Mia och jag har haft två sovmorgnar, svanarna har lämnat oss, själsfriden är återställd och jag har uppvaktat ”den eviga 85-åringen” i oväntat sällskap.
Sovmorgon
Igår väckte jag Mia tio över tio. Hon låg som vanligt bredvid mig i sängen. Innan jag vaknade till ordentligt undrade jag hur det kom sig att hon sov så länge, men sen kom jag på förklaringen.
Under morgonnatten hördes nämligen attackljud och välkända pip från köket. Mia jagade en mus som försökte sig på att göra oss sällskap. Jag orkade inte gå upp och somnade om efter ett tag, vilket Mia också gjorde efter avslutad jakt.
Bortsett från hopfösta mattor syntes inga spår av natten när jag steg upp. Antingen hade hon ätit upp rubb och stubb av musen eller så hade den räddat sig via nån utgång som Mia inte kom åt.
Idag sov vi också länge. Mia sov fortfarande när jag började röra på mig strax efter nio. Hon försökte påkalla uppmärksamhet ett par timmar tidigare, men nöjde sig med att stanna inne ett tag till när jag inte reagerade.
Att hon somnade om har också sin förklaring. Igår satte hon nytt rekord i lång frånvaro. Strax efter elva åt hon, gick ut och kom inte in förrän halv sex! Stackars matte.
Framåt fyra bestämde jag mig för att gå upp till soptunnan i förhoppning om att hon skulle dyka upp som förra gången. Ingen kisse. Med en halv timmes mellanrum var jag ut och lockade och till slut beslöt hon sig alltså för att komma hem.
Det är fullt möjligt att hon var in i verandan utan att jag hörde det men vi hade ju inte setts på sju timmar. Nytt rekord, vilket säkert var anledningen till att hon la sig på nytt.
Svanfarväl
Igår hörde jag vingslag och trumpetande. Ett svansträck på sex svanar drog bort från sjön. Ledarsvanens trumpetande lät som ”farväl, farväl” i mina öron. Det kändes lika vemodigt som när tranorna flyger sin kos.
Lugn igen
Jag bestämde mig för att ringa till Tigern/Lejonet (kvinnan i mitt liv och min allra bästaste vän) igår för att höra om hon inte längre vill att vi skall ha kontakt? Hon är aldrig online på Skype, skriver inga inlägg på Facebook, läser inte min blogg och svarar bara nödtorftigt på mina sporadiska mejl.
Det blev ett långt samtal som återgav mig min själsfrid. Nej, hon vill absolut inte avsluta kontakten. Orsaken till hennes ovanligt osociala beteende är arbetsbördan. Eller rättare sagt alla människor hon har att göra med i jobbet.
Det där känner jag så väl igen. Då arbetsdagen är slut är man fullkomligt ”mättad” på människor och orkar inte ens kontakta vänner och bekanta. Det hände ofta att jag låste in mig och stängde av telefonen efter arbetsveckan för att slippa bli kontaktad.
Risken är förstås att man inte har så många kvar att kontakta när man väl orkar. Men nära vänner är alltid nära vänner och finns alltid kvar om dom är tillräckligt nära. 🙂 (Oj, vad många nära det blev i den meningen!)
Uppvaktning i oväntat sällskap
En stund före kaffetid idag slog jag in födelsedagspresenten, tog på mig gå-bort-kläder, stoppade ner ficklampan, tog på mig gummistövlarna och greppade paraplyet. Idag skulle ”den eviga 85-åringen” uppvaktas i efterskott.
Som alltid ropade jag ”hej då, kommer snart” till Mia och traskade i väg längs skogsstigen. Lika bra att hon inte följde med tyckte jag.
Mitt i herr och fru grannens långbacke hörde jag ett välbekant ljud. Då jag vände mig om såg jag Mias ansikte titta ut under en gran vid sidan av vägen. Hon tyckte det var sååå roligt att matte dök upp.
Antagligen trodde hon att jag var ute och letade efter henne, för när hon hade strukit sig färdigt mot mina ben tog hon kurs hemåt. Jag förklarade vart jag var på väg (precis som om hon fattade det) och sa att hon kunde gå hem.
O nej då, det ville hon då inte alls göra om jag gick åt andra hållet. Jag visste att damen vi var på väg att besöka är kattvän, så jag lät henne hållas. Jag hade förresten inget val. Hon hade ju redan bestämt sig för att följa med, så det så.
Det såg ut som om hon hade gått genvägen över ”Aurelias” tidigare. Hon sprang glatt före mig medan hon använde sitt ”här kommer jag”-läte.
För att göra en lång historia kort(are), kollade Mia upp att det nya stället inte var farligt och ville sen gå ut igen efter att ha gått runt och hälsat på dom som var där.
Det var alltså fler besökare än jag. Fast dom hade nog redan uppvaktat och var där på ”vanligt” eftermiddagskaffe tror jag. Det blev en trevlig pratstund om både gamla tider och nutid.
Efter hand troppade besökarna av och värdinnan fick ett telefonsamtal så jag passade på att gå ut på trappan för att få ”filtrerad friskluft”. Direkt när jag öppnade dörren möttes jag av Mia som gäspade och sträckte på sig. Hon hade legat utanför och sovit i väntan på hemfärd, lilla hjärtat.
En liten stund senare drog vi oss hemåt i mörkret och duggregnet. Mia var lika glad över den promenaden och gjorde ett par tacklingar mellan varven för att få mig att busa med henne, men matte gick inte att rubba.
Ju närmare Udden vi kom, desto mer blåste det. Att se utlampan och ljuset från fönstren i verandan (jag hade tänt innan jag gick) kändes gott, liksom att låsa upp och komma in i stugvärmen.
Så gick den söndagseftermiddagen. 🙂