17.9 – Hur Henry hittade en vän

Det var en gång en gråsugga som hette Henry. Han bodde ensam och övergiven under en fuktig lövhög. En dag bestämde han sig för att ge sig av för att se om han kunde hitta sina släktingar. Nu var han less på att vara ensam.

Han sprang och sprang så fort benen bar honom, men ingenstans stötte han på några släktingar. Till slut blev han så depri­merad att han la sig i ett fuktigt skrymsle för att dö. Han hade ingen aning om hur länge han hade legat där då han plötsligt hörde en röst som ropade hallå. Det fick honom att lystra. Vem kunde det vara som hade hittat hans tillhåll?

Det kunde ju vara någon som tänkte äta upp honom så han vågade inte svara med en gång. Men när ropen fortsatte, ruskade han på sig så att ryggplåtarna rasslade och frågade lågmält: ”Vem är du?” ”Jag är gråsuggan Rurik, vem är du själv?” undrade besökaren.

”Men oj vad roligt! Henry heter jag.” svarade han. Han berättade om sin ensamhet och sin långa vandring och avslutade med att gå fram till Rurik och sträcka fram ett av sina ben för att hälsa. ”Angenämt” tyckte Rurik och åter­gäl­dade hälsningen.

”Jaha, vad ska vi hitta på nu då?” undrade Henry. ”Jo det vet jag!” svarade Rurik. ”Nu ska vi dra i väg till släktträffen som går av stapeln en bit härifrån.”

Henry och Rurik gav sig av i maklig takt. Gråsuggor har sällan bråttom. Det har man inte när man har så många ben att hålla reda på.

Efter ett par dagsmarscher med pauser för matintag nådde de så målet. På plats fanns redan många släktingar som glatt välkomnade dem. Fast när de såg Henry blev de lite fundersamma. ”Varför ser inte du ut som vi?” frågade en av släktingarna. ”Du har ju annan färg på ditt pansar och dessutom har det gula prickar.” fortsatte han.

Henry skruvade lite besvärat på sig och försökte komma på ett svar då Rurik kom till undsättning: ”Jamen det vet väl alla att vi har släktingar som ser ut så!” sa han bestämt. Henry skänkte honom en tacksam blick och dristade sig till att komplettera: ”Vi är av adligt ursprung, men det är det inte så många som vet.”

Släktingen som hade kommenterat Henrys utseende såg förlägen ut och bad genast om ursäkt för att han inte hade koll på en sådan viktig sak. ”Nu tycker jag att vi ansluter oss till damerna.” sa han och gick före.

Det gick ett sus genom damerna då de fick syn på Henry. Om han hade kunnat hade han rodnat. Han tryckte sig närmare Rurik för att få moraliskt stöd. Rurik presenterade dem båda och övriga släktingar talade också om vad de hette.

Så många släktingar visste Henry inte ens om att han hade, än mindre kom han i håg allas namn, men det viktigaste var ju att han nu hade sällskap. Efter några timmar hade han gjort sig hemma­stadd och deltog i festmåltiden av hjärtans lust.

Då släktträffen var avslutad föreslog Rurik att de skulle besöka några andra släktingar. Henry tyckte det var en god idé, så de gav sig av. Om du har tur, hittar du dem kanske när du lyfter på en lövhög eller en blomkruka som står ute. 🙂

PS. Fakta om gråsuggor hittar du på sajten Småkryp.

 

6.5 – Flitiga, men glömska Lisa

Kortbyxorna har haft premiär, baken hänger, gråsuggorna trasslar in sig, pensel- och målnings­inventering är genomförd, diverse målning utförd och Mia har blivit utestängd igen.

Blommiga shortsKortbyxpremiär
I onsdags letade jag rätt på ett par av mina kortbyxor (jag har 12 par!). Sommarvädret fortsätter – kl 13 visade termometern 17,8° även om nätterna än så länge är kyliga.

Baken hänger
I samband med diverse uppköp åkte jag till macken i onsdags för att reda ut mysteriet med den avbrutna spiralen (fjädern) som jag hittade på Uddens parkeringsplats (se inlägg 28.4).

Efter att ha fått svar på några inledande frågor tyckte mackägaren att det var bäst att ta en titt på Silverpilen. ”Jo, baken hänger på vänster sida” konstaterade han. Jag såg inget, men det är ju han som är proffs.

Hans diagnos bekräftades vid en okulär besiktning i vittnens närvaro. Vi kom överens om att byta båda bakfjädrarna samtidigt. Han lovade höra av sig nästa vecka när han kollat om det går att byta till den billigare typen som är lite hårdare. Jag har ju inbyggd stötdämpning så jag klarar mig gott med såna. 🙂

Gråsuggorna trasslar in sig
Det märks att insekterna har krupit fram ur sina vinteriden. Nu börjar stirrandet. Alla mörka prickar som inte rör sig är fläckar, övriga är kryp av nåt slag.

Av nån anledning envisas gråsuggorna med att ta sig in i sovrummet? Där trasslar dom snabbt in sig i dammtussarna och stretar för att komma loss innan jag gör processen kort med dom.

PenselinventeringPensel- och målningsinventering
Igår var det då dags att förbereda för mål­ningsar­bete. Det innebar en tur till jordkällaren där jag förvarar målburkar och redskap vintertid.

Först inventerade jag penselförrådet och ångrade djupt att jag dagen innan hade köpt ett penselset bara för att jag inte kom ihåg om jag hade några. Inventeringen gav vid handen att jag kan börja sälja penslar… Det fanns både breda och smala i olika kvalitéer.

Den lilla slatten träolja jag hade kvar från i fjol räckte nästan till räcket i bersån, sen öppnade jag den nyinköpta hinken. Övriga målburkar i lagret kommer till användning senare i sommar.

Diverse målning
I år införde jag en bekvämare arbetsställning när jag oljade golvet i bersån. Min ”spispall” var som gjord för att underlätta arbetet. Om den dessutom hade haft hjul hade den varit helt perfekt.

TrappkorsDå träoljandet var klart tyckte jag att jag kunde fortsätta med ”trappkorsen” som skulle målas vita. Det tog sin runda tid trots att ytan var liten. Men nu skulle det göras när jag väl var på hugget.

Jag konstaterade att det också finns en mängd flygande insekter redan. Visserligen pyttesmå, men alla gillar tydligen vitt. :-/ Eller möjligen ”doften” av målarfärg? Att måla utomhus har sina sidor.

Efter sex timmar var jag äntligen klar att städa undan efter mig och få ett mål mat. Magen skrek i högan sky efter påfyllning med annat än vatten.

Stängt ut Mia

Idag hade hembygdsföreningen städ­talko i och utanför föreningshuset. Klockan 10.30 skulle vi börja, så jag åkte 10.15 eftersom jag skulle hämta upp ordföranden på vägen.

StädtalkoKöksdörren fick stå på glänt, liksom dörren till vinden så Mia kunde komma och gå som hon ville. I köket på hennes vanliga plats fanns mat. Förutom städtalko skulle vi också ha sty­rel­se­möte så jag skulle vara borta längre än vanligt.

Kvart över fyra var jag hemma igen. Mia mötte vid parkeringen och hälsade mig välkommen hem. När jag kom fram till ytterdörren såg jag till min stora förtvivlan att luckan till hennes ingång var stängd! Den glömde jag tydligen öppna i morse. Hon hade alltså varit utestängd hela tiden jag var borta.

”Men voj voj” sa jag högt. Mia sa inget, hon väntade bara på att jag skulle låsa upp och öppna dörren åt henne. Det hade naturligtvis inte gått nån som helst nöd på henne, men det märktes att hon var hungrig.

Som tur var hon inte sur på mig. Hon börjar kanske bli van med min glömska – eller så gillar hon mig trots den? 🙂