9.9 – Resultat

Jag har ätit upp en skörd, planterat, lagat mat, varit hos veterinären och gjort mig av med mitt dåliga samvete.

Gult plommonÄtit upp en skörd
Det där med att det krävs två plommonträd av samma sort för att det ska bli frukt verkar stämma. På det gamla plommonträdet hittade jag i år sju gula plommon och på det nya två. Jämfört med tidigare år då jag har hittat högst ett eller två är det alltså rekordresultat!

Ett par hade spruckit/hunnit bli övermogna, men resten var jättesöta och ‑goda. Dom mumsade jag med stort nöje i mig igår.

Bondplommonen börjar också vara mogna, men eftersom jag är inte är nån ”sylt- och saftmänniska” äter jag dom färska tills jag tröttnar och delar gärna med mig till den som vill ha. Det är bara att höra av sig om man är intresserad!

Planterat
Dom två fina astrarna jag fick av Grisen/Tvillingen har fått var sin växtplats. Förhoppningsvis kommer dom att trivas. Jag kallade dom höstastrar men på krukan stod det Victoria, vilket tydligen är en nyare sort även om blommorna ser likadana ut som höstastrarnas.

Under min tid som blompensionat i juli passade jag på att sno skott från en ampellilja och en spännande fetbladsväxt som jag aldrig har sett förut. Alla skotten hade rotat sig och var färdiga att sätta i kruka så det gjorde jag också igår i det fina och varma vädret.

Lagat mat
Det händer ju inte så ofta att jag känner för att laga mat, men igår föll andan på. Det blev en im­pro­viserad korvgryta med frysta thai-grönsaker, potatis och brysselkål. Inte alls illa om jag får säga det själv. Bra att ha i frysen. 🙂

Veterinärbesök
I morse klockan nio hade Mia fått tid hos vår ordinarie veterinär som nu är tillbaka från semestern. Hon lutar fortsatt åt uppfattningen att kliandet kommer sig av nån form av allergi. Sköldkörtelfel trodde hon inte på när jag berättade om vårt besök hos vikarien, i så fall skulle symtomen vara annorlunda.

Eftersom huden inte uppvisar några förändringar och klådan inte orsakar sår är symtomen svår­dia­gnosti­cerade. Det slutade med att Mia fick en ny cortisonspruta och jag fick beskedet att följa ut­veck­lingen under årets lopp. I bästa fall försvinner kliandet när det blir kallare.

Jag var förberedd på ett hudprov som hon nämnde när jag bokade tid, men hon ansåg sist och slut­li­gen att ett sånt kanske inte skulle ge annat svar än att pälsen var bortnött och det vet vi ju redan. An­led­ningen till cortisonsprutan var närmast att den förhoppningsvis lindrar symtomen, vilket jag känner mig tveksam till efter den förra, men som jag förstår det finns det inte så mycket annat att hoppas på.

GladBesöket gjorde mig alltså inte ett dugg klokare och Mia får fortsätta dras med sitt kliande. Vi har i alla fall uteslutit ett antal tänkbara orsaker så jag får väl nöja mig med det.

Gott samvete
Även om luften kändes varm lockade vädret inte till utevistelse idag på grund av regnet. Det passade mig alldeles utmärkt, då kunde jag bli av med mitt dåliga samvete.

En av uppgifterna jag åtog mig för LMFs räkning var att gå igenom en lista över finansieringsalternativ för projekt i afrikanska länder. Listan omfattade 143 bidragsgivare och på min lott föll hälften, så jag har betat av den successivt. Idag skickade jag dom sista 34 tänkbara alternativen och är därmed äntligen klar med åtagandet. Det känns som en stor lättnad, jag avskyr ”långbänkar”.

10.11 – Illa och jubel

Dagen inleddes illavarslande, jag har gömt ett dåligt samvete, varit på besök med Mia och skrivit fel. Jag vet hur Mia låter när hon jublar.

Illavarslande
Om dagen börjar med att man tappar smörgåsen med smöret neråt och det simmar en döende fluga i vatten­kannan kan man ana hur resten kommer att bli. Lyckligtvis förlöpte resten utan incidenter.

Dåligt samvete
Sen flera månader tillbaka har det stått ”Måla bad­rums­fönstret” på att göra-listan. Jag har både mål­ning och penslar men lusten saknas. Själva målandet går ju fort, det är förarbetet som är tids­krä­van­de och dö’tråkigt.

För att slippa se eländet investerade jag i en gardinkappa i plast under senaste shoppingrundan i Kimito. Fön­stret sitter nämligen intill duschhörnan så gardinen måste tåla vatten. Igår hängde jag upp den. Över­delen på fönstret är inte så vacker den heller, men bättre än nertill så det får duga så här tills jag får inspiration att måla.

På besök med Mia
Det blev aldrig av att lämna present och kort till Oxen/Tvillingen igår så jag gjorde det idag i stället. Mia följde givetvis gärna med. Dessutom kom El-Tigern och hans fru gående förbi Udden så vi slog följe.

Mia beslöt sig för att följa med in när vi kom fram. Jag såg att hon kände sig ytterst osäker men ny­fikenheten segrade. Nytt ställe, ny dofter. Medan jag pratade med Oxens fru undersökte hon var­dags­rummet. Oxen själv var inte hemma, men kom precis när vi var på väg att gå så det blev till att gå in igen.

På promenad 27.10.2012

Innan vi gick på nytt visade Mia hur hon brukar göra hemma. Hon hoppade upp och satte sig på en piedestal i vardagsrummet och hann också ta en tur tvärs över köksbordet medan vi pratades vid. Mitt ryande åt henne skrämde husägarna mer än det skrämde henne.

Det fanns förstås en del att undersöka utomhus också, men när jag sa att vi skulle gå hem och ropade hej då, kom hon genast springande. Det var nåt hon försökte tala om på hemvägen men jag fattade inte vad hon menade? Möjligen att vi borde stanna och undersöka lite i stället för att bara gå?

Felskrivning
När vi hade nått hembacken ringde Oxen. Han undrade om jag på skoj hade skrivit 75 i stället för 70 på gratu­la­tions­kortet? ”Nej, det är inte sant!” gastade jag. Men det var det förstås.

Att jag gjorde 88-åringen tre år yngre kompenserade jag tydligen med att göra 70-åringen fem år äldre. 😦 Nåväl, felet var ju enkelt att åtgärda och vi kom överens om att jag fixar en ny utskrift.

Jubelläte
Igår hörde jag ett helt nytt läte från Mia. Det var enkelt att tolka. ”Yippeeee! Färsk fisk!” betydde det. Hon nästan slet matskålen ur handen på mig, så populärt var det att bli serverad färsk strömming.