Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

4.10 – Rätt men fel och bristande logik

Jag har förfasat mig (igen), tackat nej till förlängning, hämtat prylar jag inte kan använda och fattar inte logiken.

mejlansFörfasat mig
I morse läste jag Marcus Rosenlunds senaste blogginlägg och blev alldeles matt… Jag börjar förstå varför knäoperationer görs på fel knä och varför remisser bara försvinner. Undra på att sjuk­vården kostar när det går till på det här sättet.

Min kommentar (förkortad) till inlägget blev: ”Inom bankväsende, politik och sjukvård gör man inga fel förrän man blir överbevisad om det.” Patientombuden har helt säkert full beläggning. Jag har också haft det dubiösa nöjet att sysselsätta HUS’ patientombud i samband med mammas behandlingar. :-/

Tackat nej till förlängning
I fjol gick jag på 118 Finders säljsvada i tron att det var en befintlig leverantör. På det blev firman 98 € fattigare. I förmiddags ringde en kvinnlig säljare från samma ställe och talade om vilken förträfflig synlighet mitt företag får om jag förlänger avtalet.

118Hon talade om att mitt företag haft 808 besökare under året och lovade hålla samma låga pris i år. När jag talade om för henne att jag är pensionär och att kundkretsen numera är begränsad till Kimitoön försvann en del av entusiasmen, men hon stod på sig.

Samtalet slutade med att jag envist tackade nej. På hennes röst kunde jag höra att hon blev små­pjutt. Om hon hade varit lite proffsigare hade hon tackat för den här tiden och hälsat mig väl­kommen tillbaka om jag ändrade mig. Men så proffsig var hon inte.

Prylar jag inte kan använda
Men vad trött jag blir… Tydligen är det ännu inte slut på feltrenden. Idag hämtade jag bild­skärms­adapt­rarna jag beställde 30.9. Tyvärr passar kontakterna inte i min Zenbook UX31E trots (i mitt tycke) noggrann förklaring vid beställningen.

adapterPå min dator sitter nämligen en mikro-HDMI-port, vilket tydligen inte är särskilt vanligt bland adap­tertill­verkar­na. I synnerhet inte om man vill ansluta en gammal VGA-skärm! VGA-standarden fyller 30 år i år talade den rara teknikern på ZasData om så det kanske inte är så konstigt. Adaptern som har slutat fungera följde med datorköpet och är ASUS’ egen tillverkning.

Någon kommunal lånedator med Windows 10 existerar inte har jag fått besked om, så jag sätter mitt hopp till att nån av kursdeltagarna har en dator med HDMI- eller VGA-port som jag kan låna under kursen. Dato­rerna i kurs­lokalen kör enbart Linux så dom kan jag heller inte använda eftersom det är en Windows-kurs.

Dom nya adaptrarna är beställda så med lite tur hinner jag få dom till nästa vecka. Men med nu­varande oflyt kan jag väl glömma det. :-/

Bristande logik
I lördags pratade Vik Husse och jag bl a om produkter och varumärken. Ingen av oss kan begripa logiken i att en svensktillverkad produkt inte går att köpa i Sverige eller att en finsktillverkad inte går att köpa i Finland.

akrobatNågra exempel:
Kavli-produkter finns att köpa i Finland, men inte kräftost, insektsmedlet Etono är en svensk produkt men finns inte att köpa i Sverige enligt uppgift, Edets Torky finns inte att köpa i Finland men Serlas motsvarande produkt (Akrobat) säljs inte i det egna landet (se inlägg 16.7.2012). Förklara det om du kan?

Jag beställde aldrig fler Torky-rullar som nämns i inlägget. 12 rullar med 100 m papper väger en hel del så fraktkostnaden blev därefter. Men det är fortfarande det bästa hus­hålls­papp­ret jag nånsin använt!

Epilog
Jag har nyss fått positivt svar från en av kursdeltagarna så problemet är löst för den här gången. 🙂

av

2.10 – Från soppa till blompensionering

Jag har blivit bjuden på soppa och skrämt sommargrannen, fått klä mig kalasfin, haft tebesök och pensionerat blommor.

Bjuden på soppa och skrämt sommargrannen
Eftersom jag inte hade möjlighet att uppvakta herr grannen junior förra veckan kom vi överens om att jag skulle ta igen det i fredags. Om jag kom kl 19 skulle det vankas ”en salt bit” SMSade junior.

soppa-2Den salta biten utgjordes av en jättegod, thai-kryddad soppa med fylld stut till som intogs medan skymningen sänkte sig över vår lilla by. När det var dags att knalla hemåt var det redan mörkt, men den här gången var jag förberedd med ficklampa.

Kortaste vägen går förbi sommar­gran­nens trappa så jag chansade på att ingen skulle upptäcka mig. Men ack vad jag bedrog mig. En kort stund efter att jag kommit hem, ringde det på ytterdörrens klocka.

Vid trappan stod en ung man som undrade om det var jag som gick förbi nyss?  Jag erkände på stående fot och förklarade att vi brukar ta den genvägen. Men jag kom mig inte för att be om ursäkt för att jag hade skrämt(?) invånarna i huset, vilket ju hade hört till saken kan jag tycka. :-/

Jag är nog så naiv så jag automatiskt skulle anta att det är nån bekant om jag såg en ljuskägla i närheten av huset. Men i sta’n är det kanske ett tecken på fara?

Fått klä mig kalasfin
Redan efter frukost igår började jag planera klädsel och accessoarer till kalaset, trots att det började först klockan tre.  Av den skriftliga inbjudan jag hade fått, framgick att kalaset hölls ”på lokal” och att det serverades ”mat och kaffe”, vilket jag tolkade som krav på lite finare utstyrsel än dom vanliga gå-bort-kläderna.

festkladdÖverdelen hade jag klar för mig redan när jag läste inbjudan, men vad skulle jag ha till den? Och vilka skor och smycken passade bäst till?

Halva nöjet med att gå på ”fint kalas” är för­be­re­del­ser­na tycker jag. Det kräver förstås att man har gott om tid och känner för att delta. Båda villkoren var uppfyllda i det här fallet.

Klockan två var jag klar. Sen gjorde jag mitt bästa för att undvika att Mia strök sig mot mina svarta byxben tills det var dags att hämta upp ressällskapet. Katthår ingår liksom inte i finkläder. 😀

Tebesök
Förra veckans tebesök blev inställt på grund av annat program, men det hade jag glömt att informera om visade det sig. Ytterligare ett tillägg till den pågående feltrenden.

Däremot kom jag i håg att tala om att gårdagen var vikt för kalas, så vi tog idag i stället. Som vanligt var samtalsämnena många och varierande. Timmarna försvann i ett huj. Tack igen för besöket!

Pensionerat blommor
Efter att ha följt besöket till parkerat fordon, vidtog en del praktiskt pyssel. Bland annat behövde vedlådan fyllas på och slaskfatet tömmas.

petuniaPå bänken i verandan stod en kruka med Saintpaulia som jag har tagit död på så den fick sin sista vila på komposthögen bland syrenerna. Sen fick jag syn på amplarna med petunior ovanför trappan och beslöt att pensionera dom på samma ställe. Förr eller senare skulle dom ändå hamna där.

Det blev ovanligt tomt på trappan, men ändå tommare ska det bli. Oktober innebär ju ofrånkomligen höst. Fast för varje dag som går är vi ett steg närmare våren såg jag nån som hade kommenterat på FB. Så sant som det är skrivet. 🙂

av

28.9 – Arbete och åter arbete

Helgen gick i arbetets tecken, datorn börjar likna sitt gamla jag och min feltrend verkar avta.

Helg i arbetets tecken
I fredags eftermiddag gjorde hembygdsföreningens vice ordförande och jag vårt bästa för att fylla i resten av en ny bidragsansökan och väglagets ordförande kom med ett längre tillägg till senaste protokollet.

loftbyggnadenI lördags inventerade hem­bygds­före­nin­gens styrelse loftbyggnaden kl 11-14 och i söndags slet jag med bilagorna till bidragsansökan. På eftermiddagen kom väglagsordföranden för att granska protokollet innan han undertecknade det. Så gick den helgen.

Nästan sitt gamla jag
I måndags efter lunch hämtade jag min trotjänare. Nu försedd med en ny SSD-disk och ny ström­för­sörj­ning. Den rara teknikern på ZasData hade dessutom lagt ner mer jobb än han behövde och tipsade om ett par nyttiga grejer innan han bar ut min kära ”låda” och försiktigt la ner den i baksätet på Silverpilen.

Från 18:30 till 22:30 installerade jag om de största och viktigaste programmen. Det gick som smort, så jag la mig nöjd och belåten. Men igår sket det sig delvis.

Klockan 6:40 fortsatte arbetet. Till min stora glädje ”mindes” Picasa alla mina 42 foto­al­bum upptäckte jag när jag hade in­stal­lerat klart (trots att programmet inte finns längre!). Ett veritabelt mirakel kändes det som. Det är alltså inte alltid av ondo att vara övervakad av de stora leverantörerna.

datorinsidaEftersom jag har en giltig licens på Plaxo Pro beslöt jag installera tillägget för att fortsätta synka kalender, uppgifter och kontakter i Outlook 2010. Innan jag lämnade in datorn upptäckte jag nämligen att synkningen inte hade fungerat på tre månader!

Det gick helt åt pepparn. Till slut kontaktade jag supporten. David A. Divino gjorde sitt bästa för att lösa problemet, men efter ett par timmars fjärrsession utan resultat gav både jag och han upp: ”…However I will be escalating this issue to our Level 2 support to check on this. I have taken note of everything that we’ve done. I will send a follow up email regarding this matter.”

Dock slutade dagen lika trevligt som den började. På kvällskvisten knackade Oxen/Tvillingen på och er­bjöd nyfångad fisk till både mig och Mia. Hon fick en strömming och jag fick abborre och gösfilé. Tänk så snälla människor det finns! 🙂

Avtagande feltrend
Senaste tiden har jag tydligen befunnit mig i nåt slags negativt energifält. Förutom dator­haveriet har jag hört, sett, gjort och mints fel, jag har råddat värre än vanligt och nu senast har torkarbladen på Silverpilen fått fnatt.

Tendensen verkar dock vara avtagande så jag räknar med att allt återgår till det normala innan veckan är slut. Utom torkarbladen förmodar jag? 😀

av

23.9 – Från marknadsföring till HDMI-kabel

Jag har skickat offert, beställt nytt lager, träffat flitiga läsare och skaffat bibliotekskort, mött nya styrelsen och inlett höstens första kurs.

special-offerSkickat offert
I måndags när jag nyss hade lämnat in datorn hos ZasData för felsökning ringde en tidigare kund. Vi avslutade samtalet med att jag lovade skriva i hop ett förslag till önskad utbildning.

Inspirerad av förfrågan skissade jag på innehållet direkt när jag kom hem och verkställde löftet i form av en offert. Den här gången blev rubriken marknadsföring, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat.

Beställt nytt lager
Luftvärmepumpen har blivit högljudd med åren, så pass att mina gäster ibland undrar vad det är som låter. Efter att ha hört herr grannens förklaring i fjol, bestämde jag mig för att ringa leverantören och beställa ett nytt lager jag också.

Med tanke på att jag köpte den i januari 2009 är det kanske inte så konstigt att den börjar signalera ålderskrämpor. Det finns som bekant ingen evighetsmaskin.

Flitiga läsare och bibliotekskort
I förrgår infann jag mig i Dalsbruks bibliotek strax före 14. Lustläsarna hade sin första sammankomst för hösten.

Innan vi bänkade oss runt bordet hann jag fynda en liten bok om mårdhundar som fanns i en ut­för­säljnings­låda och på en utlåningshylla fastnade min blick på ”Begrav mig stående – Zigenarna och deras resa” av Isabel Foneca. Den ville jag väldigt gärna läsa med tanke på att den handlade om mina avlägsna släktingar. Min farmors mor var zigenare.

blankaDet förutsatte givetvis att jag hade ett bibliotekskort, vilket jag inte har. Men det gick enkelt att ordna vid utlåningsdisken. Mitt första bibliotekskort i det här landet.

Sen var det dags att sätta sig i Lustläsargruppen. Med risk för att avslöja mina fördomar, bestod den naturligtvis av enbart damer. Dom kände varandra sen tidigare, men jag blev varmt välkomnad som ny i sällskapet. 🙂

Att dela med sig av det man läst är ett bra sätt att få tips om läsvärda böcker och nya författare. Jag insåg snabbt att jag inte har en susning om moderna finländska författare och kände mig lite som en kulturanalfabet. Men det felet är ju enkelt att avhjälpa.

Träffat nya styrelsen
Som avslutning på dagen låg styrelsemöte i väglaget. Efter en expresstädning slängde jag i mig en smörgås och dukade bordet. Det var ordförandens tur att ”baka” så det räckte med kaffemuggar.

Eftersom jag dribblade bort mig på årsmötet (ordförandens kommentar) tillhör jag inte längre styrelsen men fick enhälligt förtroende att fortsätta uppdragen som sekreterare och kassör. 🙂

projektorHöstens första kurs
Igår kväll var det dags för höstens första kurs och träff med en liten grupp på fyra personer. Samtliga var bekanta sen tidigare så det kändes bra.

Mindre bra var att dator­pro­jek­torn inte fick kontakt med min dator. Eftersom det i projektorn satt en HDMI-kabel i stället för den förväntade bildskärmskabeln var jag inte alls förvånad. Min bildskärms­adapter klarar mig veterligen inga HDMI-signaler.

Men, problem är till för att lösas. Nästa vecka ska det väl ha löst sig på sätt eller annat.

av

18.9 – Säsongsavslut

Det fina höstvädret fortsätter, jag har haft besök, fått upp båten och tömt bersån. Mia fick nygammal lekplats.

Fint höstväder
I början av september spådde jag att september skulle bli varm och torr. Så här långt har jag haft rätt, bortsett från natten till den 4.9 då Udden fick 7,5 mm regn.

Nätterna har blivit kyligare men dagarna mestadels soliga och vinden har hållit sig lugn. Riktigt skönt höstväder.

Besök
Igår infann sig vårt ”veckobesök” igen, fast nu var det två veckor sen senast. En smärre arbetsolycka la hinder i vägen förra veckan, men nu var vår Vik Husse återställd. Eftermiddagen försvann snabbt under livligt samtal och mumsande på både medhavd och ”lokal” skaffning.

baten-pa-landFått upp båten
I fredags förhörde jag mig om möjligheten att få anlita herr grannen junior igen för att hjälpa mig dra upp båten. Vi kom överens om att också sommargrannen psykologens båt skulle få samma be­hand­ling.

Sommargrannen psykologen med medhjälpare var redan på plats då fru grannen och junior dök upp på avtalad tid och sommargrannens båt var redan uppe på land när vi kom ner till stranden. Den behövde bara vändas och pallas upp.

Fyrhjulingen kom väl till pass för att smidigt få upp min båt och med hjälp av alla fem par händer var den snabbt och elegant vänd för vinterförvar. Tack igen alla som hjälpte till! J

tom-bersaTömt bersån
När jag ändå var i sä­songs­av­slut­nings­ta­gen beslöt jag nyttja finvädret till att tömma bersån och flytta in en del prylar från trappan också. Bordet i bersån fraktade jag på pirran, övriga möbler var lätta nog att bära.

Golvet i boden fick samtidigt en omgång med sopkvasten och befintliga grejer stuvades om så det blev de facto bättre plats med sommarmöblerna inhysta än utan. Duktig flicka. 🙂

Mia fick nygammal lekplats
Mia var uppenbarligen lika lättad som jag över att båten var uppe på land igen. När jag gick för att hämta dom sista båtprylarna tog hon tillfället i akt att hoppa upp på den och med full frenesi fånga nerfallande löv.

mia-busar

 

av

16.9 – Tragiskt och tidsödande

Jag har en dödssjuk dator, är skuldfri och har fått en ansökan registrerad. Mia njuter av höstsolen.

Dödssjuk dator
Sen i slutet av augusti har min stationära dator haft illavarslande krämpor. För fyra dar sen blev dom högst akuta och idag gav den upp helt.

sjuk-dator-igenSom sista åtgärd försökte jag installera om Windows 10 i förmiddags trots att jag visste vad det innebär… Alla mina 60 program måste installeras på nytt.

Vid 40 % la datorn av. Efter att ha startat om den återgick den till befintlig installation som inte fungerar. Suck och stön.

Första dagarna nästa vecka lämnar jag in den hos ZasData. I bästa fall kan jag ha ”bara” ett minnes­fel eller nåt annat hårdvarufel trodde teknikern jag pratade med. Hoppas det är så enkelt. I annat fall blir jag väl tvungen att investera i en helt ny ”burk”.

Till all lycka har jag min bärbara att tillgå, annars skulle jag få krupp. Allt jag gör utom utomhus‑ och hushållsarbete gör jag ju på datorn. Utan den är jag totalt pantad.

Skuldfri
Mellan datorhaverier och ‑strul har jag hunnit med hembygdsföreningens styrelsemöte i tisdags. Där var jag tvungen att låna pengar till ”födelsedagsskramlandet”, mina pengar räckte bara till kaffe­kas­san. Dagen därpå återbetalade jag lånen så nu är jag skuldfri igen ett tag.

Ansökan registrerad
Hela eftermiddagen igår gick åt till att snickra på en bidragsansökan tillsammans med hem­bygds­före­nin­gens vice ordförande. Nuförtiden används webbformulär som påminner om självdeklaration på nätet så det finns inget utrymme för fria formuleringar.

Idag fyllde jag i det sista och skickade in den. Ett par timmar senare fick jag bekräftelse på att den var registrerad så nu är det bara att vänta och se vad resultatet blir.

Mia njuter av höstsolen
Till skillnad från matte njuter Mia av höstsolen utomhus.

mia-solar

av

10.9 – Till minne av en nära vän

Den 22.7 avslutade jag blogginlägget så här: ”Efter lunch dök en gammal god vän upp helt apropå. På Midsommardagen i år var det exakt 45 år sen vi blev bekanta blev jag påmind om. Jisses, det är ju ett halvt liv! Såna vänner har man minsann inte så många av.”

Nu finns den vännen inte mer. Det blev sista gången vi sågs. Idag på förmiddagen fick jag besked om att han dog igår kväll.

ljuslyktaJag förstår så innerligt väl att hans kropp inte orkade längre trots att livsviljan kanske ännu fanns. Han var alltid levnadsglad och positiv, även om han säkert hade sina mörka stunder precis som vi andra.

”Det är toppen!” svarade han alltid med ett brett leende när jag frågade hur det var med honom. Uttrycket hade han övertagit efter sin far har jag fått berättat för mig.

Trots den sporadiska kontakten, tidvis med flera års uppehåll, påverkades aldrig vår relation. När vi sågs pratade vi på som om vi hade skilts förra veckan eller dagen innan. Vi hittade alltid tråden.

Han var min äldsta och trognaste vän. En generös, varmhjärtad, humoristisk och utåt­riktad person. En vän som jag kunde lita på i vått och torrt, anförtro mig åt och som alltid var sig själv i alla lägen. En god själ.

Det känns tungt och tomt att han är borta, men jag tröstar mig med att han har sluppit sina plågor och att han nu har det bra. Sorg är en känsla som bottnar i egoism på­min­ner jag mig om.

Det gäller att i stället minnas alla glada skratt, roliga upptåg, gemensamma upplevelser och den trygga känslan av närhet och förtroende.

Men tomt och sorgset känns det likafullt.

av

9.9 – Fysiskt arbete och andra trevligheter

Jag har fått snigelpost, idkat tomtvård, firat i förskott och träffat en gammal kompis.

Snigelpost
I förrgår blev jag glatt överraskad. I postlådan låg ett alldeles ”riktigt” kort. Råttan/Väduren trodde att jag kanske inte hade fått hennes gratulationer via mejl eller SMS så hon skickade en analog hälsning.

Kortet och texten fick mig att småskratta. Så är det när man är utrustad med ”krockkuddar” både här och där. 😀

kort

Idkat tomtvård
Igår lockade vädret till utevistelse igen. Lunchgröten intogs därför i bersån i strålande sol. Fågel­kvitt­ret har tyvärr avtagit markant och det är lugnt och stilla på sjön. En bekant hade redan fotat en flyen­de tran­plog så nu är det ovillkorligen höst.

Det har gräset inte märkt av dess värre. Värmen och fukten i både luft och jord gör att det växer så det knakar. Efter gröten baxade jag därför ut stora gräsklipparen och gick bakom den, upp och ner, fram och tillbaka några timmar. Bra för blodcirkulationen tröstade jag mig med.

ceraconFirat i förskott
I augusti skickade jag ett mejl till min första kund här på ön och påpekade att vi borde fira 10-års jubileum. Britt-Marie på Ceracon var genast med på noterna och vi kom överens om att luncha i hop efter sommar­sä­songen.

Innan vi bestämde dag och tid kom jag på att det var stört omöjligt att vi kunde fira 10 år!?! Jag flyttade ju hem 2017 så möjligen kunde det vara jubileum nästa år. Men det var värre än så – hon blev kund hösten 2008 konstaterade jag när jag bläddrade i kundarkivet.

Hon hade inte heller reagerat över årtalen så vi beslöt att vi firar ändå. Man vet ju inte om man är med längre om två år kom vi fram till, så idag hämtade jag henne klockan ett. Hon äter sen lunch som jag.

Jag hade tänkt mig att vi kunde äta antingen i Söderlångvik eller i Labbnäs, men för säkerhets skull ringde jag och frågade om dom hade öppet. I Söderlångvik har dom slutat med mat för säsongen och i Labbnäs var det barnmeny på grund av/tack vare gästerna som bodde där. Just så. :-/

Strandhotellet borde väl vara öppet tyckte jag, men där öppnade dom först klockan fyra så det var inte heller aktuellt. Då återstod bara Port Side eller restaurangen i Kasnäs. Eller möjligen Holmbergs Café, men då hade vi fått nöja oss med fiskburgare eller nåt dylikt.

kasnasJag hade ju tänkt agera flotte Viktor så husmanskost på Panget kändes inte heller rätt. Min kund fick välja bestämde jag. På Port Side hade hon varit senast igår, så valet föll själv­fallet på Kasnäs.

Ingen­dera av oss har varit där i år konstaterade vi så det passade ju bra. Min kund tackade nej till à la carte så vi nöjde oss med lunch­buffén och den var vi riktigt nöjda med. En trevlig utflykt i trevligt sällskap! Med lite tur får vi göra om det om två år. 😀

Träffat en gammal kompis
Vi hade precis börjat med varmrätten när jag fick syn på ett välbekant ansikte. Det var ju Uffe, min roliga klasskompis på gymnasiet!

Han blev lika överraskad han och trodde att vi inte har setts på 30 år. Riktigt så länge var det ändå inte kom vi fram till, men definitivt ett tvåsiffrigt antal år.

Han är numera pensionär han också. Frun och han bor halva året i Finland och halva året i London talade han om. För att kunna hålla fortsatt kontakt lämnde jag mitt visitkort.

Vilken rolig överraskning! Uffe och jag hade mycket hyss för oss på lektionerna. 😀

av

7.9 – Morgonrocksdag, ”på sta’n” och ny bekantskap

Gårdagen blev en ”morgonrocksdag”, idag har jag uträttat ärenden ”på sta’n” och gjort en trevlig bekantskap.

MorgonrockMorgonrocksdag
Igår ”hann” jag aldrig klä på mig. När klockan var 18:30 kändes det inte längre motiverat, så jag bodde kvar i morgonrocken tills jag gick och la mig.

Tiden fördrevs med föreningsadministration – telefon‑ och mejlärenden, brev till nya medlemmar, be­tal­ningspåminnelser till en del befintliga, uppdatering av medlemsregistret osv, osv. Faktiskt stack jag inte ut näsan mer än att jag hämtade posten. Det tog jag igen idag.

Ärenden ”på sta’n”
Uttrycket ”på sta’n” är ju inte riktigt tillämpbart när man bor i glesbygd, men ”på byn” passar ju inte heller. Idag lämnade jag nämligen byn och åkte till ett par andra. Det blev stopp på många olika ställen runt sjön innan jag återvände till Udden.

Första stoppet gjordes i kyrkbyn för att hämta mat och återlämna ”tårttransportören” till Kerstin. Färden gick därefter vidare till Dalsbruk, så jag frågade damen som stod på busshållplatsen om hon var på väg dit? Det var hon, så jag erbjöd henne skjuts.

Där gick Launokorpi alltså miste om en biljettintäkt. Om jag hade varit riktigt schyst, hade vi inväntat bussen, betalat för resan och sen åkt bil. Men så schyst är jag inte.

Innan vi nådde Dalsbruks centrum gjorde jag ett snabbstopp för att lämna post till Trollkarlen, därefter lämnade jag av damen vid hennes resmål. Efter besök i K-butiken och inköp av porto till breven som jag postade kände jag för ett ”strandhugg” i Holmbergs Café.

Därifrån vidare till Sale, macken, apoteket och Alko. Då var klockan lite över tre, vilket innebar att jag snart var väntad i Söderlångvik, dagens sista anhalt. Fel, jag stannade faktiskt också vid en post­låda på Söderlångvikvägen när jag åkte hem. Många stopp blev det, men så uträttade jag också allt på ärendelistan. Duktig flicka. 🙂

holmbergsTrevlig bekantskap
Strålande sol och 18° varmt lockade mig att dricka kaffe ute på Holmbergs terrass. Dom har alltså ingen berså. 😉

Vid bordet intill satt en ung man (med trevligt utseende), som med jämna mellanrum knappade på sin smarttelefon. Jag gissade genast att han var journalist på uppdrag i trakten. Troligen skulle han rapportera från Årets by, som Dalsbruk nyligen blev utnämnd till.

När jag fått i mig ett par tuggor av min cheesecake vände han sig mot mig och kommenterade det härliga vädret. Jag instämde och återgick till kaffet och kakan. Efter en kort stund tilltalade han mig igen: ”Är du härifrån?”

Fortfarande övertygad om att han var ”turistjournalist” specificerade jag vilken by jag bodde i och var den ligger. Den kände han (så klart) inte till, så jag förklarade. Vem vet, han kanske tänkte sig ett besök och reportage från vår lilla by också?

Därefter fortsatte konversationen om annat. Det visade sig att ”journalisten” är anställd som lärare i Dalsbruks skola och nyligen hitflyttad från Ivalo(!) via Helsingfors. Oj oj oj så fel jag gissade. 😀

Efter ett tag kom vi in på katter. Det var dumt av honom att inleda mig i frestelse… Jag fick givetvis mundiarré och serverade honom en längre monolog om vilken förträfflig kisse jag har. Efter ett tag ägnade han sig åt sin telefon igen.

Lyckligtvis är jag observant på när folk tappar intresset så jag avrundade snabbt min svada, reste mig och sa att jag hade en tid att passa. Då lystrade han genast, sträckte fram handen och talade om sitt förnamn, så jag gick fram till honom, skakade tass och presenterade mig jag också.

Trevligt med en ny och trevlig bekantskap. Om vi ses igen ska jag tala om hur fel jag gissade på hans yrke så får han sig ett gott skratt. 😀

av

5.9 – Ömsom vin, ömsom vatten

Lördagen blev angenäm, söndagen gick i arbetets tecken och idag har jag haft en skön utedag.

Angenäm lördag
Lördagen inleddes vid halv nio-snåret med frukost, snabbstädning, dusch, påklädning och dukning av kaffe/tebordet. Nästan prick två anlände dagens första gäst som avtalat. Bullpåsen var den här gången utbytt mot ett ståtligt blompaket med vid­hängande kort: ”Ta dig tid att flanera och filoso­fe­ra!”.

TårtaEn halv timme senare anlände följande gäst och efter hand troppade ett tiotal till in. An­led­nin­gen var att dom visste att jag fick ny ålder. Och alla trängdes vi i köket så jag hade damm­torkat var­dags­rums­bordet alldeles i onödan. 😉

Vid mörkrets inbrott var tårtan slut och dom sista gästerna avvek. Ett synnerligen angenämt ”ny­ål­ders­­firande”. Tack igen till alla som bidrog!

Söndag i arbetets tecken
Efter frukost skickade jag en bildlänk från lördagen till gästerna, hängde ut tvätt, bredde ett par mackor, värmde överblivet kaffe från lördagen och satte mig framför datorn. Protokollet från tors­dagens möte skulle renskrivas.

Ett långt möte med många ärenden innebar att det tog mig fyra timmar (exklusive pauser) att skriva det. När jag äntligen var klar hade klockan hunnit bli halv sju. Hög tid för middag och en brasa i köks­spisen, det började kännas småkyligt.

Idag utedag
När jag steg upp syntes solen inte till, men det klarnade upp rätt snart och blev en riktig ka­las­väders­dag. Som gjord för att torka tvätt (igen!) och gräva ner en av födelsedagspresenterna.

Fru grannen på udden mittemot hade nämligen lagt bakom örat att jag beundrade hennes höst­ast­rar eftersom dom hade en mörkare lila färg än mina. I lördags kom hon så med en jättestor planta som behövde komma i jorden.

TordyvelmageInnan jag hann så långt inträffade ett mirakel. En död tordyvel låg med huv’et nerkört i mossan så jag tog upp den och tänkte fotografera magen på den, men hör och häpna: På vägen efter kameran kvick­nade den helt plötsligt till och ville inte alls ligga kvar i min hand.

Den fick som den ville. Jag la ner den i gräset och vips hade den gömt sig under grässtråna. An­tag­li­gen var den jättesur för att jag hade stört den i dess vila/sömn/matpaus eller vad den nu hade för sig när jag hittade den.

Varför jag ville ta en bild just på magen undrar du kanske? Bara för att jag tycker den är så vacker! Den skimrar i en mängd blå-lila nyanser som du ser.

Av en händelse råkar jag redan ha en gammal bild på en tordyvelmage upptäckte jag, så det var nog inte meningen att jag skulle ha en till. 😀

PlanteringSen tog jag i tu med ”nergrävningen”. Det största problemet var att hitta en bra plats för den fina plantan, men jag löste det ganska enkelt. Den fick bo granne med min stiligaste flox invid bersån. Där får den lagom sol och skugga räknade jag ut.

Det tog en stund att utöka den befintliga planteringen. Borst­spi­rean hade en massa rötter i vägen, men med lite våld fick jag dom att stryka på foten.

Sen gällde det att hindra jorden från att ”rinna” bort. En kraftig sten fick tjänstgöra som kant och för att hålla den på plats fick en annan sten stötta den. Med lite tur funkar det som tänkt.

En varm och skön dag utan förpliktelser. Vad mer kan man begära? 🙂