7.11 – Festligt och inte ett dugg festligt

Vi har sett en svart svan, haft hemmadag, tänt ljus, ätit en kalasmiddag och firat Svenska dagen. Idag är jag inte i toppform.

Svart svan
Tisdagen den 31.10 var en strålande solig dag. Och just den dagen fick Husse syn på en svart svan i vår vik!

Eftersom han var ute, ringde han in till mig för att jag skulle grabba kameran, men tyvärr hade svanen hunnit simma till en fläck med solreflexer och sen för långt bort för en bild. Men genom köksfönstret såg jag tydligt att den var svart, så det finns två tillförlitliga(?) vittnen.

Enligt den info jag hittade på NatureGate häckar dom inte i vårt land. De individer vi ser är oftast rymlingar från inhägnader. Då är frågan var den kom ifrån? Hur som helst var den vacker.

Hemmadag
Dagen därpå hade vi tebesök och på torsdagen träffades styrelsen i väglaget. Men på fredagen blev det en hemmadag med utepyssel följt av samdisk och Tongåvan förstås.

Medan jag gick loss på vissna/döda växter, fortsatte Husse att renskriva krigsdagböcker. Efter ett tag kom han ut och undrade vad jag hade för mig – jag hade varit ”försvunnen” en lång stund. Skönt med frisk luft och lite fysiskt arbete.

Tänt ljus
I lördags besökte vi kyrkogården för att tända ljus på gravarna, det var ju Alla helgons dag. I graven bredvid ”min” vilar nu min före detta granne, så det kändes rätt att tända ett ljus på hennes grav också.

Kalasmiddag
I söndags var vi bjudna på middag till Husses moster. Oj, oj, oj, vilken mat­pa­rad!! Det märktes minsann att värdinnan har haft matlagning som yrke.

En stund efter att vi hade tagit för oss av desserten – trots att vi redan var mätta – tyckte hon att det var dags för kaffe och te. Och till det hörde förstås tilltugg… En smaskig chokladkaka med hallon­grädde till. Vem kan motstå det? Efter fyra timmar rullade vi bokstavligen hemåt.

Tack igen för en jättegod middag och trevligt sällskap! 🙂

Firat Svenska dagen
Igår kväll var det så dags att representera hembygdsföreningen på Svenska dagen-festen som vi arrangerade i samarbete med Dragsfjärds kapellförsamling.

Deltagandet var lika stort som i fjol bedömde jag, vilket vi förstås är väldigt tacksamma för. Den här gången räckte bullarna till och den musikaliska underhållningen bör ha varit tillräckligt bred för att tilltala de flesta.

Vår kommundirektör höll årets festtal. Dels berättade hon kort om hembygdsföreningarnas historia och dels om hur hon lärt sig svenska.

Inte i topporm
Du minns kanske den onda tanden som jag har beklagat mig över tidigare? Från och med idag är den ett minne blott.

Eftersom antibiotikakurerna inte gjorde nån bestående verkan och värken återkom, rekommenderade min tandläkare ett besök hos en tandkirurg som han kände till.

Den trevliga och proffsiga tandkirurgen hittade ett hål som ingen upptäckt tidigare. Dess värre satt det illa till och kariesangreppet var så djupt att han tyckte det vore bäst att dra ut tanden.

Då vet du kanske hur det kändes när jag steg ut med ispåse på kinden och när bedövningen så småningom släppte? Smärtan är ändå inte så våldsam, jag har ju vant mig vid en hel del värk sen i somras. Om tre veckor ska allt kännas normalt igen enligt infobladet jag fick med mig hem. Värre kan det alltså inte bli. 🙂

1.11 – Oktoberavslut och novemberinledning

Helgdagen tillbringades i trevligt sällskap, jag har samätit, bytt till höstfärg, samprasslat och plockat årets sista blombukett.

MintkrokantHelgdagen
Igår förärade Vik Husse oss ett besök. Med sig hade han torkad fisk till Mia och mintchoklad till matte. Han vet minsann hur han ska hålla sig väl med oss. 😉

Om det berodde på att det var Alla helgons dag eller nåt annat vet jag inte, men en stor del av sam­talet rörde sig om avlidna personer som vi har haft nån slags relation till. Vi hann också prata om levande personer som vi har eller har haft en relation till. En medmänsklig diskussion kan man kanske säga?

Samätit
Det blev supé som avslutning på dagen. Före den slank några centiliter Gammeldansk ner medan potatisen kokade.

Lagom tills jag hade öst upp en portion mat på tallriken ville Mia bli insläppt. Hon hade med sig egen middag. Så medan jag tuggade i mig min mat hörde jag ljudet av krasande ben som knäcktes i hennes. Tur man inte är kräsmagad. 😀

Bytt till höstfärg
November började med kopiering  av oktober-bilderna och viktiga dokument till två externa diskar. Efter det startade jag tvättmaskinen innan jag tog i tu med färgbytet.

Det är nämligen viktigt att bordstabletter och stolsdynor stämmer i färg. Och eftersom det nu är höst, ska färgen harmoniera med årstiden. Vinröda tabletter kräver alltså vinröda dynor.

LönnlövSamprasslat
När snabblunchen var avslutad förflyttade jag mig utomhus. Dom återstående sommarresterna skulle ovillkorligen städas bort. Men först ville jag kratta bort löven från stigen till komposthögen.

Då prasslet från mina löv tystnade hörde jag ändå lövprassel. Sommargrannen var också ute och prasslade. Om det rörde sig om vänsterprassel eller högerprassel var däremot svårt att avgöra.

Vi var för övrigt inte dom enda som hade utomhusarbete. Från udden mittemot hördes en motorsåg. Och när den hade tystnat kunde jag se och höra herr och fru domherre som tog för sig av fröna från den odlade syrenbusken.

Kort därefter hördes lövprassel igen. En ekorre tog sig fram bland löven för att komma fram till min stora gran.

All den här verksamheten gick Mia helt förbi. Hon höll siesta på sin plats i sängen.

Årets sista blombukett
Sommargrannen hade åkt för länge sen och det började nästan skymma innan jag var klar med mitt utepyssel. Som avslutning plockade jag en liten bukett höstastrar – enda ögonfägnaden som finns kvar på tomten så här års.

Höstaster

5.11 – Alla helgons dag

I förrgår kände jag mig hedrad, igår begagnade jag förskottsarvet och idag har jag hedrat de avlidna genom att putsa fönster och bjuda på kaffe.

Hedrande
I torsdags kväll kände jag mig hedrad. Kommunhuset i Dalsbruk var upplyst till min ära. När jag steg ur Silverpilen kom jag dessutom på att det var jag som var kvällens programpunkt. Det fick mig att känna mig extra viktig. 😀

Kvällens presentation skulle ge svar på frågan ”Vad är Facebook?”. När jag bad om svaret en timme senare var det en herre i sällskapet som uttryckte sig kort och koncist: ”Råddigt!”. Precis som i Kimito en vecka tidigare kom åhörarna fram till att det nog är mycket trevligare att umgås ansikte mot an­sikte. Jag instämmer till fullo.

Praktiskt förskottsarv
I somras (tror jag det var?) frågade mamma om jag ville ha mormors och morfars soppslev i silver. Det ville jag gärna. Dels för att jag saknar en ”finslev” och dels för att den har tillhört nära släktingar.

Igår fick jag anledning att använda den. Herr och fru grannen plus junior var inbjudna på snålsoppa. För att kompensera den ytterst enkla rätten dukade jag med finaste porslinet, silversleven och hand­målade vinglas. Det gjorde succé – gästerna tyckte soppan var god.

Alla helgons dag
Ingen av de avlidna i min släkt- eller bekantskapskrets är helgonförklarade, så jag tog mig friheten att putsa ena sovrumsfönstret idag trots att det var helgdag. Det var för all del ett plötsligt infall jag fick och med tanke på hur sällan just den här typen av infall anfaller skred jag omedelbums till verket.

Mia ”hjälpte till” som vanligt. Hon hoppade upp på sängen, klev via nattduksbordet upp på fönster­posten och klämde in sig mellan ytter-och innerfönstret så att hon var i vägen för mig. Men det gjorde förstås inget, jag hade ju inget beting.

När jag öppnade ytterrutan tyckte hon det var lämpligt att hoppa ut, gjorde en kort sväng och ville sen in tillbaka. Nu var hon nöjd med sina påhitt. Hon la sig till rätta på sängen, putsade sig som vanligt och somnade en kort stund senare.

På mindre än en halvtimme var jag klar. Innan jag hade hunnit städa bort tvättfaten knackade det på dörren. Bonuspappan var ut på promenad. ”Jag tänkt int kom hit” sa han när vi hade hälsat. ”Jasså?” undrade jag. Han förklarade att han hade tänkt vända vid sommargrannen psykologens hus men hade trots allt beslutat gå lite längre. Det var jag glad för.

Efter lite trugande fick jag bjuda honom på eftermiddagskaffe medan vi fortsatte prata. Ingen av oss visste för all del nåt nytt, men vi hittade ändå samtalsämnen i en timme. Sen ville han gå ”innan det blir mörkt”.

Efter det fortsatte rengöringsivern. Jag städade bort tvättfaten och diskade. Mia såg till att köksbordet blev rengjort. Fru grannens blombukett lockade hennes nyfikenhet, vilket fick vasen att stjälpa och vattnet att rinna ut över bordet. ”Neej Mia, vad gör du?” gastade jag i högan sky.

Innan jag hann fram med disktrasan hade hon börjat slicka i sig vattnet, precis som om hon insåg att hon borde hjälpa till att städa upp efter sig. Förstås var hon bara törstig, men jag uppskattade hennes insats.

En lite annorlunda helgdag. 🙂