Månad: januari 2016

av

16.1 – Många plus och ett minus

Jag har klarat snöskottning och vedhämtning, lunchat ”på stan” och reflekterat över mina med­män­niskor.

NyskottatKlarat snöskottning
I förrgår krävde snömängden en liten insats med snösläde och -raka. För att inte sabotera onsdagens behandling tog jag det lugnt och försiktigt. Den fluffiga snön underlättade jobbet.

Klarat vedhämtning
Eftersom jag inte visste vad som räknas som bära/lyfta tungt, tog jag det säkra före det osäkra och bar in fyra vedträn åt gången ända tills jag kom på att snösläden var idealisk för ändamålet. Den kunde jag lasta med ved och dra efter mig, sen bar jag in en mindre mängd åt gången. Problemet löst. 🙂

Ännu bättre lyckades vedhämtningen igår kväll. Tack vare den hjälpsamme unge mannen som var på besök har jag nu ved för minst ett par dar framåt. Efter det kan jag utan tvivel återgå till mina vanliga vedhämtningsrutiner.

Lunch ”på stan”
Igår blev det bråttom. Jag hade tänkt kliva upp vid nio, men vaknade först en timme senare och klockan tolv hade jag lovat vara på plats 25 km bort för att äta lunch med en mysig person som jag inte träffar så ofta. Innan dess behövde jag värma upp Silverpilen och hade dessutom ett par ärenden att uträtta.

LunchFör att varsko henne ringde jag och frågade om det var OK att jag kom en kvart-tjugo över? Jadå, det gick så bra sa hon. Exakt kl 12 var jag på plats.

Det där slår sällan fel. Om jag förvarnar om en för­se­ning hinner jag i tid, men om jag inte hade ringt hade jag garanterat blivit försenad. Lustigt fenomen.

Lunchen intogs på Café Adéle och var lika god som alltid. Jag var för all del inte hungrig, jag hade ju nyligen ätit frukost, men jag klämde ner en liten portion ändå medan vi pratade om ditt och datt.

Reflekterat över mina medmänniskor
Visst är det märkligt att en del människor man träffar alltid är glada och positiva, medan andra kon­sekvent luftar sitt missnöje och beklagar sig? Och dom som verkligen har anledning gör det sällan har jag märkt. Ingenting blir väl bättre av att man är negativ?

SurDet blev väldigt tydligt just igår. Alla jag träffade under dagen utstrålade positiva vibbar – utom en. En man som jag inte kan minnas att jag nånsin sett le, än mindre hört säga nåt positivt nånsin. Alltid lika butter och sur. Är det inte fel på det ena så är det på det andra.

Igår var det snön. Vi råkade packa våra inköp samtidigt i samma kassa och följdes åt ut ur butiken. Jag hade tänkt nöja mig med att hälsa för att slippa höra klagolåten, men så lätt skulle jag inte slippa undan… ”Nu vräker snön ner igen och jag som hade skottat överallt igår” beklagade han sig.

Tja, vad svarar man på det? Att det är högst normalt med snöfall den här årstiden? Att vi alla är ut­satta för samma väder och prövningar? Eller att han i så fall borde göra nåt åt det usla vädret?

Att falla in i hans klagan föll mig aldrig in. Några tröstande ord hade jag inte heller på lager. Det är förresten ingen idé har jag lärt mig. Såna människor hittar bara på nåt annat att beklaga sig över.

GladSom tur är drabbas jag sällan av negativitetsspridarna. Ingen i vän­‑ och bekantskapskretsen tillhör ”minusmänniskorna”. Tvärtom! I regel lyckas min umgängeskrets få mig på gott humör.

Senast idag har jag förlängt mitt liv genom hjärtliga skratt tack vare en slagfärdig och humoristisk besökare. Tack för det! 🙂

av

13.1 – Färdigfixat

Jag har fixat T och ), diskat fjolårsdisken, blir blöt i kanten och har varit utanför reviret.

Fixat T och )
Mitt tangentbord börjar bli slitet igen. De tangenter som används mest har bara rester av be­teck­nin­gen kvar, fast det kan jag stå ut med, jag vet vilka dom är. Då är det värre när vissa tangenter kärvar eller upphör fungera.

TgbI förrgår kärvade T:et. Det krävdes extra kraft för att kunna skriva T (jag är väldigt lätt på handen när jag skriver). För att om möjligt lista ut orsaken, lyfte jag på ”tangent­locket”. På det här tangentbordet lossnar tan­gen­ter­na inte helt, utan sitter delvis fast trots att man lyfter på dom.

Under T:et hittade jag ett hårstrå. Helt klart ett av mina egna, så Mia är oskyldig. Det räckte tydligen för att förhindra normalt anslag. Samma feno­men uppstod med ) igår, så jag lättade på den tan­gen­ten också. Ytterligare ett hårstrå.

Då jag nån gång städar brukar jag dammsuga (och torka av) tangenterna för att få bort damm, brödsmulor och allt annat som ramlat ner mellan och under dom, men antingen var hårstråna färska eller så hade dom kilat in sig så att dom inte följde med i julstädningen. Nu är tangentbordet sitt gamla jag igen.

Taika-koppDiskat fjolårsdisken
Förutom tangentservice behövdes kärlservice. Medan jag diskade mina röda Taika-koppar slog det mig att dom användes i fjol. Trots det hade jag bara ett bestick, två matskedar och en tallrik och inga kastruller.

Här hushållas det minsann med kärl‑ och bestickanvändningen. Om man kommer på besök ofta, är chansen stor att man får dricka ur samma mugg som förra gången. 😀

Blöt i kanten
Fotsid morgonrock är idealiskt vintertid. Utom när man går i snö. Nu har det kommit så mycket snö att morgonrocken släpar i snön när jag hämtar morgontidningen och/eller posten. Jag kanske bör tillägga att jag utöver morgonrocken har på mig jacka, öronmuffar, handskar och mina högskaftade Jalas-stövlar. En syn som kan skrämma (eller roa) vem som helst.

Obehaget inträffar när jag kommer in och drar av mig stövlarna. Snön på morgonrocksfållen smälter och den blöta fållen slår mot anklarna när jag går. Lyckligtvis är det övergående. Än så länge har jag inte minusgrader på golvet så den torkar ganska fort. 🙂

JäsenkorjausUtanför reviret
I förmiddags blev jag tvungen att förflytta mig utanför det normala reviret igen. Jag hade en tid att passa på fastlandet för att få den återstående ”kroppsjusteringen”.

Tack vare att vår ”vägmästare” hade röjt byvägen igår och en tillfällig paus i snöandet var bilföret klart godkänt. Jag an­län­de till Bjärnå före utsatt tid och blev mottagen med ett vänligt leende som alltid.

Hon är så himla rar och go’ min ”jäsenkorjaaja”. Dessutom uträttar hon underverk med alla kotor, leder, senor och muskler. Om jag var tio år yngre skulle jag mycket väl kunna tänka mig att utbilda mig inom samma område.

Hemfärden var lika lättkörd. Och förhållningsordern den samma som förra gången: Ta det lugnt och låt bli att bära tungt under de närmaste tre dagarna. Hur jag då löser vedhämtningen vet jag inte riktigt, men än så länge har jag så jag klarar mig.

av

10.1 – Pust och stön

Jag har gjort ett nytt val, håller för näsan, har sett ”isfarare” och eldat halvtorr lönnved.

Nytt val
Igår levde jag upp till mitt motto: ”Det är aldrig för sent att göra ett nytt val”. Konsekvenserna har tagit drygt två halvdagar att rätta till… Jag bytte till lokalt användarkonto på den stationära datorn.

SkärmbildNär jag uppgraderade till Windows 10 valde jag att använda/logga in med mitt Microsoft-konto men fick igår för mig att jag klarar mig lika bra med ett lokalt. Dels för att jag inte har flera enheter som behöver synkroniseras och dels för att det gör datorn något snabbare.

Det första som hände var att den se­naste W10-upp­da­te­rin­gen upprepades. Det hade jag inte för­vän­tat mig!? Efter det var datorn och alla program i samma läge som om jag hade ominstallerat hela datorn.

Alla egna anpassningar och inställningar hade försvunnit överallt. Men – inget ont som inte har nåt gott med sig – Utforskaren och Snabb­åt­komst fungerar som dom ska igen. 🙂

Idag trixade jag med mejlkonton och pst-filer. Jag ville kunna fortsätta använda samma pst-filer som tidigare för att komma åt gamla mejl och alla mappar jag har skapat.

Eftersom det inte går att komma åt något från det tidigare användarkontot, blev jag tvungen att först kopiera allt till en ”neutral” plats och därefter ersätta de nya pst-filerna. Att det är vattentäta skott mellan ett MS- och ett lokalt konto hade jag inte klart för mig.

Det gäller alltså att tänka till när man uppgraderar från Windows 7 till Windows 10. Har man inga andra Windows-enheter (surfplatta, telefon osv) är ett lokalt konto att föredra. Så nu vet jag det.

Håller för näsan
Den minnesgode kommer i håg krafsandet och gnagandet jag skrev om den 6.1. Det har resulterat i en illaluktande tragedi. Den stackars gnagaren hade tydligen förirrat sig in och hittade aldrig ut igen.

Nu ligger liket och ruttnar bakom väggen. Det betyder en kväljande stank varje gång jag står vid diskbänken. Självfallet just där jag brukar stå och bre mina smörgåsar.

Frågan är hur lång tid det tar innan kadavret har torkat ut? Det är förmodligen ganska svalt där det ligger så det kan ta sin tid. 😦

Mia och sparkenIsfarare
Igår syntes två skridskoåkare glida fram i vår vik. Dom första människorna jag sett på isen än så länge. Men vid det här laget lär den vara stark nog för allehanda isaktiviteter. Med ett par undantag har vi haft minusgrader ända sen isen la den 28.12.

Första bästa solskensdag ska jag minsann ta ut sparken och ta mig en tur jag också. Eller kanske äntligen träna på skridskoåkning?

Isläget innebär också att min planerade avverkning i stranden kan bli av. Förutsatt att kassan medger det ska tilläggas. Först måste jag få ett pris på jobbet.

Halvtorr lönnved
Jag börjar förstå varför lönnved inte är så populärt. Den lönn jag tog ner och kapade i mars 2014 är ännu inte helt torr. Flera av vedträna, i synnerhet dom okluvna, svettas betänkligt när jag lägger in dom i elden. Men jag har ju björkved att ta till så dom kan få torka ett tag till.

av

Tant Jenny & farbror Harald

Tant Jenny och farbror Harald (Dahlqvist) bodde i Söderby. Med dem umgicks moster och morbror flitigt. Om jag minns rätt, var farbror Harald i samma ålder som moster (född 1907), tant Jenny var yngre.

Efter kaffe med dopp spelades ofta ”Marjas” och herrarna drack grogg på brännvin, varmt vatten och socker. Om inte damerna deltog, satt de och pratade medan de handarbetade.

Dottern Britta och jag var nästan jämnåriga så vi lekte tillsammans under tiden, ständigt förföljda av hennes livliga lillebror Svante. Vid ett av besöken höll Britta och jag till i hennes vindsrum. Store­bror Bjarne (f 1941) hade rummet intill och därifrån hördes dragspelsmusik så vi gick in och ställde oss på trös­keln och lyssnade. ”Vad vill du höra?” frågade han mig plötsligt.

Det hade jag inte väntat mig… Jag kände mig blyg över uppmärksamheten och drabbades av tung­häfta. Nån favoritlåt hade jag heller inte i den åldern, jag kanske nyss hade börjat skolan?

När han inte fick nåt svar föreslog han Tom Dooley som var populär just då. Sen dess har jag alltid förknippat den låten med Bjarne (han avled 2014).

Höbärgning i Söderby

”Höjäng” i Söderby i slutet av 1950-talet. Harald och Jenny till vänster, morbror till höger

Efter höstslakten hade tant Jenny gjort blodkorv som hon tog ut ur ugnen precis när vi kom på besök en kväll. Godare blodkorv har jag aldrig ätit sen dess!

Något år efter att jag börjat skolan fick jag för mig att jag skulle stanna ensam hemma medan moster och morbror hälsade på i Söderby. ”Ring om du vill att vi kommer hem” sa moster innan de gick. Ett par timmar gick bra – ända tills jag hörde konstiga, skrämmande ljud sedan jag lagt mig. Jag kunde omöjligt lista ut var de kom ifrån och beslöt till slut att övervinna min stolthet och ringa.

”Vi kommer genast” lovade moster. En kort stund senare kom jag på orsaken till ljudet och ringde upp på nytt, men då var moster och morbror redan på hemväg sa tant Jenny. När de kommit hem kom moster och satte sig på sängkanten och bekräftade orsaken till ljudet. Det var isen som slog råkar.

Ljudet hade jag ju hört många gånger förr, men inte reflekterat över det. I min ensamhet växte det till något skrämmande och hotfullt. Det var också första och enda gången.

Mitt sista minne av tant Jenny är när hon låg och vilade i det lilla rummet till höger om ingången. Cytostatikan hade fått det mesta av hennes hår att försvinna och hon såg blek och trött ut, men hon log lika vänligt som alltid när Britta och jag tittade in.

Efter mosters död hittade jag ett brev från tant Jenny, skrivet 1964 på Mjölbolsta där hon låg. Hon skrev bland annat att hon skulle bli hemskickad eftersom läkarna nu inte kunde göra mer för henne. Hon dog ganska snart därefter, hösten 1965.

av

8.1 – Skönt – till slut

Jag har haft premiärer, eldat i alla rum, avslutat ett experiment och är klar med ett bokslut.

SilverpilenPremiärer
Igår var det provianteringsdag. Silverpilen har stått parkerad sen den 30.12 så det var premiär för årets första åktur. Termometern visade ‑25,3°(!) vilket också påkallade premiär för motor- och kupévärmare i god tid före avfärd.

Bilen startade med en inledande ”suck”, men gick snällt i gång tack och lov. Efter några kilometer hade växeloljan också tinat upp och när jag kom hem tillbaka var det bara frost­blom­morna längs kanterna på insidan av framrutan som skvallrade om kylan.

Eldat i alla rum
När jag var hemma igen hade temperaturen visserligen gått upp till -21,9°, men en brasa i alla tre rum kändes nödvändigt eftersom luftvärmepumpen börjar krokna vid den temperaturen.

För att inte få för varmt, tände jag upp i sovrummet vid solnedgången och kunde gotta mig åt skön värme vid läggdags. Jag eldade förstås också i kökspisen och kakelugnen i vardagsrummet som vanligt så här års.

Köksspisen

Trots den stränga kylan har vi alltså haft det skönt på Udden (med ett undantag, se nedan). Åt­min­stone statistiskt sett: +12 på golvet och +26 i taket.

Fast våra mi­nus­gra­der verkar ju löjliga jämfört med köldrekordet i norr: -41,8°! Stackars människor. Och djur.

Skönt att köldknäppen inte blev så lång­varig. Idag bara mellan -10 och -12 och tidvis lätt snöfall.

Avslutat ett experiment
När den kalla perioden började bestämde jag mig för att se hur länge jag kan klara mig utan att öka på elvärmen, bara nöja mig med tilläggsvärme i vedform. I vardagsrummet är normalt inga element i gång eftersom luftvärmepumpen håller till där. Dessutom ett (av två) i köket, ett i badrummet, respektive ett i sovrummet.

Igår kväll konstaterade jag att ca -25° är gränsen. På kvällen kröp kvicksilvret ner till -24,8° igen och luftvärmepumpen dog följaktligen. Tevefåtöljen (som står vid en yttervägg) kändes som ett isskåp trots dubbel yllepläd på sitsen och ovanpå den ett överdrag i ull. Att jag var utrustad med varm sjal över kläderna och ullfrottésockor i mina varmaste tofflor hjälpte inte.

Jag slog alltså på elementet bakom fåtöljen, kakelugnsvärmen räckte inte till. Fast det har den ju varit tvungen att göra förr i världen förstås. Vi är nog ganska bortklemade med värme nuförtiden.

BokslutKlar med ett bokslut
Igår kväll tog jag i tu med väglagets bokslut. På senaste styrelsemötet lovade jag att det skulle vara klart till den 14.1.

Våra få intäkter stämde bra med min enkla bokföring, men kostnaderna diffade med 2,59 €. Alla veri­fi­ka­tioner stämde med bankens kontoutdrag, liksom den utgående balansen så var låg felet?

Ett tag var jag på väg att ge upp till nästa dag, men det kändes inte bra. Jag måste ju för sjuttom kunna hitta felet. Det gjorde jag också. Självfallet berodde det på ”den mänskliga faktorn”. Posterna i Övriga kostnader var felsummerade.

Skönt att få till det utan att behöva ropa på hjälp. Jag hade redan garderat mig och förvarnat ord­fö­randen, men det bär emot att erkänna att jag har misslyckats innan jag ens har gjort ett allvarligt försök.

Det har jag lärt mig av fostermor. Först försöker man själv och om det inte lyckas begär man hjälp. 🙂

av

6.1 – Värmetörst och annat

Udden har ny morgonrutin, varmaste plaggen är i bruk, det har hörts krafs och gnagande, jag har skrivit brev och protokoll och det luktar bränd kaffesump. Mia har blivit innekatt.

BrasaNy morgonrutin
Sen ”rysskylan” strömmade in över oss för ett par dar sen med dryga 20 minusgrader har vi ny morgonrutin på Udden: Först eld i köksspisen, sen morgonkaffe. Allt för att hålla ner elräkningen (Udden har elvärme).

Varmaste plaggen i bruk
Igår flyttade sommarskorna in i sin bananlåda och den andra tömdes på varma vinterkängor och ‑stövlar. Det kändes också synnerligen aktuellt att hämta vinterkapporna på vinden med anledning av dom låga temperaturerna, så nu är jag rustad för -30 hoppas jag. På torsdag skulle det visst bli kallt på riktigt. :-/

Flanellakan har jag redan sovit i ett tag, men sängvärmen utökades igår med flanellnattlinne. Flanell är väl ett material värd en stor eloge! Enda nackdelen är att det är stumt, vilket gör att man ofta vaknar när man vänder sig i sängen. Nattlinnet stretar emot. Men hellre det än att frysa!

Krafs och gnagande
Igår hade en fyrfotad varelse med lång svans bestämt sig för att invadera ett utrymme ovanför disk­bänken. Det hördes krafs och gnagande hela dagen och kvällen. Sågspånen dråsade ner från allsköns springor i jämn takt.

Mia parkerade sig förväntansfullt på eller nedanför diskbänken för att få tag i inkräktaren, men hon blev tyvärr besviken. Det presumtiva bytet lyckades till all tur inte ta sig igenom väggarna. Idag har det varit tyst, så antingen är boet färdigt eller så har inkräktaren insett det hopplösa i företaget.

ProtokollSkrivit protokoll
Igår kväll hade väglagets styrelse ett snabbmöte angående den delvis preskriberade fordran (se inlägg 1.1.2016). Under mötet framgick att leveranserna sträckte sig från 2004 till 2015 och att vi var skyl­diga att betala för två. I inlägget 1.1 uppgav jag annat, beklagar. Även solen har fläckar sägs det.

Majoriteten ansåg att vi för att behålla våra goda relationer skulle betala fakturan i sin hel­het, men via brev påpeka preskriberingstiden. Genast efter mötet författade jag brevet och mejlade det till ord­fö­randen för godkännande. Idag har jag skrivit och skickat det korta protokollet.

Bränd kaffesump
Strax före läggdags igår inträffade en malör. Jag tappade taget om vattendunken som stötte tilll kaffe­pannan som landade på den heta spisen, vilket fick till följd att resterande kaffeskvätt och en hög med kaffesump stektes omedelbart.

Kaffedoft har jag inget emot, men bränd sump luktar apa. Ännu i morse sped sig odören när jag eldade trots att jag hade försökt rengöra hällen.

Lyckligtvis var det inte mycket kvar i vattendunken så jag slapp åtminstone torka upp fem liter vatten mitt i natten. Det kunde alltid vara värre. 🙂

Mia i banalådaMia är innekatt
Gårdagens kyla (-20,2) fick Mia att bli innekatt. Ljudet av krafsande och gnagande bidrog också för­stås. Hon gick inte ens ut och uträttade sina bestyr, utan föredrog att bajsa och kissa i sin innetoa. Hon hjälpte givetvis också till med att packa upp vinter­sko­do­nen.

I morse hade vi ännu kallare, -22,2 så jag förväntade mig samma beteende men hon överraskade mig. Ute­vis­tel­ser­na har för all del varit minimerade tidsmässigt men hon har inte använt innetoan idag. Hur som helst är den rengjord och har fått ny sand om, utifall att, lilla fröken vill använda den. 🙂

av

Tant Sissi

Tant Sissi (Schöldström), förnamnet har jag tyvärr glömt – för mig var hon bara tant Sissi. För sommargrannen psykologen var hon kanske faster Sissi, men de facto var det hennes fars faster. Fast det visste jag inte när jag var liten.

Tyvärr har jag ingen bild på tant Sissi men jag minns henne som en spröd liten kvinna med stålgrått hår och knut i nacken. Som illustration har jag i stället valt huset där hon bodde.

Huset (Nybondas) byggdes av morbror och moster och där hade morbror butik i slutet av 1920-talet. På bilden tagen 1927 ses därför moster med sonen Eiler i famn, morbror (fosterfar), mormor med morbror Bjarne i famn och morfar längst ner.

Nybondas 1927 (nuv Hemliden)

Sen vi fick telefon var det viktigt att vänta till andra signalen. Om det blev bara en, var samtalet till Schöldströms eftersom vi hade gemensam telefontråd.

En gång skrämde jag nästan slag på tant Sissi som då var rätt gammal. Möjligen 80 eller mer? Jag vet att jag inte hade börjat skolan, jag var kanske 5-6 år gammal. Moster hade upptäckt att det lyste på övervåningen hos tant Sissi trots att det var mitt på dan så hon bad mig springa upp och tala om det.

Redan då hade jag förmågan att tolka ord bokstavligen. Alltså sprang jag allt vad mina knubbiga ben bar mig och var följaktligen väldigt andfådd när jag kom fram. Då jag hade knackat på och öppnat dörren till köket tror jag inte ens att jag hälsade, utan flåsade fram med­delandet direkt: ”Det brinner på vinden”. På vår lokala dialekt brinner lamporna nämligen.

”Men vad är det du säger? Brinner det på vinden?” sa tant Sissi med panik i blicken. Eftersom hon hade bott i Sverige hade hon kvar en lätt rikssvensk brytning. Hon sprang omgående i väg uppför trapporna så fort hon orkade. Varför jag stod kvar och väntade har jag inte riktigt klart för mig. Möjligen för­vän­tade jag mig nån slags belöning för mitt ärende?

När hon kom ner tillbaka såg hon märkbart lättad ut och tackade för beskedet. Hon hade förstås för­stått att det handlade om ett språkligt missförstånd.

Om det var den gången eller en annan gång kan jag inte avgöra, men jag minns att jag vid nåt tillfälle fick med mig en bukett narcisser som tack till moster. Utanför köksingången blommade det alltid så fint i hennes rabatt och den härliga doften av tant Sissis narcisser kommer jag i håg än.

av

3.1 – Snö, helgerån och invandrare

Udden har fått snö, jag har begått helgerån, varit kulturell och hjälpt en datoranvändare. Vi är alla invandrare.

Snö
Igår fick vi snö på Udden. Det blev märkbart ljusare och isen bytte färg till vitt. Enstaka snöbyar har dragit över oss också idag, men än så länge kan man inte påstå att vi har nåt snötäcke.

MI lovar/hotar dock med mer framöver och lägre temperaturer. I morse hade vi -10,1°. Nu blir det nog vinter på riktigt.

StegenHelgerån
Snart är sista bitarna av bastustegen uppeldade. Det känns som helgerån med tanke på allt ar­be­te som krävdes för att konstruera den, men vad gör man?

Jag kunde förstås ha hängt upp den på nån yttervägg som prydnad eller som minne av svunna tider, men det är inte riktigt min grej. Den fick omvandlas till energi i stället.

Jag försökte komma underfund med hur gammal den kan vara? På tavlan som tant Sissis syster har målat 1948 verkar bastun omålad, vilket tyder på att den var ganska nybyggd. Om stegen kom till samtidigt, betyder det att den har minst 68 år på nacken. Äldre än jag alltså.

Det märks på trävirket. Det är så hårt och kompakt att en bit brinner längre än all annan ved. För­mod­ligen är energiutvinningen ganska låg med tanke på att träet är kruttorrt. 20 % fuktighet ska bra ved ha har jag lärt mig av exet som kan sånt.

Kulturell
Jag brukar kalla mig kulturanalfabet, men igår gjorde jag en liten korrigering. Jag tittade och lyssnade nämligen på Wiens filharmoniker en stund. Att det skedde i väntan på att ett annat program skulle börja behöver jag ju inte avslöja. 😉

SkypeHjälpt en datoranvändare
Idag har jag lärt mig nåt nytt igen. En dator­an­vän­da­res alla kontakter hade försvunnit från Skype. Jag var bergsäker på att det bara berodde på en inställning, men där misstog jag mig.

Först efter en god stund kom jag på att hon var inloggad med sitt FB-konto i stället för med MS-kontot. Så snart jag bytte inloggning var alla kontakter på plats igen. Lätt som en plätt bara man kommer på/vet det.

Det är på gott och ont att man kan logga in till Skype på flera sätt tycker jag. Eftersom jag hade Skype långt innan Microsoft köpte det, har jag tre alternativa inloggningsmetoder: Den urpsrungliga, MS-, resp FB-kontot. Om man är ovan användare är det säkerligen förvirrande.

Vi är alla invandrare
Invandrardebatten går het och åsikterna är delade också i vårt land. Varför är det ingen som tänker på att vi alla är invandrare? Finnarna från öst och finlandssvenskarna från väst. Men det har vi visst glömt för många generationer sen?

FlyktingarBackar vi tillbaka till människans ursprung har våra förfäder utvandrat från Afrika enligt alla gällande rön. Alltså består världens befolkning till allra största delen av invandrare. Frågan är om ur­sprungs­be­folk­nin­gar­na har glömt att vi inkräktade på deras områden?

Att EU har misslyckats kapitalt i att hantera flyktingfrågan på ett människovärdigt sätt står väl utom alla tvivel. Genom att muta Turkiet försöker man nu med alla medel ta sig ur den nesliga situationen.

Det finns givetvis gränser för hur många människor man förmår ta om hand om och invandringen kräver stor organisationsförmåga (som kanske är bristfällig i många avseenden), men att skylla på vår dåliga ekonomi luktar illa lång väg. Vi har visst råd att hjälpa nödlidande och dela med oss av det vi har!

av

Faster Alda & farbror Höppe

Faster Alda och farbror Höppe, Alda och Arthur Holmström i ”Steinkullan”, besöktes också ofta, mest av moster och mig. I regel tittade vi in i samband med att vi hämtade posten i det lilla posthuset som låg nära deras hus. Faster (född 1893) var egentligen mosters (och mormors) faster, men mamma och jag kallade henne också faster. Min mammas mosters faster för att vara exakt. 🙂

Faster Alda hade jag stor respekt för. Det hade många andra i byn också förresten. Hon ut­strå­lade stor auktoritet och kunde vara ganska barsk om något/någon inte passade henne. Rak i ryggen och ”hög­bröstad”  som hon var, ingav hon onekligen respekt. Fast i grund och botten hade faster Alda nog ett gott och varmt hjärta, det var bara hennes image som kunde avskräcka.

Ett av de första, och ett bestående minne, är en vaccination jag fick hos henne. På den tiden kom hälsosystern (Inga Boström) hem till folk. Med händerna lutade mot fasters soffa och rumpan bar stod jag oroligt och väntade på sticket som skulle komma, pinsamt medveten om att de vuxna stod bakom mig och tittade på.

Alda och HöppeHos faster Alda fick jag också min första fylla. Mamma, moster och jag var på väg efter posten men vek först in hos faster. Det var en varm och het sommardag så faster frågade om jag ville ha mjöd. Det fanns visst någon flaska kvar i källaren trodde hon.

Mjöd ville jag förstås gärna ha och drack säkert en hel del. Påföljden blev att jag inte längre kunde gå rakt. Mamma och moster varnade mig för att vingla omkring på berget ovanför posthuset (då flyttat intill ”Kovanens”) men jag kunde ju inte annat.

Hemvägen var om möjligt ännu vingligare. Till slut blev mamma irriterad och sa åt mig att gå ordent­ligt så jag inte ramlade och stötte mig. ”Men jag kan inte” svarade jag förtvivlat.

Tillbaka på Udden tog det inte lång stund förrän jag blev illamående och kräktes. Då förstod de vuxna äntligen vad det var fråga om och la mig ute på en filt för att jag skulle få sova ruset av mig.

Stackars faster. Hon blev alldeles förtvivlad när hon fick reda på vad som hänt, men efteråt har vi alla fått oss ett gott skratt åt händelsen.

Farbror Höppe utstrålade hennes raka motsats, mild och vänlig som han alltid var. Hur han hade fått det smeknamnet har jag ingen aning om?

Honom spelade jag allt som oftast Svälta räv med på vägen hem från skolan. En bidragande orsak till kortintresset var säkerligen cho­klad­plattan han hade i lådan i sitt nattduksbord. Vid den tiden var han redan så sjuklig och svag att han mest låg även om han var påklädd.

En gång satt farbror Höppe i köket och rökte. Han rökte cigarretter utan filter i ett munstycke av ben minns jag. Faster var för tillfället ute så jag frågade om jag inte kunde få smaka på hans cigarrett? Han nekade i det längsta, men gav efter för mitt tjatande till slut. Efter det höll jag mig till chokladen. 😀