31.7 – Slutet gott, allting gott

Jag beskriver ”incidenten”, har lidit av akut minnesförlust och fått ett häpnadsväckande besked.

Mia uteIncidenten
Det är Mia som är orsaken till att gårdagens inlägg inte blev publicerat. Så här gick det till.

Efter simtur och te trodde Trollkarlen att jag säkert ville förlora en ”marjas”. Innan vi satte i gång gick jag ut och hämtade Mia eftersom klockan hade passerat hennes ingångstid. Hon sitter numera och spanar vid uthuset eller vid grannens garage, troligen efter fladdermöss.

När hon upptäckte att vi inte brydde oss om henne, skulle hon ut igen, men jag sa att hon snällt fick stanna inne. Efter det försvann hon så jag antog att hon hade gått och lagt sig i sovrummet.

När marjasen var klar – efter ställningen 12-12 förlorade jag avgörandet – gav sig Trollkarlen av vid halv tolv-snåret. Jag tyckte det var konstigt att Mia inte syntes till när jag öppnade dörren men tänkte inte mer på det förrän jag gick in i sovrummet. Då förstod jag vad som hade hänt.

Fönstret stod öppet så hon hade givetvis smitit ut den vägen, rackar’ns kattskrälle. Klockan närmade sig nu midnatt och hon var alltså fortfarande ute nånstans.

I en halv timme letade och lockade jag utan resultat så jag gick in igen och hoppades att hon skulle behaga dyka upp så småningom. Det gjorde hon också, men först klockan 00.40. Med sig hade hon ett litet byte som så småningom åkte ner i magen. Det renderade henne dubbelt beröm förstås.

Sen, äntligen, gick vi och la oss. Vid det laget hade jag fullständigt glömt det nästan färdigskrivna inlägget och somnade som en stock. Därav den försenade publiceringen. 🙂

Akut minnesförlust
När förmiddagens åskmuller och regnskur (6 mm) hade passerat beslöt jag att äntligen åka i väg till Kimito för att beta av min långa lista. Eller två rättare sagt, en för mat och en för annat.

Skrivarpappret jag ville ha fanns inte att uppbringa, men i övrigt fick jag tag i det jag behövde. Jag gjorde också en avstickare till byns nya Outlet, men hittade inte mycket av intresse. Sen blev det favoritbutiken, dvs Multasormi och kollegan S-Market.

Matinköpena var snart gjorda så jag åkte hemåt igen. Strax före Högmo slog det mig: Spelt­skor­porna! Dom fanns dess värre på fel lista och hade givetvis blivit glömda. Järnspikar, dom var ju en av dom viktigare anledningarna till att jag överhuvudtaget åkte upp!

Jag stannade vid nästa vägskäl och vände om. Skorporna skulle jag absolut ha! Det innebar en extra tur på ca 20 km förutom dom ordinarie 50. Suck. Det är dyrt att ha dåligt minne.

Häpnadsväckande besked
När jag sent i eftermiddags kollade dagens mejl höll jag på att ramla av stolen… Jag hade fått ett mejl från Swedbank av min kontakts ”stand-in” under semestern. Så här skrev han (min fetstil):
Hej,
Ja det stämmer att jag har haft ärendet under bevakning, har nu fått svar om att vi avslutar och delar boet.
Vart befinner du dig? Har du ett telefonnummer jag kan nå dig på?”

FågelboHelt otroligt! Dom har slut på invändningar, frågor och ifrågasättanden och tänker faktiskt göra det dom borde ha gjort för flera månader sen!

Med tanke på antalet inblandade personer och all arbetstid som är nerlagd kan jag undra hur mycket det här ärendet har kostat banken – alldeles i onödan. Om jag hade fått alla frågor på direkten hade det här varit klart för länge sen.

Förhoppningsvis blir jag uppringd i morgon så jag kan fråga vad i all sin dar dom menar med ”delar boet”? Med vem har dom tänkt att jag ska dela det kan jag undra, eller vill banken dela det med mig? Nåväl, tids nog får jag veta.

Det är nästan så att jag överväger att skriva en insändare i ÅU andra till varning om hur komplicerat det kan vara. Men inte förrän ärendet är definitivt avslutat. 🙂

30.7*) – Från död fisk till simtur

Jag har förevigat en gös, städat en dator, sett på åskskuren med Mia och haft simsällskap.

GösGösfotografering
Att fotografera en död fisk kan ju te sig oinspirerande, men den här var ett undantag. Det enda tråkiga var att den hade dött i förtid.

I morse SMSade fru grannen på udden mittemot att hon hade fått en gös i nätet, var jag intresserad? Jag svarade jakande och lovade komma och ta en titt i samband med att jag skulle i väg på ett upp­drag. Det passade utmärkt svarade hon.

Av allt att döma var gösen ett exemplar från utplanteringen 2011. Gösar växer långsamt har Vik Husse upplyst mig om. Den här var ca 31 cm lång och vägde 260 gram, så den hade med andra ord en bit kvar till laglig minimistorlek, dvs 37 cm. Dock rekommenderar Daphnia att man väntar tills dom nått 45 cm.

Tråkigt nog var fisken död redan när nätet togs upp, annars hade den naturligtvis återfått sin frihet. Men den är ändå ett tecken på att ynglen växer till sig och har spridit sig i sjön. Om ett par, tre år kan vi förhoppningsvis få kalasa på gös till middag.

Städat en dator
Efter den döda fisken åkte jag vidare till en dator som väntade på storstädning. Jag tog bort 6 GB i skräpfiler, avinstallerade sex oönskade program och uppdaterade e-postprogrammet, men miss­lycka­des med att hitta drivrutin till en (gammal) videokamera, men ska kolla vidare.

Två timmar senare var jag hemma tillbaka, mottagen av Mia som med fullständigt dödsförakt rullade sig i gruset på parkeringsplatsen. Hon är rädd för andra bilar men litar helt på att jag inte kör på henne. 🙂

ÅskskurSett på åskskuren
Idag gick det att ta siesta i hammocken tack vare den friska vinden så det gjorde jag. Mia också förresten, hon låg under hammocken när jag vaknade av dom första åskmullren.

Jag såg och hörde att åskan närmade sig, så jag kopplade loss kontakterna i vanlig ordning innan jag bryggde en kopp kaffe. Kontakten till vattenkokaren satt alltså kvar tills vattnet var kokt.

Vid det laget hade det börjat regna och åskan fortsatte närma sig. Mia hade redan satt sig på trappan för att inte bli våt och sökte trygghet på och mellan mina fötter under tiden ovädret och regnet på­gick. Hon jamade till ett tag när regnet smattrade som värst, men var lugn i övrigt. Tur att åskvädren hittills har kommit dagtid.

En timme senare ljusnade himlen igen och regnet upphörde. Knappt 5 mm hittade jag i regnmätaren. Bättre än inget, men mycket mer hade behövts för att släcka törsten hos alla uttorkade växter. Men det är ju väderkontoret som bestämmer, så det är bara att finna sig i besluten.

Simsällskap
På kvällskvisten ringde Trollkarlen och aviserade ett besök. Han undrade om jag har simmat mycket? Själv hade han bara varit i vattnet en gång och trodde det var iskallt så jag försökte övertyga honom om att han trodde fel.

Vattentermometern visade 27 grader men han tyckte ändå att det var kallt. 😀

*) Inlägget publicerat först den 31.7 på grund av en oförutsedd ”incident”. Förklaringen kommer i inlägget 31.7. 🙂

29.7 – Sysselsättning och ålderstecken

Jag har ångrat ett projekt, ägnat mig åt blomstervård och gjort en omvärdering, möblerat om och haft kameran på villovägar. För att få lite svalka skriver jag inlägget i skuggan ute på trappan. 🙂

Ångrat ett projekt
För länge sen köpte jag gula och röda äggkoppar på Åhléns i Östersund. Felet var bara att färgen så småningom började flaga efter ett antal diskningar. Modellen är däremot OK, så idag fick jag för mig att jag skulle lägga dom i terpentin för att eventuellt få färgen att lossna.

Efter en kort stund tänkte jag om… Jag mindes att thinner/terpentin är självantändande. Med tanke på rådande brandrisk var det en himla dum idé så jag la ner projektet tills vidare. Aceton kan ju också fungera förresten, det kanske jag ska testa i stället?

BandageBlomstervård och omvärdering
Fysiska ansträngningar var inte att tänka på idag heller. När man blir svettig av att sitta på dass, då är det varmt! Jag valde att ägna mig åt blomstervård i stället.

Av blommorna som jag är blompensionat för har jag snott två skott som var färdiga att plantera, jag har putsat blommor och blomfat, bytt ytterkrukor, etc, etc. Lagom ansträngande och rolig syssel­sätt­ning tycker jag. Dessutom tål mitt lillfinger inga större åthävor. För att skydda det har jag slagit in det i ett ”jättpaket”.

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag djur och blommor. Ännu för 20 år sen brukade jag påstå att jag hade människor om hobby, men det gäller verkligen inte längre! Nuförtiden föredrar jag att umgås med dom jag känner och har inget som helst behov av att träffa eller lära känna nya människor. Det känns enbart jobbigt. Möjligen beror det på att jag har ”mättat” mitt behov under årens lopp?

OmmöbleringOmmöblering
Eftersom antalet blomkrukor utökades med dom nyplanterade skotten beslöt jag möblera om lite på trappan. Nu ser det ut som ett väntrum eller möjligen ett utrymme för parterapi. 😀 Blommor på alla håll och kanter och två stolar mittemot min favoritstol i stället för det lilla brickbordet som skilde dom åt tidigare.

Mina ommöbleringar är i regel minimalistiska. För mig räcker det att byta prydnadsföremål, vas eller ljusstakar så är jag nöjd, möblerna flyttar jag aldrig på annat än när jag städar.

Kameran på villovägar
I regel är kameran inom räckhåll dagarna i ända. Det var den idag också, men när jag fick syn på en ”trollrumpa” som jag ville fota var den spårlöst försvunnen. Jag gick ut och in flera gånger utan att se till den.

TrollrumpaJag försökte minnas när jag använt den senast, men det kunde jag inte komma på. I och med att motiven är förevigade rensas dom automatiskt ur minnet tydligen. Till slut fick jag en ingivelse att titta i verandaskafferiet. Och där stod den på en tom syltburk och sa ingenting.

Typiskt mig. Jag hade antagligen tänkt använda den men kommit på att jag skulle göra nåt annat först och sen hade jag glömt vad jag tänkte. Den förmåga till ”multikörning” jag hade för bara några år sen verkar ha försvunnit. Och den lär knappast bli bättre med stigande ålder har jag på känn.

Jag kanske kunde ha en webbkamera i pannan som kontinuerligt spelar in och lagrar vad jag gör, så kunde jag koppla loss mitt minne helt? Och alla grejer jag behöver kan jag ha hängande runt halsen så jag vet var jag har dom. Det vore väl en god idé? 😀

—————————-

Epilog
Att hantera tangentbordet i en stol med armstöd i fel höjd (i förhållande till tangenterna) är synner­ligen opraktiskt. För att kunna skriva måste jag hålla armarna tätt mot kroppen för att få plats innanför armstöden, vilket känns obekvämt och skaver på armbågarna.

Musen har ingen bra plats den heller (jag hatar touch paden och har inaktiverat den). Stolen är för smal, så den ligger inklämd mellan stolssitsen och låret och ramlar bort med jämna mellanrum, men det går ju bra att använda kortkommandon i stället. Så nu vet jag hur det känns att sitta ute på trappan och skriva.

28.7 – Från undran till samvetskval

Jag undrar över en sak, är handikappad, har monterat en hylla och fört anteckningar utomhus. Mia har orsakat en tragedi.

AlgerUndran
Som vanligt så här års är det gott om alger i sjön, fast än så länge ingen algblomning i nån större grad tack och lov. Då undrar jag över en sak: Hur kommer det sig att dom inte finns i kranvattnet? Bottenventilen kan inte sila bort dom så dom borde rimligtvis följa med upp i vatten­led­ningen när pumpen startar? Jag är för all del inte lessen för det, det är ju bara bra, men jag tycker det är undransvärt?

Handikappad
Man behöver väl aldrig lillfingret så ofta som när det är skadat… Den sista vassröjningen företogs i morse, men gick inte riktigt som smort.

F d grannen konstaterade igår när hon var på snabbesök att det är en fördel att vara två: En som ror och en som kapar men det hade inte gjort nån skillnad i det här fallet. Först tappade jag taget om lien så den la sig på bottnen. Som tur hade jag båtshaken till hands så jag lyckades fiska upp den efter lite trixande.

Nästa malör var värre. Jag fläkte upp lillfingret mot underkanten på relingen. Jag var tvungen att ta en paus och plåstra om det för att inte bloda ner båten mer än jag redan hade gjort.

Sen dess har jag slagit i lillfingret på det onda stället minst tio gånger under dagen så det har börjat blöda igen. Att skriva några ö:n på tangentbordet räckte senast. Det tycks jämt vara i vägen. 😦 Jag kanske ska pröva med att trä en fingerborg på plåstret?

Ha! Varför har jag inte kommit på det tidigare? Det funkar ju utmärkt! Bortsett från att det är lite utmanande att hitta rätt på tangentbordet förstås, men det är ju ett minimalt problem.

HyllaMonterat en hylla
Eftermiddagen tillbringades i skuggan på trappan med att montera en hylla. I Jotex senaste utskick hittade jag en som fick plats i min ”råddhörna” i köket och som jag kunde köpa för halva priset just nu. Att montera den krävde en viss slutledningsförmåga och innantilläsning av instruk­tio­nen så det tog sin tid och ett antal svettdroppar innan den var klar att bära in.

Att få in den i hörnan krävde en del fysiska an­sträng­nin­gar. Förutom att hörnan måste tömmas och städas, måste hurtsen och trådhyllan intill flyttas en aning. Ett tag övervägde jag att ”ringa en vän”, men sen tog jag till grytlappsknepet som förstås funkade. Det räckte med en grytlapp för att rubba hurtsen.

Självfallet kunde jag ha tömt hurtsen också men se det hade jag ingen som helst lust med. 😀

Fört anteckningar utomhus
Väglagets styrelsemöte ägde rum ute i det fria idag. Vi behövde inspektera ett åtgärdsställe så vi samlades på plats för att diskutera och fatta beslut. Mötesanteckningarna gjordes därför utomhus som omväxling. Inte alls dumt om än lite opraktiskt.

Mia skyldig till en tragedi
Igår kväll hörde jag konstiga ljud från trappan så jag gick ut och tittade. I knuten bakom ytterdörren utspelades en jakt. Baserat på dom fjädrar som stack ut antog jag att Mia hade fångat en skata.

SkogsduvaEn god stund senare hördes fortfarande ljud så jag gick ut igen och gluttade bakom dörren. Herre jösses, där satt en skogsduva! Ena vingen var tyvärr så illa sargad att den inte hade en chans att klara sig och den hade också en del andra sår så jag hade ingen chans att rädda den. Bara göra plågan kortare.

Kroppen la jag i skräptunnan tills vidare, men den hade Mia minsann tagit rätt på och släpat nånstans såg jag innan jag låste för natten. Fast jag begriper inte vart hon fört den, jag hittade den ingenstans i morse. Troligen har nåt annat djur fått sig ett skrovmål under natten.

Om duvor liksom svanar har samma partner tills döden skiljer dom åt var det här en tragedi i dubbel be­märkel­se. Härom dagen såg jag båda två sitta på elkabeln men nu är partnern alltså borta.

Jag tyckte mig höra ett sorgset och övergivet kuttrande i morse och fick nästan ångest när jag senare såg en ensam duva flyga över tomten. Och allt är givetvis mitt fel eftersom jag låter Mia vara utekatt. 😥

26.7 – Städ- och saltsugen

Jag har rent badrumsgolv, hört om en stöld, gjort ett fynd, räddat en svärmare, drabbats av en katastrof och vant mig vid värmen.

Rent badrumsgolv
Igår blev jag inspirerad att tvätta badrumsmattan och torka golvet. Plastmattan fick sig en omgång i tvättmaskinen tillsammans med ett vitt linne och en vit duk(!). Kombinationen var ju minst sagt lite udda, men jag har nästan aldrig vittvätt så jag beslöt att passa på eftersom jag visste att mattan inte kunde färga av sig.

BanditStöldrapport
Tänk att det ska vara så svårt att skilja på eget och andras! Igår eftermiddag fick jag höra att det försvunnit kräftburar och kräftor ur en sump under natten.

Det är för all del inte första och högst antagligen inte heller sista gången, men lika tråkigt varje gång det inträffar. Om man vill ha kräftor får man väl be om lov av vattenägaren och skaffa sig utrustning i stället för att sno vetja. Grrr.

Fynd
I mitt kylskåp kan man hitta både det ena och det andra som jag glömt att jag har. Igår var jag sugen på sill och tyckte det kunde vara lämpligt att äta upp sista sme­tana­sillen från midsommar. För säker­hets skull smakade jag på smetanan. Det räckte för att allt skulle åka ner i slaskfatet. Hur kan sur grädde bli dålig kan jag undra?

In och rota i kylskåpet igen, jag hade väl fler sillburkar. Blicken föll i stället på en burk dillströmming. På locket stod ett för mig nytt tillverkarnamn: Camillan kalaherkku. Det lät ju gott så jag provsmakade igen. Helt OK tyckte jag och åt med god aptit.

Sen fick jag syn på bäst före-datumet: 22.12.2013. Det var ju ett tag sen. Faktiskt slängde jag det sista i burken annars lär den väl dyka upp framåt jul. 😀

LigustersvärmareRäddat en svärmare
Mia var extra morgontidig idag. Klockan fem tyckte hon det var dags att kliva upp. Det tyckte inte matte men masade sig ur sängen och släppte ut henne.

Strax före åtta vaknade jag av en duns och ett konstigt smattrande ljud från köket så jag frågade Mia vad hon höll på med. Hon sa inte ett knyst så jag blev nyfiken och steg upp.

Dunsen kom sig av att den stora snäckan jag har på fönsterbrädan hade ramlat i golvet och det kon­stiga ljudet från en förtvivlad svärmare som fladdrade på fönsterrutan, hetsad av Mias tass. Det där bytet skulle vi bli två om!

Svärmarna tillhör mina favoritinsekter så den ville jag rädda till varje pris. Lustigt nog reagerade inte Mia nämnvärt när jag bar ut den och släppte den. Förmodligen för att den inte verkade lika aptitlig som en fågel.

Katastrof
Det senaste åskvädret pressade ner luftmassor som fick växterna att lägga sig platt och diverse lösa föremål att flyga omkring. Att det skulle ha andra effekter också anade jag inte.

KatastrofIdag när jag skulle hämta dill till räkmackan såg jag ytterligare en följd. Locket på drivbänken hade blåst igen, vilket innebar att all växtlighet var stekt. Hur jag har kunnat undgå att se det när jag har gått till och från stranden fattar jag inte? Usch, vad lessamt. 😦

Van vid värmen
Det tar tydligen två dygn för min kropp att ställa om sig. Idag kändes dom 30 graderna inte närmelse­vis lika ansträngande längre. Delvis beroende på att det fläktade mer idag. Och 25 grader kvällstid känns rentav svalt.

Det gick bra att städa på förmiddagen och i eftermiddags röjde jag vass i stranden. En ganska normal arbetsdag alltså trots hettan.

I morgon ska jag ta hand om högen som ligger kvar och röja det sista från båten. Innan jag bröt för dagen stod jag nämligen nerkörd till vaderna i leran och höll på inga villkor att få loss Croqsen, så den reprisen avstår jag gärna ifrån. Undrar om snöskor vore en lösning? 😀