21.5 – Beslut och känsloyttringar


Jag har haft shortspremiär, blivit glatt överraskad, är förundrad och har ångrat mig.

Shortspremiär
Idag beslöt jag klippa ”stora” gräsmattan som vetter ner mot stranden. Ett arbetspass på ca två timmar.

Svåraste beslutet gällde vad jag skulle ha på fötterna, den övriga klädseln var given – shorts och linne. Termometern visade drygt 15 grader och solen sken från klarblå himmel.

KörsbärsträdGlatt överraskad
Till min stora glädje upptäckte jag idag att mitt lilla körsbärsträd har knoppar! Äntligen har jag fått belöning för min långa väntan!

På hösten 2008 fick jag plantan av Trollkarlen och sen dess har den förutom årstidsväxlingarna fått stå ut med återkommande harangrepp vintertid. Optimist (naiv?) som jag är satte jag inget nät runt den, men den har alltså överlevt och tänker blomma. Helt fantatiskt! 🙂

Förundrad
Jag fattar inte riktigt hur det är möjligt, men min backup omfattar nu 159 GB. Omräknat i full­skriv­na A4-sidor innebär det 79,5 miljarder sidor!

Till saken hör att Carbonite inte säkerhetskopierar programfiler, så det mesta är således information som jag har producerat under årens lopp. Bilder tar för all del mycket utrymme och såna har jag som jag tidigare nämnt en herrans massa, men jag borde kanske börja fundera på att radera sånt som är inaktuellt.

Jag har t ex kvar filer sen 2004, dvs Consensus-tiden i Östersund och dom kommer jag näppeligen att behöva mer. Det vore förstås också skäl att rensa i bildfloran – mina motiv är ju ofta åter­kom­man­de eftersom jag huvudsakligen fotograferar blommor som jag hittar på eller i närheten av tomten. 57 bilder på gullvivor kanske är onödigt? 😀

Mia coolarÅngrat mig
Idag blev jag riktigt osams med Mia. Det händer inte så ofta, men ibland verkar hon få för sig att hon ska testa mina gränser verkar det som. Eller så går leken överstyr och blir jakt i stället?

När hon för tredje gången anföll min ankel rann sinnet på mig. Hon VET ju att hon inte får göra så.

Jag tog ett synnerligen omilt grepp om nack­skin­net och hutade åt henne. Hon skrek i högan sky – antingen av rädsla eller ilska så jag släppte taget och morrade hotande som avslutning. Det fick henne att lomma i väg och jag vände på klacken och gick in. Det här utspelade sig nämligen ute på gräs­mattan.

Väl inne drabbades jag av ågren… Så där rosen­ra­san­de hade jag väl inte behövt bli? Jag gick ut och tittade efter henne, men hon syntes inte till. En dryg halv timme senare såg jag att hon låg i sol­sto­len i verandan så jag gick ut och bad om ursäkt.

Lyckligtvis har hon kort minne. Hon spann som vanligt när jag kelade med henne så jag ansåg mig ha fått förlåtelse. Skönt. Det känns inte alls bra att vara osams, inte ens med en katt.

2 tankar om “21.5 – Beslut och känsloyttringar

  1. Rasande måste man väl få bli om man blir anfallen inte bara en gång, hoppas hennes minne inte är kort när det gäller den här leken/ jakten, såna fasoner tolereras inte på Udden skulle jag tro?

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.