21.5 – Beslut och känsloyttringar

Jag har haft shortspremiär, blivit glatt överraskad, är förundrad och har ångrat mig.

Shortspremiär
Idag beslöt jag klippa ”stora” gräsmattan som vetter ner mot stranden. Ett arbetspass på ca två timmar.

Svåraste beslutet gällde vad jag skulle ha på fötterna, den övriga klädseln var given – shorts och linne. Termometern visade drygt 15 grader och solen sken från klarblå himmel.

KörsbärsträdGlatt överraskad
Till min stora glädje upptäckte jag idag att mitt lilla körsbärsträd har knoppar! Äntligen har jag fått belöning för min långa väntan!

På hösten 2008 fick jag plantan av Trollkarlen och sen dess har den förutom årstidsväxlingarna fått stå ut med återkommande harangrepp vintertid. Optimist (naiv?) som jag är satte jag inget nät runt den, men den har alltså överlevt och tänker blomma. Helt fantatiskt! 🙂

Förundrad
Jag fattar inte riktigt hur det är möjligt, men min backup omfattar nu 159 GB. Omräknat i full­skriv­na A4-sidor innebär det 79,5 miljarder sidor!

Till saken hör att Carbonite inte säkerhetskopierar programfiler, så det mesta är således information som jag har producerat under årens lopp. Bilder tar för all del mycket utrymme och såna har jag som jag tidigare nämnt en herrans massa, men jag borde kanske börja fundera på att radera sånt som är inaktuellt.

Jag har t ex kvar filer sen 2004, dvs Consensus-tiden i Östersund och dom kommer jag näppeligen att behöva mer. Det vore förstås också skäl att rensa i bildfloran – mina motiv är ju ofta åter­kom­man­de eftersom jag huvudsakligen fotograferar blommor som jag hittar på eller i närheten av tomten. 57 bilder på gullvivor kanske är onödigt? 😀

Mia coolarÅngrat mig
Idag blev jag riktigt osams med Mia. Det händer inte så ofta, men ibland verkar hon få för sig att hon ska testa mina gränser verkar det som. Eller så går leken överstyr och blir jakt i stället?

När hon för tredje gången anföll min ankel rann sinnet på mig. Hon VET ju att hon inte får göra så.

Jag tog ett synnerligen omilt grepp om nack­skin­net och hutade åt henne. Hon skrek i högan sky – antingen av rädsla eller ilska så jag släppte taget och morrade hotande som avslutning. Det fick henne att lomma i väg och jag vände på klacken och gick in. Det här utspelade sig nämligen ute på gräs­mattan.

Väl inne drabbades jag av ågren… Så där rosen­ra­san­de hade jag väl inte behövt bli? Jag gick ut och tittade efter henne, men hon syntes inte till. En dryg halv timme senare såg jag att hon låg i sol­sto­len i verandan så jag gick ut och bad om ursäkt.

Lyckligtvis har hon kort minne. Hon spann som vanligt när jag kelade med henne så jag ansåg mig ha fått förlåtelse. Skönt. Det känns inte alls bra att vara osams, inte ens med en katt.

24.7 – Heta äventyr

Jag har fått ny vattendoft och hittat mina gamla shorts. Udden blev uppfräschad och jag har nästan tagit kål på Mia.

Ny vattendoft
I morse noterade jag att kranvattnet hade en ny doft. Det kommer ju från sjön så jag antar att det är värmen som skapat den nya doften. Inte alls obehaglig, men lite lätt unken på nåt sätt. Så nu doftar jag antagligen också lite unket. 😀

ShortsGamla shorts
Idag stod mathämtning och butiksbesök på agendan. Alla mina shorts/kortbyxor kändes för varma, men då kom jag på att mina gamla shorts från 80-talet (eller 90-talet?) var idealiskt tunna. Frågan var bara var dom fanns?

Dom låg så klart inte i shortshögen, det hade varit alldeles för enkelt. Hade jag möjligen pensionerat dom? Det återstående alternativet var högen med ”arbetskläder”, dvs såna som jag helst inte ska visa mig i offentligt. Och där låg dom ju!

Jag förstår varför dom låg där. När jag senast använde dom i mammas sällskap blev jag tillsagd att jag gott kunde slänga dom. Som vanligt lydde jag inte.

Jag köpte dom när det var modernt med ”neonfärgad” bakgrund och skrikigt mönster så dom är kanske inte så vackra även om dom har bleknat med åren, men dom är föredömligt svala och tydligen omöjliga att slita ut. Så några år till hänger dom nog med.

Udden uppfräschad
Idag kände jag mig djupt tacksam över alla buskar och träd på tomten så vi får lite skugga. Tempe­raturen kröp upp till 30 idag också. På eftermiddagen kom ett åskväder som fick värmen att minska med nio grader och åtföljande regn­skur fräschade upp Udden en stund.

Mia coolar 2Mia reagerade inte alls på åskan eller regnet. Mörkerfaktorn saknades och hon var ju utomhus. Dock höll hon sig i närheten av trappan och kom genast in under tak då det började regna. Notera den avslappnade stilen med tassarna nonchalant placerade på trävirket. Här är då ingen rädd för lite åska. 🙂

Nästan tagit kål på Mia
Förutom att agera blompensionat, har jag åtagit mig att vattna i växthuset som tillhör Nemos matte och husse. Med tanke på hettan tänkte jag mig att det kunde behövas påfyllning idag.

Det kändes ännu ganska så svalt efter regnet så jag frågade om Mia ville följa med. Det borde jag aldrig ha gjort och kommer aldrig nånsin att göra om! Hur kunde jag vara så korkad?

Ditvägen gick hyfsat, bortsett från mötet med en hurtig dam som kom joggande från motsatt håll, till synes helt oberörd av värmen. Det fick Mia att omgående gömma sig i diket. Men hon kom snällt upp på vägen igen när hon hörde stegen av­lägs­na sig och jag lockade på henne.

Väl uppe hos sommargrannen psykologen sträckte hon ut sig på trappan (vi genade över tomten) och hässjade intensivt. Nu var det minsann inte svalt längre kände jag också.

Den sista biten bar jag henne. Hon ville gå ner när vi kom innanför grinden till Nemos matte och följde mig lydigt bort till växthuset. Granne med växthuset fanns lyckligtvis också en sval trappa att ta igen sig på under tiden jag kollade läget på växterna.

Sen var det dags att gå hem igen. Ve och fasa, hur skulle det här gå? Vi gick bara nåt tiotal meter så sträckte hon ut sig mitt på vägen och flämtade våldsamt igen.

Mia coolarNär jag försökte lyfta upp henne för att bära henne, fräste hon och jamade till, men så småningom förstod hon äntligen vad jag menade. Hon ville ner ett par gånger till, men fann sig sen i att jag bar henne.

Först uppe vid Silverpilens parkering släppte jag ner henne. Här fanns det blött gräs som förhopp­ningsvis svalkade tassarna. Hon gick genast och la sig på det blöta berget i skuggan, men kom sen susande i full fart när jag låste upp dörren, så helt slut var hon tydligen ändå inte.

Hon avstod däremot att följa med mig till stranden. Jag var också varm och svettig vid det här laget så jag behövde ett dopp. Temperaturen hade gått upp till 26 igen så det var inte så konstigt att Mia led.

Just nu ”coolar” hon på trappan. Men som sagt, det här äventyret kommer aldrig att upprepas så länge temperaturen överstiger 15 grader! 😦