Tillbaka i byn

Faster Aldas och farbror Höppes nattduksbord är tillbaka i byn. I måndags hämtade jag det hos en sommargranne som sålde det på öns bytesbörs. Jag föll genast för det utan att känna till dess historia.

Sommargrannen berättade att nattduksbordet hade tillhört Alda och Arthur Holmström och att det var inköpt på auktionen efter faster Aldas död 1967. Faster Alda var född 1893, så möbeln är förmodligen från början eller mitten av 1900-talet.

Om mina minnen av paret skrev jag i ett inlägg 2016. Faster Alda var alltså min fostermors och mormors faster, inte min, men jag kallade henne också faster eftersom de vuxna gjorde det.

Om jag minns rätt stod nattduksbordet vid farbror Höppes säng när jag var liten. Det var då blåmålat bekräftade sommargrannen som hade gjort sig besväret att omsorgsfullt avlägsna färgen.

I lådan förvarades chokladen som jag fick en bit av när jag hälsade på. Där låg också spelkorten. Som jag nämnde i inlägget spelade jag Svälta räv med farbror Höppe på hemvägen efter skoldagens slut.

Mellan lådan och skåpet låg tidningar vad jag minns. Vad som fanns i skåpet nertill har jag ingen koll på. Möjligen en potta?

I går ersattes den tidigare möbeln med faster Aldas och farbror Höppes nattduksbord. Det passar perfekt mellan väggen och kaminen och gör mig varm om hjärtat för att jag vet vem det tillhört. 😊

15.9 – Jag och mina nattduksbord

Mitt fjärde – och sista? – nattduksbord levererades hem till dörren i förrgår. Det är det fjärde i ordningen och hittills det jag är nöjdast med. 🙂

För den facila summan av 40 € köpte jag det på Kimitoöns bytesbörs av en bekant. Nattduksbordet var nytt och oanvänt så jag tyckte det var ett bra pris.

Med i flytten från Sverige 2007 följde ett mycket enkelt nattduksbord i furu som jag köpte på Ikea medan jag bodde i Göteborg, vilket betyder att det var inköpt ca 1980. Det fungerade alldeles utmärkt ända tills jag fick för mig att det vore bra med en låda. Av bilden framgår att trotjänaren fick tjänst­göra som blom­bord på trappan sommartid i stället.

Nästa modell var därför mer sofistikerad. Den hade en hylla och en rätt så rymlig låda. Också det inköpt begagnat för 20 € på bytesbörsen 2012.

Några år senare blev jag förtjust i en originell modell i akacia(!). Det hade ingen låda men en perfekt hylla för kvällslektyren och en rymlig yta för Mia att sitta på. Tidvis sitter hon och tittar ut genom sov­rumsfönstret så det var perfekt tyckte jag.

Det köpte jag på postorder och har för länge sen glömt vad det kostade. Men så kom Husse in i vårt liv 2016. För att han skulle kunna ta sig i och ur sängen behövde den flyttas en bit från väggen, vilket gjorde att natt­duksbordet var i vägen när jag skulle öppna en av garderobsdörrarna.

Det har jag alltså irriterat mig på i tre år. Visserligen rymmer den gar­de­ro­ben kläder som jag inte an­vänder så ofta, men det kändes ändå synnerligen obekvämt att bara kunna sträcka in ena handen. Nattduksbordet var dessutom rätt så tungt så jag flyttade ogärna på det.

Sen igår är det omstöpt till sidobord (med lektyrfacket inåt) bredvid en fåtölj i vardagsrummet. Klart snyggare än brickbordet jag övertog efter mamma och i lämpligare höjd. Det betyder förstås att jag har ett brickbord till övers, men snart nog hittar jag väl användning för det nånstans.

Eftersom det nya nattduksbordet är runt, går garderobsdörren att öppna mer än tidigare. Att det också inrymmer en liten låda är ingen nackdel även om jag inte har saknat den. Sittplatsen för Mia är visserligen mer begränsad, men hon får i alla fall plats med rumpan vid behov, förutsatt att jag flyttar på lampan.

Så vad kan man då dra för slutsatser av mina modellbyten och val av träslag? Att smaken har utvecklats till det bättre? Eller att jag har gått från ”enkelt och avskalat” till ”stilfullt och romantiskt” för att citera mode­reportagen? 😀