Strumpbyxdax

I går var det dags. Det gällde att göra sig fin till förestående födelsedagsfirande, den här gången ”på lokal”. För en gångs skull hade jag bestämt mig för klänning. Det händer minsann inte ofta.

Klänningen köpte jag hos min ”hovleverantör” på nätet redan för nån månad sen. Jag visste ju att Husse ville fira sin födelsedag i Labbnäs med ett (för mig) stort antal inbjudna, så jag valde den med tanke på det tillfället.

Men klänning betydde strumpbyxor … Nån dag innan inventerade jag mitt lager. Trots att jag ytterst sällan använder strumpbyxor – inte ens på vintern – har jag ett ansenligt förråd sen den tiden jag använde såna dagligen på jobbet. Vi talar början 90-tal, så dom är snart antika.

Grå, mörkblå, svarta och bruna i olika etikettförsedda påsar. Det finns också påsar märkta fin­strump­byxor, respektive festdito, samtliga svarta. Men svarta var inte att tänka på tyckte jag. Ur påsen med bruna strumpbyxor hade jag valt ut ett par som jag tyckte skulle passa bra.

Förberedelserna började fyra timmar före avfärd med dusch och hårtvätt. Eftersom det var för tidigt att ta på klänningen, tog jag bara på mig underkläder och drog på mig strumpbyxorna under morgonrocken. Det lyckades utan att jag drog sönder dom och faktiskt fick jag plats med mina fylliga former. Fast det är ju en himla tur att dom töjer! 😊

Ett par timmar senare började jag fundera ut vilka smycken som passade till klänningen. Eller rättare sagt vilka jag kände för. Ett tag var jag inne på ”klimakteriekulor” (vita pärlor) för att citera en f d kollega, men övergav tanken eftersom jag inte har nån matchande ring, bara örhängen och halsband.

Det fick bli malakit i stället. Den är ju grön och stämde väl överens med färgen på klänningen. Både en ring och halsband i malakit således. Örhän­gena blev dock inte i malakit. Jag vet faktiskt inte vilken halvädelsten dom är gjorda av? Men färgen och modellen stämde, det var huvudsaken. Armband och ring nummer två i silver passade bra till.

Så var det skorna. Jag hade tänkt ut två alternativ. Dels ett par högklackade svarta i nubuck som jag köpte på rea hos Åhléns i Östersund långt innan jag flyttade hem 2007, så dom är väl vintage vid det här laget. (Om jag minns rätt kostade dom 69 kronor, dvs ca 6,75 €.) Alternativet var ett par lågklackade skor i flätat, grönt läder.

Jag valde dom högklackade trots att jag visste att jag får lida. Ryggen ogillar högklackat numera. Sen tog jag på klänningen och ställde mig framför helfigursspegeln. Aj, aj, aj! Dess värre ”skrek” dom svarta skorna och strumpbyxorna var på tok för mörka. Kontrasten till den gröna klänningen blev för stor och framför allt för dyster.

Då gällde det att tänka om. Suck. Jag prövade dom lågklackade men det blev stilbrott även om färgen var OK. Så vad skulle jag då hitta på? Det slog mig att jag har ett par hyfsat snygga beige sommarskor med kilklack, möjligen från 80-talet? Dom kanske skulle gå? Och då kanske jag kunde skippa strumpbyxorna? Nä, det kunde jag inte tyckte Husse. Faktiskt höll jag med honom.

Då gällde det att hitta ett par bruna strumpbyxor som var lagom. Inte för mörka och inte för ljusa. Själv­klart hade jag ett par såna också. Av med dom mörka och på med en ljusare nyans. Nu var jag äntligen nöjd. Husse godkände också.

Frisyren var enklast. Jag behövde ju inte göra nåt åt håret eftersom det ännu inte har vuxit ut mer än ett par centimeter efter 12 millimeters trimningen. 👍

29.12 – Rester

Skink- och förkylningsrester återstår, jag har påmint, inventerat och blivit bjuden på middag.

Skink- och förkylningsrester
Annandag jul blev det äntligen läge att steka den lilla julskinkan som skulle ätas varm. En för Husse okänd delikatess som gick ner utan protester. Och jag njöt i fulla drag… Nystekt julskinka har jag inte ätit på flera år. Det innebär att det nu finns både palvade (rökta) och stekta skinkrester i kylskåpet, bara att välja.

forkyldFörkylningarna har långsamt avtagit efter att Husse fick min hosta och jag fick hans snuva. För min del var förkylningskulmen olyckligtvis förlagd till samma tidpunkt som annandagens besök. Husses syster och svåger gjorde oss sällskap till eftermiddagste och -kaffe.

Min sällskaplighet inskränkte sig till ett ständigt snörvlande och nysande, så gästernas första intryck av Udden kan inte ha varit särskilt positivt. Förhoppningsvis slapp dom åtminstone att bli smittade.

På tisdag eftermiddag ordinerade jag mig vila, men idag har jag faktiskt tagit mig utanför tomten och inandats mer frisk luft än på flera dar. Snart är dom sista förkylningsresterna också avverkade, även om jag inte känner mig på topp precis.

Påmint
Tre dagar försenade gick de sista betalningspåminnelserna i väg idag. Det är ytterst sällan väglaget behöver påminna om vägavgiften, men i och med en ändring i vår admini­stra­tion blev en del nya vägandelsägare debiterade den här gången så jag kan tänka mig att en del undringar uppstod.

Inventerat
Det börjar dra i hop sig till nyårsafton och firande av den samma. Det fick mig att företa en in­ven­tering av mitt förråd av strumpbyxor för att kolla vilka som passar bäst till nya festblåsan.

I och med att jag ytterst sällan klär mig i klänning annat än sommartid, har jag inte behövt strump­byxor tidigare. Men nu gällde det alltså att hitta rätt färg och kvalitet.

strumpbyxorFörrådet var större än jag mindes… Vardagsstrumpbyxor i brunt, grått, blått och svart, en påse märkt Finstrumpbyxor, en annan märkt Feststrumpbyxor och en tredje märkt Tights. Jisses vilket sortiment!

Efter noggrann genomgång hittade jag ett par som jag tror blir bra. Fast det kan mycket väl hända att jag ändrar mig när jag väl drar på mig klänningen.

Bjuden på middag
I eftermiddags bjöd Husse på middag i Tallmo bestående av en soppa som julfirarna hade lämnat kvar. Den räckte precis till två personer så dagens middagsbestyr var synnerligen enkelt överstökade.

Dessutom slapp jag disken. Husse tog välvilligt hand om den medan jag bryggde kaffe. Kaffet blev en nära-döden-upplevelse för att låna Husses uttryck. Mängden kaffe i förhållande till vattnet blev liksom lite fel. Men det gick ju för all del att spä ut den bittra brygden och mildra den med lite socker. 😀

1.10 – Frågor och strumpbyxor

Jag har varit i ”bergtagen” igen, vädret är åter normalt och jag har krånglat på mig strumpbyxor.

I bergtagen
Som avslutning på gårdagens arbete skalade jag av ännu ett lager jord från berget vid dasset. Jag är helt fascinerad av dess former och färgskiftningar. Jag borde kanske be sommargrannen psykologen ställa en diagnos? 😀

Lika fascinerande är att bergskrönet en halv meter upp är alldeles jämnt bortsett från ett par för­djup­ningar. Kan det möjligen vara så att man nån gång i världen har sprängt på ena sidan? Eller har in­lands­isen gjort ett litet glädjeskutt just över krönet? Frågor utan svar.

Hur som helst ska jag hejda mig nu. Tror jag i alla fall, säker kan man aldrig vara. Jag lekte redan med tanken på att riva bort alla bergenior uppe på krönet för att se hur berget tar sig ut under dom. När jag var barn fanns det inga växter där, men jag har tyvärr glömt hur det såg ut?

Nere vid stranden finns också ett övervuxet berg som jag gärna skulle vilja ”klä av”. Undrar om min bergmani är ett sätt att försöka återkalla min barndom? Eller är den ett utslag av nån slags krea­tivi­tetslust? Fler frågor utan svar.

Normalt väder
Idag hade vädret återgått till det normala. Det bästa man kan säga om det är att vindstyrkan var tilltalande. Solen skymdes bakom ett tjockt molntäcke som har släppt ifrån sig regn hela dan.

Men kommande två dagar ska det bli uppehåll och varmare påstår dom som har betalt för att veta. Återstår att se.

Strumpbyxor
Det måste vara minst ett par år sen jag tog på mig strump­byxor senast. Idag fick jag för mig att jag skulle klä upp mig i klänning och högklackat för ett fö­del­se­dags­firande och det krävde strumpbyxor tyckte jag även om jag inte är särskilt förtjust i dom.

Allt hängde på att jag ägde ett par grå för att matcha klänningen. Och si, det gjorde jag trots att jag så sällan använder såna.

Klänningen har jag förresten aldrig haft på mig tidigare. Jag köpte den för ett par, tre år sen i ett gatustånd under Baltic Jazz-evenemanget i Dalsbruk. Jag minns att det regnade när jag skulle prova den, men jag ville absolut se den på innan jag köpte den även om den var billig.

Både strumpbyxor och klänningsfärg passade utmärkt ihop med vädret. Den dominerande färgen var nämligen ”regngrått”. Ovanligt diskret för att vara jag, men just idag kände jag för det.

Nu lär det dröja ett tag innan jag behöver kränga på mig strump­byxor nästa gång hoppas jag. 😀