Jag har ätit upp en skörd, planterat, lagat mat, varit hos veterinären och gjort mig av med mitt dåliga samvete.

Ätit upp en skörd
Det där med att det krävs två plommonträd av samma sort för att det ska bli frukt verkar stämma. På det gamla plommonträdet hittade jag i år sju gula plommon och på det nya två. Jämfört med tidigare år då jag har hittat högst ett eller två är det alltså rekordresultat!

Ett par hade spruckit/hunnit bli övermogna, men resten var jättesöta och ‑goda. Dom mumsade jag med stort nöje i mig igår.

Bondplommonen börjar också vara mogna, men eftersom jag är inte är nån ”sylt- och saftmänniska” äter jag dom färska tills jag tröttnar och delar gärna med mig till den som vill ha. Det är bara att höra av sig om man är intresserad!

Planterat
Dom två fina astrarna jag fick av Grisen/Tvillingen har fått var sin växtplats. Förhoppningsvis kommer dom att trivas. Jag kallade dom höstastrar men på krukan stod det Victoria, vilket tydligen är en nyare sort även om blommorna ser likadana ut som höstastrarnas.

Under min tid som blompensionat i juli passade jag på att sno skott från en ampellilja och en spännande fetbladsväxt som jag aldrig har sett förut. Alla skotten hade rotat sig och var färdiga att sätta i kruka så det gjorde jag också igår i det fina och varma vädret.

Lagat mat
Det händer ju inte så ofta att jag känner för att laga mat, men igår föll andan på. Det blev en im­pro­viserad korvgryta med frysta thai-grönsaker, potatis och brysselkål. Inte alls illa om jag får säga det själv. Bra att ha i frysen. 🙂

Veterinärbesök
I morse klockan nio hade Mia fått tid hos vår ordinarie veterinär som nu är tillbaka från semestern. Hon lutar fortsatt åt uppfattningen att kliandet kommer sig av nån form av allergi. Sköldkörtelfel trodde hon inte på när jag berättade om vårt besök hos vikarien, i så fall skulle symtomen vara annorlunda.

Eftersom huden inte uppvisar några förändringar och klådan inte orsakar sår är symtomen svår­dia­gnosti­cerade. Det slutade med att Mia fick en ny cortisonspruta och jag fick beskedet att följa ut­veck­lingen under årets lopp. I bästa fall försvinner kliandet när det blir kallare.

Jag var förberedd på ett hudprov som hon nämnde när jag bokade tid, men hon ansåg sist och slut­li­gen att ett sånt kanske inte skulle ge annat svar än att pälsen var bortnött och det vet vi ju redan. An­led­ningen till cortisonsprutan var närmast att den förhoppningsvis lindrar symtomen, vilket jag känner mig tveksam till efter den förra, men som jag förstår det finns det inte så mycket annat att hoppas på.

Besöket gjorde mig alltså inte ett dugg klokare och Mia får fortsätta dras med sitt kliande. Vi har i alla fall uteslutit ett antal tänkbara orsaker så jag får väl nöja mig med det.

Gott samvete
Även om luften kändes varm lockade vädret inte till utevistelse idag på grund av regnet. Det passade mig alldeles utmärkt, då kunde jag bli av med mitt dåliga samvete.

En av uppgifterna jag åtog mig för LMFs räkning var att gå igenom en lista över finansieringsalternativ för projekt i afrikanska länder. Listan omfattade 143 bidragsgivare och på min lott föll hälften, så jag har betat av den successivt. Idag skickade jag dom sista 34 tänkbara alternativen och är därmed äntligen klar med åtagandet. Det känns som en stor lättnad, jag avskyr ”långbänkar”.