”Att studera är onödigt om man vill skaffa sig kunskap; det är snarare ett hinder. Allt man tror sig veta är fåfängligt. I själva verket känner man bara till sina egna idéer, men orsakerna till dem kommer vi aldrig åt. När vi försöker få grepp om dem är det än en gång bara våra idéer om orsakerna till våra idéer som vi uppfattar.”
Sakyong gomchen (ur ”Bland mystiker och magiker i Tibet”)
Silverpilen är omplåstrad, jag har deltagit i fiskutplantering, träffat ”min lyckas smed” och utfört ett kirurgiskt ingrepp.
Silverpilen omplåstrad
I fredags backade jag i god fart på ett militärfordon. Inga hinder syntes i backspegeln, men jag glömde kolla sidospegeln fast jag mycket väl visste att Kerstins fältköksvagn stod parkerad på ena sidan.
Kerstin hörde förstås smällen och blev alldeles förskräckt då hon såg resultatet. För att mildra omständigheterna sa hon att soppvagnen stod i vägen. ”Nej, verkligen inte!” svarade jag, ”felet var helt och hållet mitt som inte såg mig för”. Hon tröstade mig med att hon visste hur det kändes, hon hade gjort en liknande tavla vid ett tidigare tillfälle.
På fältköket syntes inga skador, men Silverpilen fick förutom repor en buckla bakom höger bakfönster och en bit av bromsljusglaset gick sönder. Shit pommes frites. 😦 Min första skada sen jag köpte bilen 2001. När jag kom hem plockade jag fram silvertejp och plåstrade om den sårade. Tur att det inte var värre även om det kändes himla onödigt.
Fiskutplantering
Jag hade precis tagit ut (stora) gräsklipparen då telefonen ringde. Daphnias ordförande var i nöd… Inom en timme skulle gösynglen levereras och den som var kontaktperson befann sig på annan ort. Ur styrelsen hade hon bara lyckats engagera en person och hennes kamera var oladdad. Hade jag möjlighet att ställa upp som chaufför och att fotografera tillfället?
Motvilligt sa jag ja. Jag är en dålig ”ställuppare”, särskilt med så kort varsel, men gräsklippningen kunde ju faktiskt vänta så jag lovade infinna mig.
Killen som levererade fiskynglen, tillika VDn för Kidus Oy, hade de snällaste ljusblå ögon jag har sett på länge så jag kunde inte längre vara arg på honom för den korta förvarningen. I all synnerhet inte då jag fick höra om det nyliga sabotaget mot hans yngelbassäng som orsakade den här delleveransen.
Till vår hjälp hade kontaktpersonen hunnit engagera två personer från f d Dalsbruks sportfiskeklubb så utplanteringen gjordes med vana händer. Dom nästan 10 cm långa fiskbarnen släpptes ut i sakta mak i en strand i Släts (mittemot Ekboms för den som vet var det huset ligger) och redan nästa vecka kommer den slutliga leveransen. Om 3-5 år blir det matfisk av dom små pigga krabaterna under förutsättning att dom överlever.
Min lyckas smed
Igår vid lunchtid gav jag mig av till September Open i Dalsbruk. Eftersom evenemanget hade öppnat redan klockan tio kantades vägrenarna av bilar och parkeringsplatserna var i det närmaste fullbelagda så jag snodde helt fräckt en besöksplats på vårdcentralens parkering.
Skördemarknaden kantade vägen till skolan där företagsmässan hölls så jag spanade in lämpliga besöksobjekt innan jag gick in till mässan. Gymnastiksalen var väl utnyttjad av öns lokala företag, både kända och mindre kända.
Jag hade bland annat läst om SFPs enkät och stannade till vid deras disk för att se vad dom ville veta. Efter lite diskussion angående formuleringen på frågorna fyllde jag i enkäten. Mina kommentarer hade tydligen väckt nyfikenhet/debattlust hos den unga damen som tog över i och med att hennes äldre kollega inte riktigt var med på noterna. Jag var rätt skarp i kommentarerna ska erkännas.
Den unga damen presenterade sig som Ida Schauman och talade om att hon ställer upp i kommande riksdagsval. Det fick mig (förstås) att fortsätta diskussionen och lockade mig att känna henne på pulsen. 😀 Hon klarade sig rätt bra i vår diskussion tyckte jag så jag önskade henne lycka till och fortsatte min vandring.
Innan jag lämnade området med mina påsar från skördemarknaden tog jag en kaffepaus hos Holmbergs Fisk tillsammans med Firma Zwerver som deltog med alginfo i de De Grönas lilla stånd. Därefter flyttade jag Silverpilen närmare medeltidsmarknaden som pågick vid de gamla kolugnarna och hittade genast ett villigt bildobjekt i tidsenlig klädsel.
Miljön, marknaden och alla deltagande arrangörer fick mig verkligen att känna mig förflyttad tillbaka till medeltiden. Ett storartat och välordnat evenemang. Dessutom alldeles gratis! Fast det betydde ju inte att plånboken stannade i väskan. 😉
En av järnsmederna gjorde särskilt intryck på mig så jag stannade och tittade på hans produkter. Jag såg inget jag behövde när jag blev tillfrågad men talade om att jag skulle kunna tänka mig en krok för att öppna kakelugnsgallret med men såg inget som passade.
”Men då kan jag göra en sån till dig” sa den unge mannen genast, ”hur ska den se ut?” Jag förklarade och ritade en skiss åt honom. Medan jag gick till bankomaten satte han i gång med att smida. Mina futtiga 40 € i kontanter var redan förbrukade.
Då jag kom tillbaka var kroken så gott som klar. Jag bad honom dock förstora öppningen på kroken, vilket han gjorde tills jag var nöjd. Han hade också gjort en ögla i andra änden så jag kunde hänga upp kroken i ett snöre. Finfint!
Till slut doppade han kroken i tjära, lät den bränna in i värmen från glöden, torkade av kroken och överräckte den i en papperspåse. Jag hade inte bett om nåt pris så jag frågade vad jag var skyldig? Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men 15 € lät synnerligen förmånligt så det betalade jag gärna.
När jag kom hem testade jag kroken. Helt perfekt är den och hänger nu på kakelugnsluckan tills den ska användas. Den trevlige unge Juha (Kahiluoto) var verkligen min lyckas smed.
Plånboken åkte givetvis fram flera gånger innan jag äntligen vände kosan hemåt, men det var det värt. 🙂
Kirurgiskt ingrepp
För ett bra tag sen upptäckte jag en ojämnhet på huden under mitt högra bröst. Jag tog för givet att det var ett s k födelsmärke och tänkte inte mer på det förrän igår kväll. Plötsligt började det klia våldsamt så jag tog en titt i badrumsspegeln.
Ojämnheten såg ut som en gråblek larv tyckte jag när jag pillade på den. Lite småäcklig faktiskt. Den skulle bort bestämde jag, nöp tag om ”larven” med fingrarna och slet loss den. En blödande liten grop blev resultatet så jag rengjorde med desinficeringsmedel och satte på ett plåster. ”Larven” måste vara en vårta kom jag fram till.
Det kändes som en stor lättnad att bli av med eländet, vilket fick sin logiska förklaring i Lise Borbeaus bok ”Kroppen talar till dig”. Boken konsulterar jag för alla mina åkommor eftersom jag precis som Lise är övertygad om att det finns en mental eller själslig orsak till alla sjukdomstillstånd.
Jag har hittat en ny idol, städat en dator, skurat båten och vågat mig i sjön. Mia var enda vittne.
Ny idol
Ända sen jag i 12-årsåldern läste om Tibet har jag varit fascinerad av landet, dess folk och deras trosuppfattning. Under årens lopp har jag läst mycket mer om Tibet och har sagt att det är mitt favoritresmål, fast inte så länge kineserna härskar där.
För ett par dar sen fick jag syn på två böcker skrivna av Alexandra David-Néel i bokhyllan, inköpta 1987, respektive 1988 men olästa konstigt nog. Det skulle det genast bli ändring på, nu var jag mogen för dom.
Jag formligen slukade den första, ”En parisiskas resa till Lhasa” där hon berättar om sin två månader långa vandring för att ta sig till Lhasa som då var förbjudet att besöka för utlänningar. Boken utkom på franska 1927 och vandringen ägde rum 1924 (enligt Wikipedia). Alexandra som då var 52 år gammal färdades utklädd till tiggare/pilgrim tillsammans med sin adoptivson, en ung lama vid namn Yonden.
Att som kvinna på 1920-talet ge sig av på en sån resa krävde både mod och styrka. En högst remarkabel dam och min nya idol trots att hon dog redan 1969. Redan långt innan jag var född gjorde hon det som jag har drömt om i många år. Oj, vad gärna jag skulle vilja träffa henne!
Jag har nyss börjat på den andra boken: ”Bland mystiker och magiker i Tibet” och ser fram mot minst lika givande läsning den här gången.
Städat en dator
Igår eftermiddag/kväll ägnade jag ett antal timmar åt att städa min ryska bekants första dator, vid det här laget en antikvitet med Windows Vista. Den ska tömmas för att ett barnbarn ska överta den så småningom. En del detaljer återstår, men snart är den nästan i samma skick som när den köptes.
Skurat båten
Varje gång sommargrannen psykologen har rengjort sin båt har jag fått dåligt samvete. Men sen några timmar tillbaka är min renare. 🙂
Den såg ryslig ut så det tog drygt ett par timmar att få den ren. Jag kom på att det egentligen var ganska fiffigt att skura den först nu – inga påträngande insekter som störde och björkfrösäsongen är över så nu behöver jag inte rengöra den mer i år.
I sjön
Väderkontoret var oss ovanligt nådiga idag. Strålande sol, drygt 20 grader varmt och vindstilla. Om inte färgerna i naturen hade skvallrat kunde man tro att det var högsommar. Det innebar att skurandet blev en aning svettigt trots att jag slängde av mig shorts och t-shirt ganska omgående.
Jag lekte med tanken på att ta ett dopp men trodde att jag inte skulle gitta. Jag kunde i alla fall svalka av mig lite tyckte jag och klev ner i vattnet tills det nådde rumpan. Det kändes ju inte alls speciellt kallt så jag sänkte ner hela kroppen och insåg att jag lika gärna kunde ta en simtur när jag ändå var så här långt kommen.
Medan Mia satt och väntade – hon kom och hämtade mig när jag hade skurat klart – hann jag med en kort simtur till. Riktigt skönt kändes det. Dom senaste dagarnas värme har säkerligen fått temperaturen att stiga igen, jag kan tänka mig att den låg nånstans på 19-20 grader. Men högst antagligen var det här sista doppet i år för min del.
Enda vittnet
Om inte grannarna på udden mittemot höll utkik, är Mia enda vittnet till mina simturer. 😀
Jag har ätit upp en skörd, planterat, lagat mat, varit hos veterinären och gjort mig av med mitt dåliga samvete.
Ätit upp en skörd
Det där med att det krävs två plommonträd av samma sort för att det ska bli frukt verkar stämma. På det gamla plommonträdet hittade jag i år sju gula plommon och på det nya två. Jämfört med tidigare år då jag har hittat högst ett eller två är det alltså rekordresultat!
Ett par hade spruckit/hunnit bli övermogna, men resten var jättesöta och ‑goda. Dom mumsade jag med stort nöje i mig igår.
Bondplommonen börjar också vara mogna, men eftersom jag är inte är nån ”sylt- och saftmänniska” äter jag dom färska tills jag tröttnar och delar gärna med mig till den som vill ha. Det är bara att höra av sig om man är intresserad!
Planterat
Dom två fina astrarna jag fick av Grisen/Tvillingen har fått var sin växtplats. Förhoppningsvis kommer dom att trivas. Jag kallade dom höstastrar men på krukan stod det Victoria, vilket tydligen är en nyare sort även om blommorna ser likadana ut som höstastrarnas.
Under min tid som blompensionat i juli passade jag på att sno skott från en ampellilja och en spännande fetbladsväxt som jag aldrig har sett förut. Alla skotten hade rotat sig och var färdiga att sätta i kruka så det gjorde jag också igår i det fina och varma vädret.
Lagat mat
Det händer ju inte så ofta att jag känner för att laga mat, men igår föll andan på. Det blev en improviserad korvgryta med frysta thai-grönsaker, potatis och brysselkål. Inte alls illa om jag får säga det själv. Bra att ha i frysen. 🙂
Veterinärbesök
I morse klockan nio hade Mia fått tid hos vår ordinarie veterinär som nu är tillbaka från semestern. Hon lutar fortsatt åt uppfattningen att kliandet kommer sig av nån form av allergi. Sköldkörtelfel trodde hon inte på när jag berättade om vårt besök hos vikarien, i så fall skulle symtomen vara annorlunda.
Eftersom huden inte uppvisar några förändringar och klådan inte orsakar sår är symtomen svårdiagnosticerade. Det slutade med att Mia fick en ny cortisonspruta och jag fick beskedet att följa utvecklingen under årets lopp. I bästa fall försvinner kliandet när det blir kallare.
Jag var förberedd på ett hudprov som hon nämnde när jag bokade tid, men hon ansåg sist och slutligen att ett sånt kanske inte skulle ge annat svar än att pälsen var bortnött och det vet vi ju redan. Anledningen till cortisonsprutan var närmast att den förhoppningsvis lindrar symtomen, vilket jag känner mig tveksam till efter den förra, men som jag förstår det finns det inte så mycket annat att hoppas på.
Besöket gjorde mig alltså inte ett dugg klokare och Mia får fortsätta dras med sitt kliande. Vi har i alla fall uteslutit ett antal tänkbara orsaker så jag får väl nöja mig med det.
Gott samvete
Även om luften kändes varm lockade vädret inte till utevistelse idag på grund av regnet. Det passade mig alldeles utmärkt, då kunde jag bli av med mitt dåliga samvete.
En av uppgifterna jag åtog mig för LMFs räkning var att gå igenom en lista över finansieringsalternativ för projekt i afrikanska länder. Listan omfattade 143 bidragsgivare och på min lott föll hälften, så jag har betat av den successivt. Idag skickade jag dom sista 34 tänkbara alternativen och är därmed äntligen klar med åtagandet. Det känns som en stor lättnad, jag avskyr ”långbänkar”.
Jag har skrattat och gråtit.
Skrattat
Skorstensinvigningen igår var lyckad tyckte både gästerna och jag. Speciellt jag! Ett dussintal personer hörsammade inbjudan och tog den verkligen på allvar. Tur med vädret hade vi också. Enda klagomålet jag hörde var att ingen rök syntes från festobjektet. 😀
Det var många som ville provelda – mycket och länge. Förutom Grisen/Tvillingens vedsäck ett par dar i förväg, utökades klabbarna exponentiellt efter hand som gästerna anlände. Och min önskan om en ny vedbärare uppfylldes i kvadrat! Nu har jag två modeller att välja mellan. (Den imitten på bilden finns sen tidigare.)
Tack vare det soliga vädret avstod vi från brasa i kakelugnen. Vi parkerade oss i stället både i och utanför bersån där skratten skallade mellan varven. Firma Kerstin Forsboms goda och generöst tilltagna bakverk gör att jag kan livnära mig på resterna av smörgåstårtan minst en vecka framåt. Gräddtårtan kanske tar slut på onsdag om jag inte får oväntad hjälp.
En del av gästerna hade fått för sig att vi firade min födelsedag, men jag förlåter dom så gärna. 🙂 Andelen blommor, ätbart och drickbart var nästan lika stor som antalet vedklabbar.
Ett av födelsedagskorten fick mig att skratta extra gott. Förutom den roliga framsidan stod det så här på insidan av kortet: ”Ja, kortet säger ’Från Oss’ men jag tror att vi båda vet vem som betalade kortet och vem som bara signerade med sitt namn… Grattis (från oss båda).” Sån humor har bara(?) f d klasskompisen och hans sambo. 🙂
Tack igen alla som kom och för allt ni hade med er!
Gråtit
”Efter glädje kommer sorg” skrev jag i morse på FB – ingenting i våra liv är konstant eller permanent. Det enda som är konstant är förändringen har nån klok människa konstaterat för länge sen.
I förmiddags närvar jag vid begravningen av ”El-Tigern”. När jag såg hur många vi var i kyrkan slog det mig att skillnaden var stor jämfört med den förra begravningen. Jag kom fram till att åldern säkert spelade en stor roll – El-Tigern var 22 år yngre än min f d arbetsgivare.
Jag deltog också i minnesstunden efteråt. Begravningsgästerna fyllde så gott som hela församlingshemmet och antalet kondoleanser var tresiffrigt. Om man som El-Tigern är varmhjärtad, social och humoristisk är det inte svårt att få många vänner.
Lika stor som glädjen var igår, lika tung kändes sorgen idag. Men efter sorg kommer glädje igen. Ingenting är ju konstant utom förändringen.
Gårdagen blev en bokstavlig sötebrödsdag, idag har jag förberett morgondagen.
Sötebrödsdag
Efter lunch igår åkte jag först till butiken och sen till min ryska bekant för att om möjligt få fart på hennes datormikrofon. Det visade sig att den visst fungerar, men hörs väldigt dåligt i Skype trots att ljudnivån i Windows är ställd på max. I Skype för Windows 8 kan man inte justera den separat så jag rådde henne att köpa en extern mikrofon.
När ärendet var avklarat erbjöds jag sallad som jag tackade nej till. Det resulterade i att en maffig tårta och kaffe serverades i stället. Som vanligt tog den sociala samvaron längre tid än nyttoärendet. 🙂
En halvtimme efter att jag hade kommit hem, parkerade Grisen/Tvillingen som avtalat. Hon kan inte delta i morgon så vi enades om att hon skulle komma igår i stället.
Det fina och varma vädret medgav servering i bersån. Till teet fick vi en liten bit av både morots- och citronkaka inköpta från Rosala handelsbod. Tårta till lunch och kaka till middag är nog inte nyttigt men just igår blev det så. För att uppväga blev kvällsmålet nyttigt i stället.
Förberett morgondagen
I morse sov Mia till kl 5.40, sen såg hon till att matte vaknade och släppte ut henne. En knapp timme senare ville hon in tillbaka och kom faktiskt och la sig i sängen och somnade. Fyra timmar senare klev vi väl utvilade upp till ett strålande väder och sommarvärme.
Resten av dagen har jag tillbringat med förberedelser för morgondagens stora evenemang, skorstensinvigningen. Champagnen ligger på kylning, bordduk är utprovad, vedbäraren står redo för eventuella medhavda klabbar och (nästan) alla ”störande element” är undangömda. Enligt prognosen blir morgondagens väder som idag, så dom som kommer tidigt vill säkert sitta i bersån, men ”södra salongen” är också i besöksvänligt skick.
Nu är frågan om jag också ska placera ut stolar så man kan sitta ute och beundra skorstenen? För att se den måste man nämligen gå halvvägs till avloppstanken och trängas med nässlor och tistlar, men det är ju inte särskilt trivsamt.
Vi kanske kan nöja oss med att titta på den i samlad tropp och skåla för den? Då måste den väl bli glad? 😀 Varken sotaren/konstruktören eller plåtslagaren hade möjlighet att delta så vi får höja en skål för dom också, det har dom verkligen gjort sig förtjänta av!
Stora lampan är tänd igen, jag har lyckats med räddningsaktionerna, eldat, städat, haft besök och svettats.
Stora lampan tänd
Igår tändes stora lampan igen. Klockan 5.50 syntes den inte, men efter sju kunde jag konstatera att jag borde putsa fönstren. Förmiddagens solsken idag var ytterst blygsamt men på eftermiddagen kunde vi njuta av dom gyllene strålarna och termometern gick upp till 18 grader som mest.
Räddningsaktioner
Gårdagens räddningsaktion bestod i att befria en liten rödhake från Mias käkar. I två omgångar dessutom. Den lilla pippin förstod inte att hålla sig tillräckligt högt upp sen jag släppt den, så inom några minuter hade Mia fångat den igen. Som tur lyckades också den andra räddningen. 🙂
Eldat i kakelugnen
Det är sååå roligt att elda i kakelugnen. I förrgår bestämde jag mig för att det kändes kyligt och tände upp en brasa. Ännu i igår kväll kändes kakelugnen ljummen så den är synnerligen ”värmebeständig”.
Storstädning
Dammsugaren har stått i vardagsrummet i minst ett par veckor för att jag skulle komma i håg att städa. Och så var det ju det där med smutsiga fönster.
Glad i hågen putsade jag fönstret som vetter mot söder, sen var jag less. Dom andra två torkade jag bara på insidan innan jag tog i tu med dammsugning och -torkning. Konstigt vad huset känns stort varje gång man ska städa?
Besök
Jag hade nyss vaknat efter en liten lur i syfte att sträcka ut min ömma rygg då skyddslingens syster knackade på. Besöket var aviserat men inte tidpunkten så hon kom lagom till kvällste.
Sommarjobbet på Åland var avslutat och studierna börjar igen fick jag bland annat veta. Det kändes oerhört skönt att vara i den ålder jag är när jag hörde om hennes långa arbetspass och skolarbetet. Ibland är det extra trevligt att vara pensionär.
Svettats
I eftermiddags kände jag för ett gympass – gräsmattan behövde klippas. Trots shorts och luftig T-tröja blev det svettigt men det kanske berodde på att jag inte har klippt på länge? Den 30 juli hade gräset torkat bort på alla solbelysta ställen men sen dess har Udden fått 149 mm regn så nu var det grönt och klippmoget igen.
Min högra hand famlade förgäves efter självdragsspaken i uppåtluten eftersom jag använde den nya gräsklipparen men på så sätt fick ben och armar förstås lite extra träning. Utan att tänka mig för beslöt jag klippa stigen ner till stranden också. Nervägen gick ju bra, sen insåg jag min tabbe när jag skulle upp tillbaka.
Som vanligt uppstod blodvite utom svettdropparna. Jag gjorde ett nytt försök att justera klipphöjden men det är järnspikars omöjligt för mig att rubba fjädrarna. Det enda jag lyckades med var alltså ett jack i tummen. Varför i all världen måste dom vara så fruktansvärt hårt spända? 😦
Byggnadsvård med kulturhistoria.
annicaaktiv
när livet går runt i cirklar, ibland avigt men för det mesta rätt.
Livet i Thézan-les-Beziers, Languedoc, Södra Frankrike
TJYVTJOCKT
My life My show, My dog, Enjoy
Life is not about waiting for the storm to pass… It’s about Learning To Dance In The Rain.
Allmänt, mat, resor, vardagen, litteratur
– med Sissella Helgesson
utan bamse
Bättre sent än aldrig
Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar
vardagslunk, praliner och beska droppar!
Uddmors betraktelser 