31.8 – På kalas och ny adress

Igår blev matkontot nästan orört, idag har jag varit på ny adress. Mia är nöjd.

Nästan orört matkonto
Det blev bara frukosten som belastade gårdagens matkonto. På eftermiddagen blev jag förplägad vid ett furstligt kaffebord och på kvällen vid ett dito middagsbord.

I tisdags hade husbonn’ på Udden mittemot födelsedag. Eftersom han var bortrest så var kaffepannan varm på lördag i vinterbostaden i stället fick jag besked om när jag SMSade ett grattis. Vid kaffetid infann jag mig och konstaterade att jag var först.

MiddagVärdinnan talade om att övriga gäster skulle komma på kvällen, så där hade jag tur. På så sätt fick jag rå om värdparet alldeles själv och slapp slåss med andra gäster om godsakerna som stod framdukade.

Som vanligt fastnade jag med munnen längre än planerat så det var bara en timme till middag när jag kom hem. Jag kan inte påstå att jag var hungrig när jag knallade över till herr och fru grannen men lustigt nog fick jag plats med allt som bjöds. När jag sätter den sidan till kan jag bli ganska ormlik och sätta i mig mer än vanligt.

Juniors syster och svåger var också på besök. Av inbjudan förstod jag att det var deras idé att bjuda mig på mat. Väldigt sympatiska ungdomar tycker jag. 😉

På ny adress
Idag var jag kallad till LMFs styrelsemöte på eftermiddagen. Mötet försiggick hemma hos två blivande styrelseledamöter som bodde på en för mig helt obekant adress.

Möte 2Sekreteraren tipsade om att jag kunde ta Google Maps till hjälp för att hitta. Det rådet fungerade nästan lika bra som i Helsingfors där jag till slut var tvungen att ta taxi för att komma rätt. Nån taxi behövde jag inte den här gången, men irrade runt en hel del innan jag äntligen hittade fram. Att orientera mig i en okänd skog är tydligen lättare för mig än gatuadresser.

Redan före mötet hade jag aviserat om min avgång men kanske uttryckt mig lite oklart så när jag bad att få lämna styrelsen tittade både ordföranden och sekreteraren häpet på mig. Jag hade (i mitt tycke) vägande argument och fick också förståelse för dom så från och med idag har jag en titel mindre.

Uppgiften som kassör behåller jag fram till årsmötet och fullföljer givetvis alla pågående uppdrag. Jag lovade att jag i fortsättningen också kan stå till tjänst som ”verktyg” om behov uppstår.

Det känns befriande. Det räcker gott med två styrelseuppdrag, mitt lilla företag och kurserna jag har lovat hålla förutom att hålla ordning på Udden. Jag är ju faktiskt pensionär på heltid så man kan inte kräva så mycket av mig. 😀

Mia är nöjd
Mia uppskattar att väderkontoret har stängt kranarna ett tag. I och med att hon kan vara aktiv dagtid är hon färdig att göra kväll senast vid halv tio-snåret och försöker inte längre tjata sig ut igen när matte är på väg att lägga sig som hon gjorde dom regniga dagarna.

Mia ute 2

29.8 – I vått och torrt

Dasstaket läcker, filtret väntar på åtgärd, jag har återfått min frihet och upptäckt ett gömställe. Mia har återgått till tidiga morgnar.

LäckageDasstaket läcker
Igår upptäckte jag flera blöta fläckar i taket på dasset. Hur i hela friden är det möjligt? Ett filttak ska väl hålla tätt? Jag mejlade genast till ”byggherren” men har än så länge inte hört av honom.

”Är det inte det ena, så är det det andra” för att citera ett gammalt uttryck. Jag kanske ska ta mig en titt på hustaket också för säkerhets skull? Plåten kanske inte heller håller tätt? 😦

Väntar på åtgärd
En dag i förra veckan hade jag en kartong på trappan då jag kom hem. Under en bit svart tejp satt ett visitkort så jag visste genast vem som hade levererat och därmed vad kartongen innehöll – filtret till bottenventilen.

Senast rörkillen var här frågade jag om det inte fanns ett filter som jag kunde sätta på bottenventilen så jag slipper grumset från sjövattnet som följer med upp i vattenröret. Det trodde han att det gjorde, hittade ett och fick omgående min beställning.

Enda anledningen till att jag inte har monterat filtret är att jag behöver assistans. Helst av nån som har lite mer muskelkraft än jag insåg jag när jag försökte rengöra runt ventilen för ett tag sen. Jag kanske kan lotta ut uppdraget bland gästerna på skorstensinvigningen? 😉

Återfått min frihet
Idag kändes det äntligen som om jag har återfått min frihet – jag kunde vistas utomhus hela eftermiddagen utan att det började regna. Helt fantastiskt! Tidigare har solen för all del tidvis tittat fram korta stunder men inom en timme har regnet vräkt ner på nytt.

Jag blir deppig och handlingsförlamad när jag inte får pyssla utomhus. Det enda jag kommer mig för är att läsa och det är ju inte särskilt produktivt. Självfallet finns det att göra inomhus också men det urusla vädret har fått mig helt ur balans så jag inte har haft lust med nåt överhuvudtaget.

Timmarna jag tillbringade ute idag har återgett mig balans och själsro. Ingen utom jag kan för all del se vad jag pysslade med men det är ovidkommande. Huvudsaken är att jag känner att jag har gjort nåt nyttigt.

SpindelhemUpptäckt gömställe
I samband med att jag pysslade om mina blommor på trappan kom jag på ett gömställe. Det myckna regnandet har tydligen fått korsspindeln att skaffa sig regnskydd.

Ett av bladen på jordrevan var delvis hopdraget med spindelväv och under bladet hade spindeln kurat ihop sig. Det var förstås inte meningen att jag skulle störa den men då jag tog tag i skottet blev den avslöjad. Förhoppningsvis hittar den ett nytt regnskydd.

Återgång till tidiga morgnar
Det där med att sova till klockan sju var synnerligen tillfälligt för Mias del. Dom senaste veckorna har hon väckt mig mellan tjugo över fyra och tio över fem.

I morse höll hon sig lugn till tio över fem, blev utsläppt och återkom efter en timme, ville ut igen och in tillbaka en och halv timme senare. Då gick vi båda två och la oss på nytt och vaknade av att post­budet knackade på halv elva.

Eftersom jag behöver åtta timmars sammanhängande sömn för att känna mig utvilad innebär det att jag oftast är däckad fram på eftermiddagen och behöver fylla på sömnförrådet. I all synnerhet om inte vädret förmår locka mig att göra nåt roligare.

27.8 – Service Pack, chorizo och invigning

Jag har nått min inkompetensnivå, avnjutit chorizo och skickat invigningsinbjudan.

DatorUppnådd inkompetensnivå
I förrgår ringde en av mina före detta kurs­del­ta­ga­re. Hon tyckte datorn hade blivit ”seg” och ville ha den uppstädad. Igår efter lunch besökte jag henne.

Datorn är tre år gammal och av allt att döma inte tömd på skräp- eller tempfiler sen dess, så städ­ningen tog sin rundliga tid. Väntetiden tillbringades med samtal och kaffe med kladdkaka till. Här på ön är världen liten så jag visste att den hurtiga damen är mormor till herr och fru grannens svärson, vilket innebar att vi snabbt kom på många fler gemensamma bekanta.

Efter att ha städat disken, plockat bort överflödiga genvägar, etc, återstod en väntande uppdatering av hennes operativsystem. Service Pack 1 var klar att installera förutom 37 frivilliga uppdateringar. Allt utom SP1 gick bra. Jag var tvungen att avbryta och se om jag kunde hitta nån lösning och i så fall återkomma.

På Microsofts sajt hittade jag ett verktyg för ändamålet och postade länken till min mejladress, med­de­lade henne och lovade dyka upp idag på eftermiddagen för att se om det kunde lösa problemet.

Nerladdningen av verktyget och ¾ av installationen gick bra, sen var det slut på det roliga. Nu var det kaffetid tyckte mormor så jag lät datorn stå och tugga medan vi drack kaffe och pratade om ditt och datt.

Då kaffepausen var avverkad stod installationsprocessen kvar på samma ställe som före kaffet så jag insåg att den också hade misslyckats. Vi kom överens om att ett kompetent barnbarn skulle vidtalas för att om möjligt lösa problemet – jag hade nu nått min inkompetensnivå. När jag kom hem avi­se­ra­de jag barnbarnet om läget och håller en tumme för att han ska lyckas. Alternativet är förstås att installera om operativsystemet med allt vad det innebär.

MallorcaAvnjutit chorizo
Jag stod mig många timmar på kaffet och kladdkakan, men så småningom signalerade magen om påfyllning. Jag beslöt öppna paketet med West Charks chorizo. Jag hade i stort sett inga förväntningar. Förra gången jag provade inhemsk chorizo slängde jag det mesta, den smakade inte alls som jag tänkt mig.

Mina smaklökar minns nämligen hur chorizo egentligen ska smaka. 1972 (tror jag det var) följde jag med pappa och min rara styvmor till Mallorca och minns alldeles tydligt hur god den var när vi skar tjocka skivor av den ute på hotell­bal­kongen efter en dag på stranden. Till korven åt vi rå lök (stor och mild), färska bifftomater och sköljde ner det hela med ett gott rödvin. Härliga minnen… 🙂

När jag hade öppnat förpackningen provsmakade jag en bit av korven och blev mycket glatt över­ras­kad. Den var ju jättegod! Och precis så kryddig som den ska vara. West Chark har uppenbarligen ett bra recept. Enligt beskrivningen på deras sajt kan den grillas eller användas i soppa. Jag vill tillägga att den mycket väl också kan ätas naturell eller stekas i panna som jag gjorde. Re­kom­men­de­ras varmt!

InbjudanInvigningsinbjudan
I måndags skickade jag inbjudan till den officiella skorstensinvigningen i början av september. Den som vill provelda och/eller kolla draget är välkommen att ta med sig en vedklabb. Konstruktören och plåt­sla­ga­ren har givetvis också fått var sin inbjudan – det är ju deras förtjänst att vi har nåt att fira!

Allt sen jag slutade med det återkommande ”Helena-kaffet” har jag försökt hitta lämpliga tillfällen till mindre sammankomster. Vi har bland annat firat min nya vattenpump, dassinvigning och min pensionering. Ett år högg jag till med ett mansnamn från almanackan så vilken ursäkt som helst duger när jag är på det humöret. 🙂

Då hoppas jag givetvis att invigningsdagen är extra kall och ruggig så vi kan sitta och njuta av värmen inne i vardagsrummet. Enligt långtidsprognosen ska det bli delvis sol och ca 15 grader så det verkar ju inte värst ruggigt, men det är ju ett tag till den stora dagen så mycket hinner ändras innan dess.

Om liv, död och sorg

Ljuslykta

Om liv och död
Döden är en del av livet sägs det. Jag instämmer. Likaså instämmer jag i att målet med livet är (livs)vandringen, inte döden.

För varje begravning tar man ett steg närmare sin egen. Sen våren 2008 har 21 personer dött i min be­kant­skaps­krets. Senast fick jag besked om att ”El-Tigern” nyligen har lämnat oss. Också det en människa som jag har känt hela mitt liv och som jag gillade skarpt.

Att personer som närmar sig de 90 avlider är kanske inte så oväntat, men då personer i min egen ålder dör känns det orättvist. Å andra sidan är jag övertygad om att vårt jordiska liv upphör när vi har nått en viss nivå av med­veten­het och vishet eller när vi lärt oss det vi kom hit för att lära oss.

Jag är också förvissad om att vår själ är odödlig och att vi lever många liv. På så sätt känns det mer meningsfullt att leva. För varje liv får vi ny klokhet och nya erfarenheter som vi tar med till nästa liv tills vi så småningom är fullärda och övergår i en annan existensform.

När jag mår som bäst brukar jag ofta tänka: ”Idag är en bra dag att dö på”. Sen ångrar jag mig, för hur ska det då gå med Mia om hon råkar vara instängd med mig? Och hur ska nån kunna ta sig in om dörren är låst och nyckeln sitter i låset? Jag kanske ska börja ta ut nycklarna när jag låser och se till att hänga extranycklar utomhus? Och se till att mina närmaste grannar vet var dom finns.

Det svåraste jag kan tänka mig är att få en dödsdom och sen bara ligga och vänta tills den verk­ställs. I många fall är döden förstås en befrielse, som i mammas fall, men lika ofta är det en förlängd pina.

En av mina kursdeltagare i Östersund, en kvinna i 20-års åldern, led av en sjukdom som gjorde att alla muskler i hennes kropp förtvinade successivt. När jag lärde känna henne satt hon redan i rullstol och hade svårt att styra sina fingrar och hennes talförmåga var påverkad.

Jag minns hur chockad jag blev när hon lugnt konstaterade att den sista muskeln som slutar fungera är hjärtat. Hur orkar man leva med den vetskapen? Jag är full av beundran över hennes mod och det goda humör hon visade och tror inte att jag skulle klara det lika bra.

SorgOm sorg
Sorg är en egoistisk känsla hävdar Lejonet/Tigern. Man sörjer bara för att man känner sig övergiven av den som dött. Jag är benägen att hålla med henne även om jag protesterade först när jag hörde hennes påstående.

Oavsett vad man tror om livet efter döden har den döde sluppit alla sina plågor och behöver inte något medlidande. Alltså är det vårt ego som framkallar sorgen och tårarna. Det är oss det synd om som har blivit ”lämnade”.

På tal om ego… En bok som ALLA borde läsa är ”Semester i egoland” av Cicci Lyckow Bäckman (2013). Den ger många aha-upplevelser och en hel del goda råd om hur vi bör förhålla oss till egot.

Vetskapen om att egot ligger bakom känslan av sorg hindrar mig ingalunda. Ibland gråter jag av sak­nad, ibland för att jag känner andras sorg. Därför är begravningar det mest påfrestande jag vet. Jag känner med alla som sörjer och är helt utmattad efteråt.

Jag minns att jag plötsligt kände mig oerhört sorgsen ett par dagar innan jag lämnade Östersund. Tårarna rann då det slog mig hur många nära och kära jag troligen aldrig mer skulle träffa. Det är förmodligen därför jag inte har saknat dem. Det går uppenbarligen att sörja i förskott.

Det värsta vi kan göra är att förtränga eller försöka fly från vår sorg. Jag hävdar att alla negativa kän­slor som inte får utlopp – speciellt ilska och sorg – lagras i kroppen och gör oss fysiskt eller psykiskt sjuka på sikt. Alltså ska vi bejaka våra känslor, också egot när det gagnar oss.

23.8 – Sorgligt och trevligt

Jag har varit på begravning, hjälpt ett åskoffer, nöjeseldat, lagt in gurkor, haft besök och fått ett trevligt samtal.

BåtutflyktBegravning
Igår begravdes min allra första arbetsgivare, en kvinna som jag har känt hela mitt liv. Det kändes tungt och ledsamt, som alltid på begravningar. På bilden sitter jag i hennes famn under en båt­ut­flykt på sjön med mina foster­för­äld­rar. Hennes man tog bilden antar jag och året kanske var 1956 eller 1957?

Ceremonin i kyrkan gav mig en flashback. Inledningsvis spelades Time To Say Goodbye, samma melodi som på mammas begravning och dessutom sjöng vi Härlig är jorden, samma psalm som sjöngs på mammas begravning. Ett underligt sammanträffande.

Dessutom hittade jag min halsduk. Den hade jag glömt kvar på en klädkrok i kyrkan sen mamma begravdes den 8.2. Det är i alla fall ingen som stjäl i kyrkan kan jag konstatera.

Åskoffer
Jämfört med den här personen klarade jag mig lindrigt från åskvädret. Både dator och modem slogs ut hos det här åskoffret. Efter begravningen återställde jag alla hans program och genvägar på ut­bytes­datorn.

Nöjeseldning
Jag kan absolut inte påstå att jag frös igår kväll, jag eldade i kakelugnen av rent och skärt nöje över att se lågorna, höra veden knastra och känna värmen. Ett rätt så billigt nöje. 🙂

Lagt in gurkor
Idag, äntligen, la jag in gurkorna. Hoppas dom ändå tar åt sig smak av lagen trots att dom var väldigt ”saltstinna”. Om nån vecka ska jag provsmaka.

ArtikelBesök
Sent i eftermiddags hade jag ett kort besök av LMFs ordförande. I dagens ÅU fanns en helsidesartikel om honom och hans fru som är sekreterare i föreningen.

Sekreteraren mejlade i torsdags och undrade om jag kunde medverka vid intervjun på fredag för­middag, men eftersom den kolliderade med begravningen avböjde jag naturligtvis. Jag tyckte för övrigt att det räckte gott med vår ordförande och sekreterare. Texten i artikeln kan läsas på ÅUs webbsajt.

Förhoppningsvis ger artikeln den publicitet och goodwill föreningen så väl behöver och bidrar till att vi kan öka medlemsantalet. Jag hoppas den också bidrar till att vi får in materiel som innerligt väl behövs.

Trevligt samtal
En stund efter att ordföranden hade åkt vidare ringde mammas kompis. Jag tänkte på henne bara härom dagen, men kom mig inte för att ringa just då, så jag blev glatt överraskad.

Det är en glad och pigg 84-åring, fast hon beklagade sig över att minnet har blivit så dåligt. Men det hindrar ju henne inte från att plocka bär i skogen, sjunga i kör eller dansa seniordans. En aktivare dam får man leta efter. Mysigt att hon hörde av sig. 🙂