet och jamade så där som hon brukar när hon har nåt i munnen. När jag tittade ner på golvet såg jag att hon satt vid sängkanten och hade nåt långt som hängde ur munnen.

Yrvaken som jag var trodde jag först att det var en mussvans, men längd och tjocklek stämde inte. När hon släppte taget om sitt byte såg jag att det var en orm!

Jag skyndade mig att tända lampan och väckte därmed Husse. Vad för slags orm var det frågan om? Lyckligtvis visade det sig vara en snok så jag kunde lugnt stiga ner ur sängen.

Jag letade rätt på vattenskopan, puttade ner ormen i den och bar ut ”ekipaget” till rhodo­den­dron­bus­ken bredvid trappan. Mia fick stanna inne, annars hade hon förstås fortsatt jakten.

Hur det kom sig att ormen befann sig inne i huset vet bara Mia. Husses teori är att hon bar in den medan vi var borta, men tappade intresset då den spelade död. Men den kunde lika gärna ha tagit sig in på egen hand via Mias ingång tyckte jag.

Huvudsaken är ju att slutet blev lyckligt. Snoken återfick sin frihet, Mia belönades med godis och Husse och matte kunde fortsätta sova. 🙂

av

8.7 – Varierande program

Målningstalko, stekta fjärilar, hagel, blomplantering, åska och huggorm har utmärkt de senaste dagarna.

Målningstalko
I torsdags hade vi målningstalko i Dragegården. Ytter­fönstren behövde ett nytt lager målning.

Alla våra medlemmar med e-post fick erbjudande om att medverka. Gissa hur många som kom? Jo, en! Tre sty­rel­se­medlemmar deltog också, så sex fönster klarades av på drygt tre timmar.

Vädergudarna var på vår sida. Lagom vind och lagom varmt/svalt. Sen dess har vädret inte varit lämpat för målning utomhus, så bryggan får vänta ett tag till.

Stekta fjärilar
Nej då, vi har inte övergått till insektsföda på Udden. Det handlar förstås om laxfjärilar, eller forelldito närmare bestämt. Såna stekte Husse till oss på torsdag kväll. Fisk i alla former är alltid gott. 🙂

Hagel
Fredagen började mulen och sval men slutade i ett riktigt busväder. På eftermiddagen kom det första regnet när vi var på väg in i matbutiken i Kimito.

Då vi var tillbaka på Udden framåt halv fyra öste regnet ner. Kort därefter tillkom en rejäl hagelskur som lämnade en liten vit hög efter sig där haglet kommit ner med vattnet från taket.

Blomplantering
Efter lördagsbastun, som för övrigt var ovanligt behaglig för min del tack vare den moderata värmen, vidtog blomplantering. Tre pyttesmå plantor skulle få komma i jorden.

På torsdagen fick jag nämligen syn på en ö av röda blommor hos grannen till Tallmo. En närmare titt avslöjade att det var taklök, en av mina blomfavoriter som trivs på Udden. Fast den hade röda blommor! Nån sån har jag aldrig sett tidigare.

När jag hade googlat mig till att det var fråga om spindelvävstaklök (Sempervivum arachnoideum) kontaktade jag ägaren för att fråga om jag fick lov att ta ett par plantor. Det fick jag svarade hon, så på fredagen tog jag försiktigt loss en vuxen planta och två ”kottar” som jag nu planterade.

Hoppas verkligen få se dom blomma på Udden också!

Åska
Igår eftermiddag drog hotfulla moln ihop sig i nordost och snart nog mullrade åskan, följd av regn. Lyckligtvis blev det inget hårt åskväder den här gången trots att den förflyttade sig till flera väder­streck.

Huggorm
För några timmar sen hörde jag Husse ropa: ”Kom får du se, det ligger en huggorm under gungan (hammocken)”. När jag kom ut på trappan frågade han om han skulle ta i hjäl den? Det nekade jag bestämt till. Ormar är ju nyttodjur och mycket fredliga förutsatt att man inte bråkar med dom.

Då han skulle visa mig var den låg hade den redan försvunnit. Troligen hörde den vår ordväxling och tyckte det var säkrast att fly.

Lyckligtvis upptäckte inte Mia den, annars hade hon givetvis fångat den och riskerat att få ytterligare ett ormbett.

av

3.7 – Lugnt – än så länge

Utställarlistan är klar, igår hade jag hemmadag och idag styrelsemöte i väglaget. Jag undrar vems ägg jag har hittat och Mia har träffat en ny veterinär.

Utställarlistan klar
Igår anmälde sig troligen den sista utställaren. Föreningen ordnar nämligen utställning med handvävt av lokala producenter den 26.7 i Dragegården. I år fokuserar vi på annat än mattor. Som bekant kan man väva mycket annat.

Ett drygt dussin utställare deltar med både gamla och nya alster, så det ska bli intressant att se hur utbudet ter sig. Förhoppningsvis får vi vackert väder så vi kan hålla till ute, annars kan det bli trångt.

Hemmadag
Hemmadag innebär att jag inte behöver förflytta mig utanför tomtgränsen och att jag inte har några förpliktelser eller tider att passa. Igår hade jag turen att ha en sån. 🙂 Det enda nyttiga jag minns att gjorde var att förbereda dagens möte, men dagen försvann i ett huj med diverse pyssel.

Styrelsemöte
Om en knapp timme börjar styrelsemötet i väglaget, det sista före årsmötet. Kaffebordet är dukat och möteshandlingarna utskrivna, så jag är beredd.

Mia och ny veterinär
I måndags hade vi tid hos veterinären, det var dags att förnya kattpestvaccinationen. Jag bad också om en tandkontroll. På min begäran följde Husse med som ”moraliskt stöd”.

Mia protesterade som vanligt mot att vara instängd i bur, både på ditvägen och på hemvägen. Vi fick höra en mängd jamanden i olika tonarter under den timme vi sammanlagt förbrukade på resan.

Hos veterinären som vikarierar kommunens ordinarie var hon däremot tyst och samarbetsvillig. Av allt att döma var den unga damen skicklig, för inte ens nålsticket fick Mia att säga nåt.

Tandkontrollen gick också bra. Skönt att höra att vi slipper ta bort tandsten än på ett tag. Det kräver helsövning och innebär att hon är mer eller mindre utslagen en hel dag.

Vems ägg?
Härom dagen upptäckte jag en liten äggsamling på ett violblad. Undrar vem/vad som har det bladet som förökningsställe?

Nu är det dags att ladda kaffepannan till mötet!