12.12 – Från julkort till avsked

Jag har skrivit julkort, haft tebesök och privatchaufför, provsmakat en ny rätt, tagit en soppromenad och är gräsänka igen.

julkortSkrivit julkort
I fredags tog jag mig i kragen och skrev jul­kor­ten som ska gå med snigelposten. Alla inrikeskort åkte efter det ner i den röda påsen som posten vill ha dom i och limmades igen. Då kom jag på att dom var ofrankerade. :-/

Lyckligtvis finns det nya påsar i butiken, så idag blev korten frankerade och postade. En liten bunt ligger kvar eftersom jag delar ut dom direkt i mottagarnas brevlådor. Res­te­ran­de julhälsningar skickas via mejl.

Tebesök
Som vi hade kommit överens om, dök Vik Husse upp efter lunch i lördags. Han har äntligen förstått att det räcker att ha med sig en bullpåse i stället för två. Det tackar vi för.

Efter inledande hälsningskram gick han fram till Mia som låg i korgstolen vid spisen, strök henne över huv’et och sa ”God morgon älskling”. Han hade läst sig till att den häls­nings­fra­sen är vanlig numera och tyckte att Mia skulle ha samma favörer som matte. Det ledde till ett av mina ljudliga skratt.

Resten av vårt samtal var inte lika muntert. Vi uppehöll oss en bra stund vid dödsfall och be­grav­ningsritualer. Väderanlayserna gav heller inte upphov till några glädjeutbrott, men jag tycker ändå att vi hade en gemytlig eftermiddag. 🙂

bilarPrivatchaufför
Igår hade jag privilegiet att ha privatchaufför. Husse tyckte det var onödigt att värma två bilar och åtog sig att skjutsa mig till dom två ställen som jag hade ärende. (Jag börjar misstänka att han inte törs åka med mig i Silverpilen?)

Första stället var julmarknaden i Dalsbruk. Där fanns mina förköpsexemplar av Västanfjärdsboken att hämta hade jag fått löfte om av byarådets rara sekreterare.

Nästa anhalt var före detta grannen som behövde lite assistans med datorn. ”Ring när du är klar så hämtar jag dig” sa Husse. Ca en halv timme senare ringde jag och så kom han susande. Sån service är jag heller inte van vid!

Provsmakat en ny rätt
Att man kan göra gravlax av morot var för mig full­ständigt obekant tills jag blev erbjuden att smaka på det i Tallmo, dit färden gick efter av­hämt­ningen. Husses systerdotter hade tillrett den.

Eftersom en av ingredienserna är ”rök på burk”, smakade den mer rökt än gravad var vi alla överens om, men smaken var faktiskt inte alls så tokig. Fast jag kommer nog att hålla mig till ”äkta vara” i fortsättningen. Gravad fisk är en av mina favoriter.

Sopstigen 2Soppromenad
Privatchauffören var i tjänst idag också – vi hade några ärenden att uträtta i kyrkbyn. Därefter var det dags för eftermiddagsfika (mina landsmän avskyr ordet fika!) följt av en soppromenad.

Vi kunde faktiskt ha tagit bil till soptunnan också kom vi fram till, men ansåg att vi behövde en nypa frisk luft mellan varven. Så dags hade temperaturen stigit till bara ett fåtal minusgrader så det kändes skönt att få sträcka på benen och inandas lite syre.

Gräsänka igen
Sen en dryg timme är jag gräsänka igen. Det kändes vemodigt att se baklyktorna försvinna längs by­vägen konstaterade jag… Jag har av allt att döma börjat vänja mig vid och trivas med att vara två. Men på onsdag ses vi igen, så det blir en kort frånvaro. 🙂

Förändring

Sopstigen 2

Idag krävdes en soppromenad. Mia och jag konstaterade att vår sopstig har ändrat utseende. Dels har den blivit ljusare och dels bredare. Eller smalare, hur man nu vill se det. ”Det enda som är konstant är förändringen.”

Den skyldige

Och här är anledningen. Alltså den på hjul. 😉

1.1 – Optimism och realiteter

God Fortsättning på det nya året!

Svanarna har gett upp, jag vet hur lång preskriberingstiden är, har tagit en soppromenad, fått en ny bloggkompis och skapat 2016 i datorn.

Svanar på isSvanarna har gett upp
I förrgår råkade jag titta ut genom köksfönstret och fick syn på tre svanar som landade på isen. Det såg sorglustigt ut. I stället för att elegant kana ner i vattnet gled dom på isen.

Jag har hört svanrop flera kvällar men efter den här land­nin­gen var dom moltysta. Förmodligen vidtog en lågmäld konferens om vart dom skulle ta vägen nu. En liten stund senare hade dom gett sig av. Dom insåg förstås att det var bäst att ge upp, i vår sjö är det inte längre lönt att hålla till.

Preskriberingstid
På väglagets styrelsemöte i slutet av september fick jag i uppdrag att ta reda på preskriberingstiden för ofaktu­rerade fordringar. En av våra leverantörer har försett oss med sand i omgångar sen 2003 men inte fakturerat oss.

Det tog sin runda tid att få klarhet i frågan. På nätet lyckades jag inte hitta svar, men i mitten av okto­ber meddelade jag styrelsen att såväl vår verksamhetsgranskare, en lokal bokföringsbyrå som vår lokala jurist var överens. I Finland är pres­kri­berings­tiden för en ofakturerad fordran mellan två juridiska personer tre (3) år.

I förrgår kom en av ledamöterna in med fakturan, daterad 26.12.2015. Den avsåg som väntat leve­ranser under tiden 2003-2013, vilket alltså innebär att det bara är 2013 års leverans vi är skyldiga att betala. Jag mejlade övriga styrelsen omedelbart och väntar nu på svar på hur vi ska förfara.

SopstigenSoppromenad
Efter vedpåfyllningen igår tog Mia och jag en sop­pro­me­nad i den råkalla snålblåsten. Trots ett par plusgrader kändes det isande kallt. Och värre blir det snart när den kalla luften strömmar in från öster.

Det var en händelselös liten tur. Mia stannade som vanligt till på ”stora berget” och tänkte dricka ur en vattenpöl men se det gick inte, hon bara halkade omkring på den. Hon såg lite snopen ut men bestämde sig sen för att leka i stället. Matte som frös om händerna hade ingen större lust att leka så det blev rask marsch hemåt och in i stugvärmen.

Ny bloggkompis
Härom dagen tittade jag i WordPress’ förslag på bloggar som också handlar om var­dags­be­trak­tel­ser och som andra av mina bloggkolleger följer. Jag valde att utöka ”kollegiet” med fyra nya länkar (finns i listan Bloggar jag följer i bloggens högerspalt).

En av dom heter Miatankar. Första delen av namnet lät bekant på nåt sätt. 😉 Vi har redan utbytt ett flertal kommentarer och det känns som om jag har känt skribenten sen långt tillbaka. Hennes inlägg känns också närbesläktade i många avseenden. Kul med nya blogg­kompisar!

Årets första bildSkapat 2016
Ny månad innebär alltid en del dator­ad­mini­stra­tion, men nu var det dessutom nytt år, vilket kräver många nya mappar eftersom jag lagrar årsvis. Det är inge’ smart ska jag genast påpeka! För att hitta otaggat material måste jag försöka komma i håg vilket år jag skapade filen. Och det är minsann inte det lättaste alla gånger!

Men nu är dom flesta mapparna på plats. Resten skapar jag efter behov. Då återstår bara att kopiera årets sista bilder till bildarkiven. Årets första bild är redan tagen. 🙂

8.3 – Ruschigt

Idag har jag haft hela två tider att passa.

Mathämtning
Solen hedrade oss med sin närvaro för tredje dagen i rad efter en kall och stjärnklar natt. När jag var klar med morgonrutinerna tvättade jag mig och klädde på mig. Före 13.00 hade jag lovat hämta den beställda maten hos Kerstin.

MatMed tio minuter till godo infann jag mig. I köket satt ett obekant ansikte och tittade intensivt ner i nåt jag tog för givet var en räknedosa. Jag stod lugnt kvar utan att knysta. Förr eller senare skulle hon väl känna att mina blickar brände hål i tröjan. Men icke sa Nicke. Till slut lessnade jag och skramlade med min matkorg så jag skrämde upp henne från stolen.

Jag kommenterade att hon sett så strängt upptagen ut att jag inte ville störa. ”Äh, jag spelade ett spel” svarade hon. Det jag trodde var en räknedosa var alltså en telefon. Om ca tio år är damen säkert i min ålder – jag som trodde att det bara är ungdomar som håller på med sånt. Tänk så fel man kan ha.

När jag hade ställt ner maten i korgen och gjort rätt för mig önskade jag trevlig helg och gick. På vägen ut konstaterade jag att den här damen inte på långa vägar var lika kundvänlig och service­in­riktad som chefen själv. Tur att hon bara var vikarie. Fast hon är säkert duktig på nåt annat område.

Butiksbesök
Nästa anhalt var butiken. F d bonuspappan och hans syster var dom enda kunderna så jag passade på att byta några ord med vardera. Sen styrde jag kosan hemåt.

En bit före Udden mötte jag vår invandrare i byn som var ut på sin dagsrunda. Hans gest med armen såg ut som om han ville att jag skulle stanna så jag växlade ner och bromsade försiktigt. Efter ut­bytta artig­hets­fraser­ undrade han om han möjligen fick hämta dricksvatten hos mig? Hans hade tagit slut och han hade ingen lust att åka till Salo. Va?!

Det var ju tur att jag satt ner annars hade jag ramlat på rumpan. Åka 120 km t/r för att hämta dricks­vatten?? Men jag sa inget, det är ju hans val om han vill göra det. Jag svarade att han självfallet fick hämta vatten hos mig. Vi kom överens om att han skulle gå hem och hämta bilen så skulle han komma om­gående.

PumphusetVattenpåfyllning
Under tiden packade jag upp varorna, satte rosorna i vatten, fyllde på vattendunken och gick ut för att hämta ved. Innan jag hann hämta andra lasset kom han. Mycket lämpligt dessutom.

Vinden hade smällt igen dörren till vedlidret så ena gång­järnet hade lossnat från (den murkna) väggen. Dörren hängde nu på trekvart. Jag stack in den antika konstruktionen i det gamla hålet och fick hjälp med att rikta dörren medan jag lyfte den.

Stackars människa, hans rygg är för närvarande i mycket sämre skick än min visade det sig. Det fick mig att känna mig extra frisk och stark. 🙂

När han hade fått sina dunkar fyllda följde han med in på en pratstund. Han sänkte sig försiktigt ner i gungstolen och var orolig för att den skulle tippa bakåt men jag övertygade honom om att han kunde känna sig lugn.

Han tackade nej till kaffe eller te och var inte hungrig så han fick nöja sig med att se på medan jag slängde i mig en portion uppvärmd mat. Snart hade jag nästa tid att passa.

Klippdags
Jag hann både hämta ved, tömma aska, slaskfat och Mias toalett innan det var dags att åka igen. Tyvärr blev det två turer samma dag. Jag skulle vara hos frissan 16.00. Innan jag gick in hann jag lämpa av returkartong och ‑papper vid sopstationen.

Tio i fem var jag färdigklippt och ‑pratad. Frissan och jag har alltid mycket att ventilera. Bland mycket annat utbyter vi information om hur våra katter mår.

SoptunnanSista rycket
Efter frissan åkte jag raka spåret hem, bytte några ord med skyddslingens motionerande mor som jag kom i fatt på byvägen, parkerade Silverpilen och gick in och pussade på Mia.

Skönt, nu behöver jag inte åka nånstans på flera dar så Silverpilen fick sin ”mössa” på sig. Mia såg till att det blev ordentligt gjort och såg ut som om hon kunde tänka sig en promenad så jag hämtade soppåsarna i vedlidret. Den lilla promenaden upp till soptunnan brukar alltid vara populär.

Jodå, hon följde så gärna med och såg nästan besviken ut då jag hade slängt soppåsarna och sa att vi skulle gå hem tillbaka. Hon hade redan tagit kurs mot byn.

Jag vände ryggen åt henne, sa ”hej då” och började gå. Efter några meter vände jag mig om. Uppen­barligen var hem med matte ett bättre alternativ än att gå ensam nån annan stans för hon kom snällt trippande i mina fotspår.

Så gick den här dagen. Förhoppningsvis blir det en ny dag i morgon. 🙂

21.1 – Inte illa

Min kalla present står sig, jag har lögat mig i solsken och testat isbanan. Det susar välbekant i vardags­rummet och djurmaten är borta.

IsljusstakarKall present
Fredagens middagsgäst överräckte vid ankomsten en tom plastpåse med ett leende och orden: ”Det här är resten av din present.”

Jag gick genast ut i verandan för att ta reda på vad påsen hade innehållit men såg inget så jag fort­satte ut på trappan. Där såg jag heller inget, men innan jag gav upp föll blicken på två fladdrande ljuslågor i snön en bit ifrån.

Visst är dom fina, mina isljusstakar? Än så länge står dom sig väl utomhus men frågan är hur jag ska få plats med dom i frysen så dom håller sig till nästa vinter? Jag kommer ju aldrig nånsin att kunna få exakt likadana. 😀

Solsken och isbana
Igår var vädret så där fantastiskt fint igen. Strålande sol, svag vind och lagom kallt. Under natten hade vi fått ett nytt, tunt lager med snö men jag chansade på att det fortfarande var sparkföre. Mia föredrog att stanna inne.

IsbanaEgentligen var det nog mera skid- än sparkföre konstaterade jag när jag lämnade stranden. Men herr grannen hade gjort en berömvärd insats med snöbladet… En rejäl isbana!

Jag såg att han kom glidande åt mitt håll så jag inväntade honom och berömde honom för initiativet innan jag drog mot Långholmen till.

Det blev ett hundratal bilder innan jag vände hemåt ett par timmar senare. Som avslutning testade jag isbanan. Där gick det förstås undan utan att jag behövde anstränga mig det minsta. 🙂

Välbekant sus
I morse vaknade Mia och jag av ljudet från mansröster utanför fönstret. Jag drog upp rullgardinen och tittade ut men såg bara en mörkblå skåpbil. Då visste jag vems röster jag hade hört. Värme­pumps­ser­vicen var på plats.

Anledningen till att ytterfläkten hade lagt av var fullt förståelig när man tittade in bakom gallret – ”fläktboet” täcktes av ett tjockt islager. Efter ett par timmars avtining gick fläktmotorn snällt i gång och fungerar nu som vanligt igen.

Installatören lovade ändå komma tillbaka om nån dag för att kolla att allt funkar som det ska och fylla på kylvätska. Så bra, då är det bekymret ur världen. Tills det (antagligen) händer igen vill säga. Fast då vet jag ju vad det beror på och hur jag åtgärdar det.

Slut på djurmaten
I och med att sparken är i användning, har jag ingenstans att hänga soppåsarna längre. Tidigare hängde jag dom på sparkhandtagen för att slippa ”snyltgäster”. Sparken stod nämligen på högkant med medändarna som stöd. Sågbocken var en dålig lösning, det underlaget är ju idealiskt att klättra på.

Mia kollar dofterMen nu är maten borta. Mia och jag tog en promenad till soptunnan idag. Vid tillfälle ska jag kon­struera en annan upphäng­nings­lös­ning.

Mia tyckte jag var urtråkig som gick samma väg tillbaka. Men hon följde snällt med efter att ha gjort några korta avstickare. I kanten på stigen kollade hon in doftmarkeringen efter ett annat husdjur, högst antagligen en hund av tassavtrycken att döma.

Eller så har vi vargbesök som vår invandrarvän påstår?!

30.5 – I stället för arbete

Jag har fått en premiärblomma, gått en soppromenad, dragit fram med lien, snott liljekonvaljer, slumrat i hammocken med Mia, haft dassbesök och blivit ombedd att dra så långt pepparn växer.

”Din färg”
Igår kväll tittade herr och fru grannen in en stund. Fru grannen överräckte den första pionen som har slagit ut med orden ”just din färg”. Att offra premiärpionen på mig kändes stort. När det gäller färgen in­stäm­mer jag förstås helt. Tack igen! 🙂

Soppromenad
Arbetslusten lyste med sin frånvaro idag också. Ruskigt vad fort man lägger sig till med dåliga vanor.

För att ändå uträtta nåt vettigt tog jag med mig soppåsarna och kameran och gick upp till soptunnan. Jag tänkte mig fånga utslagna liljekonvaljer på bild, men konstaterade att dom inte har slagit ut än.

Jag fick nöja mig med skogsstjärnorna som också är vackra. Det finns förresten inga fula blom­mor vad jag vet.

Fart på lien
Synen av dikesrenen vid grannens häck fick mig plötsligt inspi­re­rad att hämta lien. Diket är visserligen väldigt grunt, men tillräckligt djupt för att inte kunna klippa med gräsklipparen.

När jag var nöjd med det ”slagna” utseendet fortsatte jag av bara farten att slå gräset och hallon­snåren i kanten av slänten ner mot sjön. Duktig flicka.

Oemotståndlig frestelse
Eftersom jag visste att liljekonvaljerna stod i full blom hos sommargrannen bestämde jag mig för att plåta dom i stället. Sagt och gjort.

Då lystmätet av bilder var stillat gav jag efter för frestelsen att plocka en liten bukett. En alldeles pytte­­liten. 😀

Fast så får man ju faktiskt inte göra enligt alla lagar och paragrafer. Det räknas säkert som hemfridsbrott eller nåt, men jag får väl sona mitt brott om nån bloggläsare anmäler mig. Att jag erkänner offent­ligt måste väl räknas som en förmildrande omständighet?

Vilopaus
Efter all den här ansträngande sysselsättningen beslöt jag ta en vilopaus. Den friska nordvästliga vinden nådde inte riktigt ner till hammocken och benen låg i solen så jag bedömde att jag inte skulle frysa. Härligt att ligga och lyssna till fågelkvittret och se träden dansa i vinden.

Efter en liten stund fick jag sällskap. Mia behövde också en vilopaus och hoppade upp på magen på mig. Där la hon sig till rätta och började tvätta sig innan hon så småningom intog sovställning. Hon reagerade inte ens fast jag gav gungan fart. Inom kort slumrade jag också till.

En del vindil lyckades hitta oss mellan varven och solen värmde inte längre lika mycket så det började kännas kallt. I och med att Mia hade spanat in en stare och hoppade ner, klev jag också upp. En hel timme hade ”försvunnit”.

Dassbesök
Jag hann precis äta middag och läsa några sidor i blogginläggen från 2007 då telefonen ringde. Det var ”Lingongrannen” som funderar på köp av komposttoa och ville höra hur min fungerar. Jag före­slog att han skulle komma över och titta på det lilla underverket. (Nu var jag fyndig igen :D)

Den inspektionen var snabbt undanstökad. Det är ju faktiskt bara en plastbytta med lock baktill. Jag hade också plockat fram en sprängskiss för att han skulle kunna jämföra med den modell som han spekulerade på.

Sen drack vi kaffe och pratade en god stund. Det måste vara närmare ett år sen jag såg honom senast trots att han bor så nära så vi hade en del ämnen att avhandla.

Impopulär
Som avslutning på dagen blev jag ombedd att ”hoppa i helvetet”. Min halvbror ringde igen i onyktert och argsint tillstånd.

Det är fjärde samtalet på kort tid. Senast vi pratades vid kom vi överens om att jag skulle höra av mig om jag ville ha besök, men det hade han redan glömt. Troligen på grund av att hans epilepsi har på­verkat närminnet som han själv säger.

Strax efteråt ringde han igen, men då lät jag samtalet gå till mobilsvaret. Meddelandet han hade lämnat löd: ”Si dig i räven”. Hmm, där är jag således inte värst populär. I fortsättningen låter jag nog bli att svara.