sovmorgon

av

24.4 – Från vårstädning till gravskötsel

Vårstädningen har börjat och sjön är så gott som isfri. Jag har haft en morgonrocksdag, nästan sovmorgon och pysslat på graven.

Vårstädning
En stor fördel med snön är att den får tomten se prydlig ut. Annat är det nu… Torrt gräs, vissna växter, nerfallna kvistar och torra löv.

Man kunde därför tro att vårstädningen ger synbara resultat, men det är en sanning med modi­fi­kation. I fredags krattade jag och ansade runt buskarna vid staketet, det blev jätteprydligt.

Söndag morgon hade ett gäng löv redan parkerat sig på samma ställe, men det gick fort att plocka upp dom. I morse såg det nästan ut som innan jag krattade. Suck och stön. Lika effektivt som att diska, jobbet blir aldrig slutfört. 😦

Sjön så gott som isfri
Så långt man kan se från Udden är sjön isfri, men jag kan tänka mig att det fortfarande gömmer sig en del på vissa ställen. I lördags försvann isen från vår vik, vilket innebär att den nu gästas av knipor, änder, svanar och fiskgjusen som spanar efter jaktbyte.

Morgonrocksdag
Igår blev det en morgonrocksdag av nån underlig anledning. Jag greps av JSB-syndromet (Jag Ska Bara göra det här först). Klockan hann bli halv fem innan jag fick kläderna på mig.

Och tur var ju det, för en halv timme senare fick jag besök av Trollkarlen och hans assistent. Det var länge sen sist, så det var en glad överraskning. 🙂

Nästan sovmorgon
I vanliga fall är det läggdags runt 23, men igår hörde jag klockan slå 1.30 innan jag la i från mig boken och släckte lampan. Fast det gjorde ju inget för jag hade ingen väckning i morse.

Där bedrog jag mig dock storligen. Tjugo i sex tyckte Mia det var dags att kliva upp.

Jag hämtade henne vid dörren, bar in henne tillbaka i sovrummet och höll en vakande hand på henne så hon inte skulle göra ett nytt försök. Ca en kvart senare hade hon fått nog. Jag resignerade och släppte ut henne.

Lagom tills jag hade somnat om ville hon in igen, morgonkollen var klar. Men efter lite frukost hoppade hon upp i sängen och la sig intill mig. Sen sov vi båda till 11.30.

Pysslat på graven
För flera dar sen köpte jag tre violer avsedda för ”min” grav. Först idag kom jag till skott så Husse hade redan hunnit ställa dit en.

Utrustad med verktyg, arbetshandskar och blommor tog jag vägen förbi efter butiksresan. Ett tjockt lager gamla löv täckte mullen och fjol­års­plan­torna stod kvar, så jag började med att städa.

För en gångs skull var jag inte sist. Dom flesta gravarna hade fortfarande granris och höstljung kvar, jag såg bara en grav i närheten som hade nyplanterade violer.

av

9.1 – Julrester och vardagsinledning

Vi har hälsat på bonuspappan, bastat och ätit lutfisk. Idag sovmorgon, tvättdag, förenings­ärenden och födelsedagsplanering. Mia är en kelgris.

Hälsat på bonuspappan
I fredags hälsade vi på hos bonuspappan. Han har varit krasslig, men såg piggare ut och skojade som han brukade, så vi hoppas han snart blir helt återställd.

bastuBastat
I lördags vågade jag mig faktiskt på ett bastubad. Förhoppningsvis svettades jag ut alla orenheter och det sista av förkylningen. Men speciellt skönt är det då inte. Om jag inte haft sällskap skulle jag garan­te­rat ha avstått.

Lutfisk
På Udden är det jul ett tag till. Därför passade det utmärkt att äta julfisk i lördags. Också en av mina favoriträtter. Som tur är Husse av samma åsikt.

Sovmorgon
Klockan hann nästan bli elva innan jag och Mia äntligen masade oss upp idag. Det kändes inte ett dugg roligt att stiga upp då Husse inte var på plats. Han lämnade oss igår efter­middag för åtaganden på annat håll några dar framöver.

Tvättdag och föreningsärenden
Trots min håglöshet blev tvätten omhändertagen och ett par föreningsärenden åtgärdade. Protokollet från mötet fick jag till och skickade till styrelsen tillsammans med ett nytt korrektur på trycksaken som är under beställning, men så mycket mer än så har jag inte uträttat.

Födelsedagsplanering
Snart fyller Trollkarlen jämnt så det gällde att fråga hur och var han tänkte fira. ”Öppet hus hemma” fick jag som svar. Fast tidigast kl 8:30 var man välkommen påpekade han. 😀

Mia är en kelgris
Vädret har blivit betydligt mildare men Mia tilltalas ändå inte av några längre utevistelser. Med jämna mellanrum är hon kelsjuk och parkerar sig omgående i en famn när hon får chansen. I fall hon inte får den uppmärksamhet hon vill ha, går hon och lägger sig.

mia-i-famn

av

15.8 – Dagen som gick

Vi har haft sovmorgon, jag har läst en tråkig nyhet, klättrat på fasaden, blivit ”begåvad” med gurkor och fullgjort min skyldighet som hamnkapten.

Mia soverSovmorgon
Sen den dallrande hettan avtog är Mia aktiv på dagarna igen och har därför återgått till att sova en hel natt. Hon var visserligen upp vid fyrasnåret och knaprade i sig lite torrfoder men kom tillbaka och la sig efter det. Ända till tio över sju sov vi i morse. Faktiskt var det jag som vaknade först.

Skönt att sovordningen är återställd. Vi blev inte ens störda av regn eller åska så vi kunde sova ostört båda två.

Tråkig nyhet
I morse rann tårarna då jag läste på FB att Nemo inte finns längre. Han drabbades av problem med levern och gick inte att rädda. Så fruktansvärt sorgligt för matte, husse och hunden Siri. Nemo och Siri var bästa vänner. 😥

Klättrat på fasaden
Av alla knäppa idéer jag fått, ligger dagens påhitt högt upp på listan. Jag har länge sett med onda ögon på dropplisten ovanför sovrumsfönstret. Med åren har den blivit allt grönare och smutsigare så idag beslöt jag rengöra den.

StegeMin långa stege fanns nära till hands efter att sotaren använt den så jag reste den och tog med mig en borste och en hink med vatten. Jag är verkligen inte förtjust i höjder eller att klättra på stegar. Inte ens den här låga höjden tyckte jag var behaglig men nu hade jag ju bestämt mig.

Riktigt fint blev det. Ack hur länge… Vind och nederbörd lär snart omintetgöra min ansträngning.

Gurkpresent
Medan jag stod uppe på stegen och skurade hajade jag till av en kvinnoröst som sa hej. Jag drog ljudligt efter andan och vände mig om. Nere på marken stod en av mina grannar från slutet av vägen jag bor på.

Hon bad om ursäkt för att hon skrämde mig och förklarade att årets gurkskörd hade slagit alla rekord. Nu ville hon gärna dela med sig eftersom hon och hennes man redan hade lagt in fyra ämbar med gurkor. Jag kunde ju inte gärna tacka nej även om jag mycket väl mindes att förra årets in­lägg­nings­pyssel hade varit rätt avskräckande.

Å andra sidan blev inläggningen jättegod, så jag ska inte beklaga mig. Fram med tant Agdas recept igen och minska något på ättiksmängden så har jag ättiksgurkor för minst ett år framåt. Jättesnällt av henne att tänka på mig. 🙂

Fullgjord skyldighet
Som ”hamnkapten” har man vissa skyldigheter. Till exempel att se till att hamngästens båt inte sjunker på grund av regnvattnet. Under veckan har Udden fått totalt 44 mm regn, så risken fanns.

BåtarInnan jag tog min simtur som avslut på arbetsdagen tömde jag båda båtarna. Om mängden är mindre brukar jag inte engagera mig i sommargrannen psykologens båt, men nu var båda båtarna nästan halv­fulla med vatten och i värsta fall kommer det snart mer så jag kände plikten kalla.

Sen tog jag min lilla simtur och njöt av att få löga mig i min favoritsjö. Vattnet är fortfarande 22 grader varmt och känns lika skönt som ett par grader tidigare. 🙂

av

1.12 – Advent på Udden

Vi har haft rekordsovmorgon, jag har gjort statistik, städat bort, plockat fram och beundrat. Mia är en prydnad för hemmet.

Sovmorgon
Idag satte Mia och jag nytt sovrekord tror jag. Klockan var halv elva när hon la sig på mitt bröst och spände ögonen i mig. Tanken slog mig när jag hade stigit upp om jag överhuvudtaget hade vaknat om hon inte väckt mig?

Till och från vaknar jag fortfarande ett par gånger per natt, det här var en av dom, så jag antar det be­rodde på det. Mia hade säkert också varit i matskålen minst en gång men ville alltså inte gå ut. Hon är mer och mer innekatt ju sämre vädret är.

Väder 1a decStatistik
Det finns som bekant tre sorters lögn: Lögn, förbannad lögn och statistik. Men det hind­rade mig inte från att göra väderstatistik för den första december dom senaste sex åren. Ibland är det lite roligt att jämföra. I synnerhet för mig som inte ens minns hur det var i fjol.

Städat bort
Eftersom jag ändå skulle ut och hämta ved passade jag på att ”pensionera” ett par halvkrassliga kruk­växter och sista resterna av födelsedagsblommorna. Det var inte så mycket kvar för all del, bara ett par stjälkar kärleksört och lite prydnadsgrönt, men buketten var fortfarande rätt fräsch i och med att den har stått i verandan. Inte illa att dom har klarat sig tre månader. 🙂

Plockat fram och pyntat
Ljusslingan ovanför trappan var nästa projekt. Den brukar jag vara rätt tidig med, men inte i år. Nu är den i alla fall på plats och väl förankrad så den ska klara alla kommande stormar.

Jag övervägde om jag alls skulle bry mig om att ställa fram nån adventsljusstake i år, men hur det nu var gick jag upp på vinden och hämtade julpyntlådan. Undrar om jag håller på att bli mer tra­di­tions­bunden med åren?

Tyvärr var jag för sent ute för att få tag i prydnadsljung till blomkorgen som hänger på ytterdörren. I torsdags försökte jag på tre ställen men man hade (förstås) övergått till julblommor överallt. Jag beslöt att det fick bli tallkvistar i stället. Dom stal jag för övrigt på granntomten i vanlig ordning, hos mig växer inga tallar.

ViolerBeundransvärt
Jag blev nästan tårögd när jag upptäckte att violerna fortfarande blommar… Tappert står dom där trots regn, rusk och flera minus­grader. Makalöst vilka tuffa små växter. 🙂

Det är definitivt dom sista blommorna för i år. Höstastrarna har gjort sitt för ett bra tag sen, liksom kärleksörten. Det är bara vintergrönan som klarar sig längre, men den har förstås inga blommor så här års.

Fast för två år sen hade den faktiskt blommor den 29 oktober! Antagligen trodde den att det redan var vår på grund av den varma hösten.

En prydnad för hemmet
Mia gör sig onekligen bra på vit spetsduk, eller vad tycks? En verklig prydnad för hemmet. 😀

Mia på spetsduk

av

18.11 – Mysig lördag-söndag

Mia och jag har haft två sovmorgnar, svanarna har lämnat oss, själsfriden är återställd och jag har uppvaktat ”den eviga 85-åringen” i oväntat sällskap.

Sovmorgon
Igår väckte jag Mia tio över tio. Hon låg som vanligt bredvid mig i sängen. Innan jag vaknade till ordentligt undrade jag hur det kom sig att hon sov så länge, men sen kom jag på förklaringen.

Under morgonnatten hördes nämligen attackljud och välkända pip från köket. Mia jagade en mus som försökte sig på att göra oss sällskap. Jag orkade inte gå upp och somnade om efter ett tag, vilket Mia också gjorde efter avslutad jakt.

Bortsett från hopfösta mattor syntes inga spår av natten när jag steg upp. Antingen hade hon ätit upp rubb och stubb av musen eller så hade den räddat sig via nån utgång som Mia inte kom åt.

Idag sov vi också länge. Mia sov fortfarande när jag började röra på mig strax efter nio. Hon försökte påkalla uppmärksamhet ett par timmar tidigare, men nöjde sig med att stanna inne ett tag till när jag inte reagerade.

Att hon somnade om har också sin förklaring. Igår satte hon nytt rekord i lång frånvaro. Strax efter elva åt hon, gick ut och kom inte in förrän halv sex! Stackars matte.

Framåt fyra bestämde jag mig för att gå upp till soptunnan i förhoppning om att hon skulle dyka upp som förra gången. Ingen kisse. Med en halv timmes mellanrum var jag ut och lockade och till slut be­­slöt hon sig alltså för att komma hem.

Det är fullt möjligt att hon var in i verandan utan att jag hörde det men vi hade ju inte setts på sju timmar. Nytt rekord, vilket säkert var anledningen till att hon la sig på nytt.

Svanfarväl
Igår hörde jag vingslag och trumpetande. Ett svansträck på sex svanar drog bort från sjön. Ledar­svanens trumpetande lät som ”farväl, farväl” i mina öron. Det kändes lika vemodigt som när tranorna flyger sin kos.

Lugn igen
Jag bestämde mig för att ringa till Tigern/Lejonet (kvinnan i mitt liv och min allra bästaste vän) igår för att höra om hon inte längre vill att vi skall ha kontakt? Hon är aldrig online på Skype, skriver inga inlägg på Facebook, läser inte min blogg och svarar bara nödtorftigt på mina sporadiska mejl.

Det blev ett långt samtal som återgav mig min själsfrid. Nej, hon vill absolut inte avsluta kontakten. Orsaken till hennes ovanligt osociala beteende är arbetsbördan. Eller rättare sagt alla människor hon har att göra med i jobbet.

Det där känner jag så väl igen. Då arbetsdagen är slut är man fullkomligt ”mättad” på människor och orkar inte ens kon­takta vänner och bekanta. Det hände ofta att jag låste in mig och stängde av tele­fonen efter arbetsveckan för att slippa bli kontaktad.

Risken är förstås att man inte har så många kvar att kontakta när man väl orkar. Men nära vänner är alltid nära vänner och finns alltid kvar om dom är tillräckligt nära. 🙂 (Oj, vad många nära det blev i den meningen!)

Uppvaktning i oväntat sällskap
En stund före kaffetid idag slog jag in födelsedagspresenten, tog på mig gå-bort-kläder, stoppade ner ficklampan, tog på mig gummistövlarna och greppade paraplyet. Idag skulle ”den eviga 85-åringen” uppvaktas i efterskott.

Som alltid ropade jag ”hej då, kommer snart” till Mia och traskade i väg längs skogsstigen. Lika bra att hon inte följde med tyckte jag.

Mitt i herr och fru grannens långbacke hörde jag ett välbekant ljud. Då jag vände mig om såg jag Mias ansikte titta ut under en gran vid sidan av vägen. Hon tyckte det var sååå roligt att matte dök upp.

An­tagligen trodde hon att jag var ute och letade efter henne, för när hon hade strukit sig färdigt mot mina ben tog hon kurs hemåt. Jag förklarade vart jag var på väg (precis som om hon fattade det) och sa att hon kunde gå hem.

O nej då, det ville hon då inte alls göra om jag gick åt andra hållet. Jag visste att damen vi var på väg att besöka är kattvän, så jag lät henne hållas. Jag hade förresten inget val. Hon hade ju redan be­stämt sig för att följa med, så det så.

Det såg ut som om hon hade gått genvägen över ”Aurelias” tidigare. Hon sprang glatt före mig medan hon använde sitt ”här kommer jag”-läte.

För att göra en lång historia kort(are), kollade Mia upp att det nya stället inte var farligt och ville sen gå ut igen efter att ha gått runt och hälsat på dom som var där.

Det var alltså fler besökare än jag. Fast dom hade nog redan uppvaktat och var där på ”vanligt” efter­middags­kaffe tror jag. Det blev en trevlig pratstund om både gamla tider och nutid.

Efter hand troppade besökarna av och värdinnan fick ett telefonsamtal så jag passade på att gå ut på trappan för att få ”filtrerad friskluft”. Direkt när jag öppnade dörren möttes jag av Mia som gäspade och sträckte på sig. Hon hade legat utanför och sovit i väntan på hemfärd, lilla hjärtat.

En liten stund senare drog vi oss hemåt i mörkret och duggregnet. Mia var lika glad över den prome­naden och gjorde ett par tacklingar mellan varven för att få mig att busa med henne, men matte gick inte att rubba.

Ju närmare Udden vi kom, desto mer blåste det. Att se utlampan och ljuset från fönstren i verandan (jag hade tänt innan jag gick) kändes gott, liksom att låsa upp och komma in i stugvärmen.

Så gick den söndagseftermiddagen. 🙂