90, 112 och 114

Om jag släktas på kvinnorna i min närmaste släkt kan jag i bästa fall bli 85-90 år gammal. Än så länge känns det långt dit, men ju äldre man blir, desto fortare går åren känns det som.

För en stund sen slog det mig att min biologiska mor skulle ha fyllt 90 idag. Igår städade jag bort alla handlingar som jag arkiverade under hennes sista sjukdomstid. Bland dem låg också dödsannonsen som Hufvudstadsbladet inte godkände eftersom den innehöll bild på henne. Annonsbladet godkände den däremot.

I morgon är det den 28.10. Om min fostermor levde skulle hon fylla 112. Bilden togs julen 1983, hon var då 76 år. Jag har också haft en bild på henne när hon fyllde 91, men den har jag slängt. På den var hon inte längre sig själv upp­levde jag. Demensen hade satt sina spår. Den 21 januari 1999 dog hon.

Sen är det bara några dagar till mormors födel­se­dag den 4.11. Om hon levde skulle hon fylla 114. Hon var två år äldre än sin syster, min fostermor, och dog vid 86 års ålder.

22.2 – Begagnat och oväntat

Jag har fått åldersperspektiv och hämtat mina nyinköpta skridskor. Mia har tagit med mig på promenad.

JackanÅldersperspektiv
I onsdags träffade jag ”den unge gentlemannen” i butiken. Eftersom han studerar på annan ort ses vi inte så ofta. Som vanligt utdelade han en komplimang, han tyckte att jag hade snygg jacka. Den jackan kan man säga mycket om, men absolut inte att den är snygg, så jag talade om för honom att den är inköpt  i Mora 1989 och ser ut därefter.

Redan flera år innan jag och senaste exet separerade (år 2000) fick jag användningsförbud på den. Jag kunde möj­li­gen få ta på den när jag gick ut i skogen med hundarna, men absolut inte annars. Det kanske säger en del om dess skick och utseende.

Då är jag fem år yngre än din jacka” räknade gentle­man­nen raskt ut. Det fick mig att brista ut i ett rungande gapskratt som fick kunder och personal att vända på huvudet. Om min jacka är äldre än människor i min om­giv­ning, måste det ju betyda att jag har passerat bäst före-datumet för länge sen! Det var den tanken jag fann synnerligen roande. 😀

Begagnat nyförvärv
Bytesbörsen på Kimitoön är ett ypperligt ställe att fynda! Tack vare mitt inlägg tidigare i veckan är jag nu lycklig ägare till ett par begagnade damskridskor till det facila priset av 10 €.

SkridskorVi hade kommit överens om att säljarens man, beskriven som lång, blond dansk, skulle stå utanför Mat-Kompis idag kl 12.40 där jag kunde hämta dom. Beskrivningen kom sig av att jag hade beskrivit mig som gråhårig tant med svartbågade glasögon.

Och där stod han mycket riktigt, redan 12.35. Inte fullt så lång som jag hade väntat mig och med mössa på huvudet så det var bara dansk jag kunde verifiera när vi hejade. Jag fick hans påse och han fick min sedel. Såna affärer gillar vi.

Senast jag försökte stå på ett par skridskor var för ungefär 50 år sen så det gäller att jag utrustar mig med hjälm, knäskydd och vadderade kläder när jag ger mig ut. Fast jag får börja med att röja en träningsbana utanför bryggan.

Eventuella åskådare debiteras 5 € för nöjet att se på när jag drattar omkull. Om jag håller mig på benen är det gratis. 😀

Oväntad promenad
Framåt halv sex kom jag på att jag hade glömt att ”klä på” Silverpilen efter dagens utflykt. Mia ville gärna följa med ut.

Mia på promenadNär kapellet satt på stod Mia på körbanan och såg lätt uppfordrande ut. När jag gick fram mot henne, började hon gå nerför backen så jag frågade om hon ville ta en promenad? Det ville hon alldeles tyd­ligt för hon travade i väg före mig.

Varje gång hon stannade, gjorde jag det också för att se vart hon skulle ta vägen sen. Varje gång fortsatte hon vidare längs vägen. Då vi kom fram till korsningen gick jag in på vändplatsen och upp på snövallen. Hon följde efter och stod bredvid mig och spejade ett tag. Sen tog hon befälet igen.

Jag var nästan säker på att hon skulle vända och gå hemåt, men ack vad jag bedrog mig. Hon tra­vade med bestämda steg i riktning mot G:vägens slut. När vi passerade sommargrannen psykologens strand tittade hon intresserat neråt, men insåg att det inte gick att ta sig fram där så hon fortsatte.

Jag ville gärna gå hem över isen men hade redan övergett tanken då vi kom till en öppning mellan buskarna och jag fick syn på gamla fotspår. Så bra, dom kunde vi följa tyckte jag och bestämde färdriktning i min tur.

Mia var med på noterna utan protester och såg ut som en orm där hon sick-sackade i mina fotspår. Nånstans där framme visste jag att skidspåret gick så jag höll kurs mot det.

Ny skyltVid det här laget började det skymma på allvar, men jag tyckte mig skymta skidspåret en bit framför oss. Genom frasandet från snön hörde jag ett ljud och stannade. Mia kom fram och ställde sig på mina fötter. ”Det är en uggla som hoar” talade jag om för henne. ”Jaha” sa hon (inte) och tog täten.

För att underlätta för henne att ta sig fram trängde jag mig före och gick med korta steg så hon inte skulle behöva hoppa från spår till spår. Nu var vi strax framme vid skidspåret och kunde svänga vänster för att komma till ”hemhamnen”. Med ett förtjust litet kurr satte hon av i full galopp längs skidspåret och snart nog var vi innanför tomt­grän­sen igen.

Det är definitivt första gången en katt har tagit mig ut på promenad! Men eventuellt inte den sista? Den nya dörrskylten kommer kanske till användning oftare än jag hade räknat med? 😀