7.10 – Saknad

Jag tillhör dem som har en mycket begränsad vänkrets. Det hänger ihop med att jag definierar en vän som någon som känt mig länge och som vet ”allt” om mig, men som gillar mig ändå. Det innebär i praktiken att jag kan räkna mina vänner på ena handens fingrar. Igår blev vän­kretsen än mindre.

Sent på eftermiddagen fick jag meddelande om att min vän nu hade avlidit. Det var självfallet en sorglig nyhet, men skönt att höra för min väns del. De senaste två åren har bara inneburit lidande.

Om man varken kan röra sig eller kommunicera med omvärlden förlorar man snabbt livslusten. Det enda min vän önskade var att få dö. Äntligen fick han sin önskan uppfylld.

Husse och jag hälsade på honom den 27.9. Det blev vårt sista besök. Enligt personalen hade han då lunginflammation, men verkade ändå inte vara i så mycket sämre skick än tidigare, förutom hosta. Det glimtade till i ögonen som vanligt och han log när han såg oss.

Jag beskyllde min vän många gånger för att ha för stort hjärta. Han var oförmögen att säga nej om någon bad om en tjänst, han ställde alltid upp om han bara kunde. Som jag såg det blev han ut­nyt­tjad. Kombinationen snäll och händig på det mesta innebär att risken är stor.

Jag frågade en gång om han själv får hjälp när han behöver det. ”Jo, det får jag nog” svarade han. Fast när jag ville veta av vem eller vilka hade han svårt att hitta mer än ett par.

När han träffade sin särbo för några år sedan gladdes jag för hans skull. En rar kvinna var precis vad han behövde. Hon gjorde honom gott på många sätt och delade hans stora musik­in­tresse. Tillsammans uppträdde de på olika till­ställningar så länge han förmådde hantera ett instrument.

Vi delade både sorg‑ och glädjeämnen. Om vi inte sågs på ett tag blev telefonsamtalen långa. Ibland bestående av filosofiska funderingar, ibland av politiska diskussioner. Nu är vår mångåriga vänskap till ända och saknaden är stor. Tack för din fina vänskap.

18.11 – Mysig lördag-söndag

Mia och jag har haft två sovmorgnar, svanarna har lämnat oss, själsfriden är återställd och jag har uppvaktat ”den eviga 85-åringen” i oväntat sällskap.

Sovmorgon
Igår väckte jag Mia tio över tio. Hon låg som vanligt bredvid mig i sängen. Innan jag vaknade till ordentligt undrade jag hur det kom sig att hon sov så länge, men sen kom jag på förklaringen.

Under morgonnatten hördes nämligen attackljud och välkända pip från köket. Mia jagade en mus som försökte sig på att göra oss sällskap. Jag orkade inte gå upp och somnade om efter ett tag, vilket Mia också gjorde efter avslutad jakt.

Bortsett från hopfösta mattor syntes inga spår av natten när jag steg upp. Antingen hade hon ätit upp rubb och stubb av musen eller så hade den räddat sig via nån utgång som Mia inte kom åt.

Idag sov vi också länge. Mia sov fortfarande när jag började röra på mig strax efter nio. Hon försökte påkalla uppmärksamhet ett par timmar tidigare, men nöjde sig med att stanna inne ett tag till när jag inte reagerade.

Att hon somnade om har också sin förklaring. Igår satte hon nytt rekord i lång frånvaro. Strax efter elva åt hon, gick ut och kom inte in förrän halv sex! Stackars matte.

Framåt fyra bestämde jag mig för att gå upp till soptunnan i förhoppning om att hon skulle dyka upp som förra gången. Ingen kisse. Med en halv timmes mellanrum var jag ut och lockade och till slut be­­slöt hon sig alltså för att komma hem.

Det är fullt möjligt att hon var in i verandan utan att jag hörde det men vi hade ju inte setts på sju timmar. Nytt rekord, vilket säkert var anledningen till att hon la sig på nytt.

Svanfarväl
Igår hörde jag vingslag och trumpetande. Ett svansträck på sex svanar drog bort från sjön. Ledar­svanens trumpetande lät som ”farväl, farväl” i mina öron. Det kändes lika vemodigt som när tranorna flyger sin kos.

Lugn igen
Jag bestämde mig för att ringa till Tigern/Lejonet (kvinnan i mitt liv och min allra bästaste vän) igår för att höra om hon inte längre vill att vi skall ha kontakt? Hon är aldrig online på Skype, skriver inga inlägg på Facebook, läser inte min blogg och svarar bara nödtorftigt på mina sporadiska mejl.

Det blev ett långt samtal som återgav mig min själsfrid. Nej, hon vill absolut inte avsluta kontakten. Orsaken till hennes ovanligt osociala beteende är arbetsbördan. Eller rättare sagt alla människor hon har att göra med i jobbet.

Det där känner jag så väl igen. Då arbetsdagen är slut är man fullkomligt ”mättad” på människor och orkar inte ens kon­takta vänner och bekanta. Det hände ofta att jag låste in mig och stängde av tele­fonen efter arbetsveckan för att slippa bli kontaktad.

Risken är förstås att man inte har så många kvar att kontakta när man väl orkar. Men nära vänner är alltid nära vänner och finns alltid kvar om dom är tillräckligt nära. 🙂 (Oj, vad många nära det blev i den meningen!)

Uppvaktning i oväntat sällskap
En stund före kaffetid idag slog jag in födelsedagspresenten, tog på mig gå-bort-kläder, stoppade ner ficklampan, tog på mig gummistövlarna och greppade paraplyet. Idag skulle ”den eviga 85-åringen” uppvaktas i efterskott.

Som alltid ropade jag ”hej då, kommer snart” till Mia och traskade i väg längs skogsstigen. Lika bra att hon inte följde med tyckte jag.

Mitt i herr och fru grannens långbacke hörde jag ett välbekant ljud. Då jag vände mig om såg jag Mias ansikte titta ut under en gran vid sidan av vägen. Hon tyckte det var sååå roligt att matte dök upp.

An­tagligen trodde hon att jag var ute och letade efter henne, för när hon hade strukit sig färdigt mot mina ben tog hon kurs hemåt. Jag förklarade vart jag var på väg (precis som om hon fattade det) och sa att hon kunde gå hem.

O nej då, det ville hon då inte alls göra om jag gick åt andra hållet. Jag visste att damen vi var på väg att besöka är kattvän, så jag lät henne hållas. Jag hade förresten inget val. Hon hade ju redan be­stämt sig för att följa med, så det så.

Det såg ut som om hon hade gått genvägen över ”Aurelias” tidigare. Hon sprang glatt före mig medan hon använde sitt ”här kommer jag”-läte.

För att göra en lång historia kort(are), kollade Mia upp att det nya stället inte var farligt och ville sen gå ut igen efter att ha gått runt och hälsat på dom som var där.

Det var alltså fler besökare än jag. Fast dom hade nog redan uppvaktat och var där på ”vanligt” efter­middags­kaffe tror jag. Det blev en trevlig pratstund om både gamla tider och nutid.

Efter hand troppade besökarna av och värdinnan fick ett telefonsamtal så jag passade på att gå ut på trappan för att få ”filtrerad friskluft”. Direkt när jag öppnade dörren möttes jag av Mia som gäspade och sträckte på sig. Hon hade legat utanför och sovit i väntan på hemfärd, lilla hjärtat.

En liten stund senare drog vi oss hemåt i mörkret och duggregnet. Mia var lika glad över den prome­naden och gjorde ett par tacklingar mellan varven för att få mig att busa med henne, men matte gick inte att rubba.

Ju närmare Udden vi kom, desto mer blåste det. Att se utlampan och ljuset från fönstren i verandan (jag hade tänt innan jag gick) kändes gott, liksom att låsa upp och komma in i stugvärmen.

Så gick den söndagseftermiddagen. 🙂