Månad: december 2013

av

18.12 – Tomtar och grönt

Det har blivit ”juligt” på Udden, jag har haft tomtebesök och det är fortsatt grönt.

Tomte”Juligt”
Det är ju alltid ljuvligt på Udden, men idag blev det dessutom ”juligt”. Jag tvekade länge, men kom slut­ligen fram till att jag skulle julpynta trots allt. Idag plockade jag fram innehållet från julpyntlådan.

Min lilla (plast)gran står på sin sedvanliga plats, juldukar, änglar och diverse tomtar är utplacerade, ljus­stakarna är försedda med stearinljus och bordet på trappan har fått ny vaxduk med julmotiv. Faktiskt blev det riktigt fint. 🙂

Bortsett från hopsnörningen av vaxduken förstås, men det är enda sättet att hålla den på plats när det stormar. Det fina julträdet är också stadigt förankrat för säkerhets skull.

Syresättning slutTomtebesök
Jag hade precis blivit klar med pyntandet då jag hörde att det ringde på ytterdörrens ringklocka, men ingen kom in så jag gick ut och öppnade. På trappan stod två av Daphnias styrelseledamöter och talade om att julgubben hade lämnat ett par paket till mig.

Jag bad dom förstås stiga in och fick efter lite trugande bjuda på kaffe, respektive te medan vi venti­lerade aktuella händelser. I synnerhet dagens artiklar i Salon seudun sanomat och ÅU om att kom­munen slutar syresätta sjön från och med nästa år. Det ante mig redan i somras så jag är inte ett dugg förvånad. (Klicka på bilden två gånger så ser du den i läsbar storlek.)

18 dec 201218.12.2012
I fjol såg det minsann annorlunda ut på tomten! I början på december kom snön och isen hade lagt utanför bryggan redan den 4 december. Den 18 december låg snön deci­meter­djup efter snöstormen två dagar innan och temperaturen låg på -7,4°. Annat är det i år.

Det futtiga snötäcket som lyste upp världen den 9.12 töade bort på ett par dar och sen dess har det varit grönt om man bortser från enstaka frostnätter. I år är det alltså lika grönt som det var 2011.

Än hinner vi förstås få en vit jul, men det förutsätter i så fall att väder­prog­no­serna slår helt fel. I Vackert väders tiodygns-prognos för vårt område syns tyvärr inte den minsta lilla snöflinga så för­vänt­ningar är inte särskilt höga.

Men det blir kanske is och snö nästa år i stället? Det är ju inte så långt till dess. 🙂

av

17.12 – Inte så enkelt

Igår hade jag dubbel väckning, idag besökte jag polisen och medger att jag är en klåpare.

Dubbel väckning
Igår hade Mia tidig morgon så jag gick motvilligt upp 6:30 och åt frukost. Två timmar senare var hon klar med utebestyren, fick sin frukost och gick med på att sova ett tag till.

Nån gång mellan halv elva och elva ringde det lite försiktigt i Mias dörrklocka. Yrvaket undrade jag om det var Mia, men hon låg ju faktiskt bredvid mig och sov. När jag vaknat till och fått på mig morgon­rocken såg jag vem som ringde på. Bakom dörren stod fru grannen på udden mittemot.

JulträdHenne gick det inte att lura in, bara över tröskeln, medan hon förklarade sitt ärende. Jag fick välja mellan en, gran eller tall. Jag såg genast framför mig små plantor och tyckte en lät lämp­ligt. Nån tall vill jag inte ha på tomten och en gran i kolos­sal­for­mat har jag redan.

Medan jag stod och funderade var i fridens namn jag skulle plantera enen, fortsatte hon med att säga att enen är den enda som går ner i ett ämbar… Vadå, hur menade hon nu? Sen ramlade 10-centen ner. Det handlade alltså om pryd­nads­träd.

Hon föreslog att jag skulle följa med ut och titta så jag steg ner i mina modiga Jalas (stövlar) och följde henne till bilen. I lasturymmet låg tre bollar gjorda av kvistar i lika många träslag, kompletta med en smal lövträdsstam och tallstubbe som fot. Det var fritt fram att välja, jag var ”först i kön”.

Jag föll direkt för tallbollen, den hade kraftiga, mörkgröna barr och mängder med små kottar, fan­tas­tiskt fin! Helst hade jag tagit in den, men då vissnar kvistarna så nu pryder den trappan. Ljusslingan som tidigare låg i glasburken på bordet fick flytta ut på tallkvistarna. Julgran i all ära, men finare julträd än så här kan man väl knappast ha? Tusen tack igen!

Besök hos polisen
Idag hade jag bestämt att jag skulle i väg till polisen. Jag dubbelkollade att jag hade med mig passet och två av fotona från i fredags, annars hade det blivit 50 km i onödan.

Jag hittade polishuset utan problem och talade om för damen bakom glasrutan att det var jag som ringde för några dar sen angående utbyte av körkort. Här var det minsann service. I stället för att ge mig blanketten att fylla i, gjorde hon jobbet.

Hon bekräftade att det som fotografen sa om glasögon på fotot höll streck. Dom kan skapa skuggor som förhindrar att anletsdragen syns tydligt förklarade hon. Så då vet jag det alldeles säkert.

Körkortet gäller inte som ID-kort påpekade hon medan hon fyllde i blanketten och fortsatte: ”På en del ställen god­känns inte körkortet som legitimation.” Hoppsan! Det var ju nytt för mig. ”Vilka ställen då?” frågade jag genast. Jag fick inget uttömmande svar men hon nämnde att banken till exempel kunde kräva annat sätt att legitimera sig på.

VägghållareJust så. 😦 Alltså borde jag ha valt ID-kortet i alla fall! Där fick jag för att jag snålade en tia. Fast än är det inte för sent, passet gäller ju till den 22.3.2014 och jag har fler nytagna foton. Kanske värt att investera trots allt?

Klåpare
Igår bytte jag batterier i pannlampan. Efter ca en halv timme vände jag äntligen batterihållaren rätt och fick lampan att lysa som den ska. Idag skulle jag sätta upp en nyinköpt vägghållare för hushålls­pappersrullen. Det resulterade i att två skruvar gick av innan jag fick till det.

Nog för att gammalt virke är hårt, men antingen var skruvarna av kolossalt dålig kvalitet eller så har jag blivit Stålmannens syster? Till råga på allt fastnade ändan på den ena skruven i hålet så jag måste göra ett nytt. Tänk att en så enkel åtgärd kan bli så komplicerad? 😦

av

15.12 – Tredje advent

Jag har tänt tredje adventsljuset och ätit tidig lunch, slängt hårvaxet och fått eftermiddagskaffe. Mia har haft ”hobbyverkstad” i köket.

3e adventTredje adventsljuset
I morse var det väckning onödigt tidigt, dvs strax efter sex, men jag beslöt strunta i Mias upp­ford­rande jamanden och bryska väck­nings­försök. Till slut resignerade hon och la sig intill mig och som­na­de om.

Tjugo över sju vaknade jag ”på riktigt”, kelade en stund med min sängkamrat, sen steg vi upp båda två. Jag tände tredje adventsljuset och njöt av att kunna knäppa på vatten­ko­ka­ren i stället för att elda och värma vatten på spisen. Det är rätt så nyttigt med elavbrott, då uppskattar man det man annars tar för givet.

Den tidiga frukosten innebar att det blev tidig lunch. Redan vid halv tolv-snåret var jag hungrig och värmde en soppa (som lämnade en hel del övrigt att önska).

Ajöss till hårvaxet
Efter den s k maten beslöt jag städa badrumsskåpet. Det har jag inte gjort sen jag köpte det 2008, så det var ju på tiden. Glashyllorna såg bedrövliga ut.

Städningen innebar en automatisk inventering. Bland annat hittade jag en burk hårvax som jag knappt har använt och aldrig gillat. Jag har ingen aning om när jag köpte det, men vet att jag inte har köpt det här i landet, så det var minst sex år gammalt.

Innan jag slängde burken försäkrade jag mig om att jag fortfarande ogillade det. Jag tog en liten dutt och kletade in på hjässan. Håret blev precis så kladdigt som jag hade förväntat mig så ajöss med den burken.

Eftermiddagskaffe hos grannen
Efter avslutad städning tänkte jag mig en soppromenad, men upptäckte att det regnade så jag ställ­de in den. För att ändå göra nåt nyttigt drog jag upp köksklockan och pysslade med en del annat.

Nästa gång jag kollade hade regnet upphört så jag klädde på mig och frågade Mia om hon ville följa med. Det ville hon.

När jag hade slängt soporna svängde vi ner till herr och fru grannen för att höra och se vad dom hade för sig. Mia var in en sväng men föredrog sen att gå ut och se sig om.

Jag hade faktiskt inte tajmat besöket med kaffetid och hade ingen koll på klockan men fru grannen bestämde att det var kaffedags så jag ”fogade” mig, kaffe lät gott. Som vanligt hade hon ”inte mycket att bjuda på”. 😀

Mia höll sig tydligen i närheten för när det var dags att gå hem behövde jag bara tala om att vi skulle gå hem så kom hon springande. Duktig kisse.

Näbbmus”Hobbyverkstad”
Mia fick sin middag när vi kom hem och gick sen ut. En stund efter att jag börjat skriva det här in­lägget hörde jag henne jama och öppnade dörren. Jag borde ha anat oråd när hon jamade i stället för att ringa på klockan.

Det är rätt länge sen hon hade med sig nåt levande byte in men idag tyckte hon av allt att döma att det var lämpligt att utöva sin ”hobby” i köket. Lyckligtvis blev det ingen långkörare och några mat­rester blev det heller inte.

Jag hörde knastret när hon satte tänderna i bytet och förväntade mig att hon skulle lämna en del, men allt försvann ner i magen, följt av lite torrfoder. Inte bara duktig utan också en prudentlig kisse. 🙂

av

Funderingar kring döden

Ju äldre jag blir, desto fler funderingar har jag kring döden.

Hur förbereder man sig för sin egen och närståendes död? Så länge man statistiskt sett har mer än halva livet kvar att leva är döden något som drabbar andra, men ju äldre man blir desto mer tränger den sig på. Dels för att bekanta och anhöriga dör, dels för att ens egen dödsdag rycker allt närmare.

När jag mår som bäst brukar jag ibland tänka: ”Idag är en bra dag att dö på”. Men tyvärr är det inte upp till mig att bestämma. Och ibland innan jag somnar ligger jag och funderar hur någon ska kunna ta sig in i huset när jag har dött… Dörrarna är ju låsta från insidan och nyckeln sitter i låset.

Och vad händer med Mia när jag dör? Hur länge måste hon vara instängd utan mat? Dör hon också innan jag hittas? Men det går som bekant inte att lösa problem i förskott, så funderingarna gör ingen som helst nytta.

Det är lika svårt att förbereda sig inför en nära anhörigs död. Även om man har möjlighet att vara fysiskt närvarande är vi ändå alla ensamma i dödsögonblicket, precis som vi var då vi föddes. Känslan av hjälplöshet och otillräcklighet känns tyngst.

Eftersom jag tror att själen är evig tror jag att jag ska dö fridfullt och se det här livet som slutet på ett äventyr och början på något nytt. Livet känns mer meningsfullt så länge jag hyser den över­ty­gelsen. Det sägs att döden är en del av livet och så uppfattar jag det också.

Vad jag känner till har jag inget otalt eller oavslutat med någon. Det gör att jag känner mig lugn. Men att känna de sista krafterna sina och till slut se döden i vitögat kan jag inte förbereda mig på. Det kan nog ingen.

Jag har inga synpunkter på hur min begravning ska gå till, men jag blir gärna kremerad. I ett TV-program härom kvällen framkom att det är det billigaste alternativet för den som ska bekosta begrav­ningen och lättsammast för den som ska gräva gropen för urnan. Platsen är given, jag vill förstås bli begravd till­sam­mans med mina fosterföräldrar.

Visserligen är jag döpt och konfirmerad men jag har inte mycket till övers för vår statsreligion, så en traditionelll kyrkbegravning avstår jag gärna ifrån även om jag numera tillhör församlingen. Men ett önskemål har jag: Jag vill gärna att min favoritmelodi, Time To Say Goodbye med Sarah Brightman och Andrea Bocelli spelas, antingen under eller efter begravningen. 🙂

httpv://www.youtube.com/watch?v=Nl9WMIPzd6w

av

13.12 – Strömlös tillvaro

Uddens elförbrukning har legat på noll, beställningen är verkställd och jag är avbildad.

ElmätareNoll i elförbrukning
Ca 04:22 väcktes jag av att UPSen larmade om ström­brist. Ute dånade vindilen med samma styrka som under kvällen.

Vi klarade oss ju utan elavbrott då den förra stormen härjade, så det är väl inte mer än rättvist tänkte jag för mig själv när jag stängde av den. Sen kröp jag tillbaka ner under täcket.

Köksklockan hade nyss slagit tio då jag steg upp. Vinden hade lugnat sig betydligt och solen sken från molnfri himmel. Det var dödstyst i huset, elförbrukningen låg fortsatt på noll. Termometern i köket visade ca 17 grader så det var inte så konstigt att det kändes kyligt.

Första prioritet var eld i spisen och värmning av kaffe­vatten. Morgonkaffet intogs inte framför datorn som brukligt, det fick bli morgontidningen i stället. Alltså var vägen inte blockerad av några kullfallna träd eftersom tidningsbudet hade kommit fram. Skönt det då.

Efter frukosten hämtade jag två ämbar (hinkar) tvättvatten från sjön, fyllde en stor kastrull och ställde på spisen. Smör, pålägg och Mias matburk ställde jag ut i verandan, den får agera kylskåp vid såna här tillfällen. Övrigt kylskåpsinnehåll fick stå kvar.

Dasset kom till användning innan jag hämtade dagens post. På väg in tillbaka meddelade Elvakten via SMS: ”Det förekommer störningar i eldistributionen p.g.a. Seija-stormen. Våra kunder bör förbereda sig på att elavbrotten kan ta flera dagar. Läs mer: fortum.fi/vikapaivystys (endast på finska)”. Flera dar!! Jisses.

Den här gången var jag dåligt förberedd när det gällde dricksvatten insåg jag. Högst ett par dagars för­brukning skulle jag klara, sen skulle jag få börja tulla på alkoholdryckerna. Lyckligtvis har jag gott om såna. Skämt å sido, det gällde alltså att komma i håg att köpa ett par dunkar vatten när jag åkte till Dalsbruk.

Beställning verkställd
Tjugo över tolv kom tankbilen. En stund innan hade jag börjat undra om jag skulle ringa Rouskis. Jag hade beställt tömning V50 och idag var det fredag. Men nu kom han, så allt var frid och fröjd. För att måna om hans fortsatta goodwill överräckte jag en ask choklad och önskade honom God Jul.

Avbildad
Att beställa tid för fotografering en timme innan man ska till frissan och dessutom pryds av munsår på över­läppen tyder på verkligt dålig planering. Men nu hade jag ju bestämt mig så jag fick göra mitt bästa för att se hyfsad ut på bild. Med hjälp av hårspray och läppstift fick jag till det någorlunda.

Frisyr 2Fotografen ville att jag skulle ta av mig glasögonen för att slippa eventuella skuggor och reflexer. På alla handlingar sen 2005 har jag glasögon så det kändes lite konstigt, men han fick som han ville.

Jag har nåt vagt minne av att det fanns en regel i Sverige som sa att om man alltid använder glas­ögon ska man ha det på fotot också, men här gäller tydligen inte den regeln. Förhoppningsvis anser polisen det samma, annars blir jag skitsur.

Efter fotograferingen åkte jag till frissan och en timme senare hade jag en helt annan frisyr än jag har på fotot. Men det ordnar sig säkert.

—————————–
Epilog
Klockan närmade sig fem (17) när jag åkte från frissan. Byns ståtliga julgran var inte upplyst noterade jag när jag närmade mig avtaget till byn och huset i korsningen var mörkt. Det var lika mörkt i alla andra hus. Just så. Kvällens nöjen skulle inskränka sig till att elda och läsa i pannlampan sken. 😦

När jag parkerade Silverpilen såg jag elljus på udden mittemot. Hoppet tändes. Om dom hade el borde väl jag också ha det? Det verkade samtidigt konstigt att byn i övrigt inte hade det?

Jag provtände utlampan och hurraaa, den lyste! Några minuter senare fick jag ett nytt SMS från Elvakten: ”Elavbrottet på adressen XXvägen XX är avhjälpt. Om elektriciteten fortfarande saknas, kontakta vår feltjänst 0800 1 95011.”

Elavbrottet avhjälptes av allt att döma under tiden jag åkte byvägen mot Udden. 12,5 timmars elavbrott är ändå inget att gnälla om jämfört med vad många andra får stå ut med. Stort tack alla elgubbar och ‑gummor!

PS. Nån som behöver ett par dunkar dricksvatten? 😀

av

12.12 – Julen och bäst före närmar sig

Jag har postat julkorten, besökt norra delen av ön, öppnat en julklapp  och beställt tid för foto­gra­fering.

Postat julkort
Trots att jag skickar de flesta julkorten elektroniskt, behövs det ändå ett 20-tal pappersjulkort varje år. Igår postade jag dom. Det digitala julkortet är färdigdesignat och klart att skicka det också så småningom.

Besök i norr
Igår hade jag ärenden till norra delen av ön. Bland annat till en för mig ny adress, men det gick jättebra att hitta. Jag behövde inte ens fråga om vägen, göra U-svängar eller blockera trafiken. Skönt med små samhällen. 🙂

JulklappÖppnat en julklapp
Idag fick jag en julklapp i postlådan. Jag läste Annonsbladet först, men sen slet jag upp paketet. Ända från Trelleborg kom det, där bor nämligen Råttan/Väduren som var avsändare. Portot fick mig nästan att storkna – SEK 150 (ca 16,55 €) för ett stort brev! Fullkomligt hutlöst tycker jag även om det inte är lika blodigt i euro.

En rutig dröm i rött och rosa mötte min blick. ”Hoppas den passar” hade hon skrivit på julklappskortet. Jag får nog ge henne en femma när vi träffas… Det hedrar henne att hon tror att jag kommer i stor­lek 40/42.

Men faktiskt passade den, jag provade genast både byxa och överdel. Så bra! Klappen var alltså en pyjamas i mjuk flanell. Förhoppningsvis krymper den inte i tvätten för då kan det bli kris.

Tid för fotografering
När jag uträttade ett par av mina ärenden igår var jag tvungen att identifiera mig. Dels på banken och dels i K-butiken när jag hämtade ut ett paket.

I butiken/posten har dom nämligen nytt system. Man är tvungen att identifiera sig och signerar mot­tag­ningen på en tryckkänslig liten skärm som sitter på den hand­hållna avläsningsterminalen. Den proceduren var jag bekant med sen tidigare, men det här med att identifiera sig var nytt.

Den 22.3.2014 kan jag inte göra det längre för då upphör mitt pass att gälla. Mitt halvantika pap­pers­kör­kort från 1973 godkänns som körkort men inte som ID-handling har jag blivit upplyst om. Någon annan giltig ID-handling äger jag inte. Mitt svenska körkort duger naturligtvis inte.

Jag övervägde att investera i ett ID-kort, men kom på att det var både enklare och billigare att byta ut körkortet, så i morgon eftermiddag har jag tid hos fotografen för att få två foton som ska lämnas in till polisen i samband med ansökan. Det kräver en ny tur och besök på en ny adress i öns norra del. Men polisen har väl välskyltat hoppas jag. 😀

av

10.12 – På vådliga irrfärder

Aldrig mer Google Maps! Men nu vet jag var ”Rokki-Mäkkäri” ligger.

Etapp I
Igår var jag nödd och tvungen att besöka huvudstaden igen. Efter att ha varskott och engagerat Vikarierande Husse (VH) kändes det lugnt att lämna Mia. Jag visste att det skulle bli en lång dag.

Silverpilen 4Halv elva rullade Silverpilen nerför backen. Med mig bakom ratten, bäst att tillägga. Väder och väglag var ypperligt – soligt, torrt och kallt (ca -6) och på sin höjd en smal snösträng i mitten av vägen.

Allt gick bra ända tills jag kom in till stan och skulle besluta mig för Centrum till vänster eller Gräsviken till höger. Jag valde Gräsviken.

Målet var en adress i Hertonäs som jag aldrig har besökt tidigare, däremot har jag varit i Hertonäs ett par gånger för några år sen så jag visste att jag skulle åka över bron till Brändö. Det gällde bara att komma till den.

Valet av Gräsviken gjorde att jag fick se alla(?) båtar i alla hamnar och så småningom komma fram till Saluhallen. Det verkade inte riktigt rätt… Jag höll höger och passerade Uspenski-katedralen för att gatan såg be­kant ut. Nånstans åt det hållet borde bron ligga. Skatudden låg visserligen närmare vattnet till höger men det kändes fel (även om min farmor bodde där fram till 1960-talet).

Så småningom hade jag snirklat mig fram till Brändö bro och kunde andas ut. Nu skulle jag hålla mig till Österleden och Hertonäs-skyltarna. Att adressen låg i Västra Hertonäs visste jag däremot inte, vilket innebar att jag var på väg till Degerö ett tag innan jag insåg att jag måste vända. Det var första U-svängen.

Med hjälp av den utskrivna kartan från Google Maps listade jag ut var jag befann mig när jag kom till korsningen Borgbyggargatan-Båtsviksgatan. Där låg en mack. Dom visste säkert vart jag skulle. Men först gick jag på toaletten.

Efter konsultation av deras kartblad fick jag en anvisning och beslöt att gå. Jag frågade om jag fick lämna bilen på macken. I en timme gick bra, förutsatt att jag hade P-skiva. Faktiskt äger jag en sån, men innan jag hann plocka fram den ringde lägenhetsinnehavaren och undrade var jag befann mig.

Skönt att kunna säga exakt var. Jag kände mig omåttligt stolt och sa inget om U-svängen. Efter an­visningen jag fick per telefon, fattade jag att jag skulle till Västra Hertonäs. Bara en liten bit längs Borgbyggargatan uppför en liten backe och så till höger. Finfint, det skulle jag nog klara.

Lyckligtvis var husnummer och -bokstäver tydligt angivna när jag svängt in så det gällde bara att hitta hus G. Ytterligare uppför en backe och brant högersväng in mellan husen. Där fanns hus D. Jag beslöt parkera Silverpilen framför D så jag mindes var jag hade den.

Eftersom arkitekten inte var nykter när det begav sig, stod husen inte i nån logisk ordning men efter en liten prome­nad hittade jag rätt. Äntligen framme!

Etapp IIEtapp II
När jag var klar med lägenhetsbesöket var nästa mål Storkärrs sjukhus. Där har jag också varit tidi­gare men aldrig åkt från Västra Hertonäs. Fram med nästa utskrift från Google Maps.

Jaha ja, det var ju inte så svårt: Ta Österleden – väg 170, Backasgatan, Tusbyleden – väg 45 och Baggbölevägen mot Storkärrskanten. Alltså riktning Centrum att börja med. Sen sket det sig fullkomligt.

En skylt med väg 170 såg jag en gång men inte ett endaste av gatunamnen som fanns i vägbeskriv­ningen. Gatuskyltar ligger tydligen på stadens inbesparingslista. Inte väg 45 heller följaktligen efter­som jag borde ha svängt både höger och vänster flera gånger innan. Jag testade ett par alternativ och gjorde U-sväng två. Sen gav jag upp och åkte in till centrum.

Jag passerade Uspenskikatedralen och Salutorget för andra gången och följde Norra Esplanaden upp mot Manner­heimvägen. Den finns ju i alla fall kvar efter drygt 30 år och har inte ändrat sträck­ning. Om jag höll höger kunde jag kanske hitta nån vägskylt med flygplanssymbol? Jag hade nämligen för mig att flygfältet låg i rätt väderstreck.

Silverpilen fick agera buss nästan fram till Mässhallen. Eftermiddagsrusningen hade redan börjat, men i bussfilen var det bra flyt. Jag passerade Lahti-Kotka-skylten utan att bli lurad och kom snart fram till korsningen där det låg en Gulf-mack 1963(!). Där jobbade förresten en jättesnygg kille står det i mina dagboksanteckningar från det året.

Innan jag nådde macken ringde personen jag skulle besöka på sjukhuset och frågade om jag var på väg snart? När jag förklarade att jag befann mig ungefär på Mannerheimvägen 50, utbrast hon i ett antal frustrerade nej och förklarade att jag kunde ha fortsatt Österleden förbi Östra centrum och på så sätt kommit ut på ringväg I.

Suck. Det här med att klara sig själv och försöka först innan man ber om hjälp har onekligen sina avigsidor. J—a Google Maps, allt var deras fel! 😦 Nu var det bäst att parkera och ta en taxi annars skulle jag aldrig komma fram enades vi om.

Att köra in på macken krävde att jag blockerade en körfil och försökte skrämma en bilförare att backa i filen bredvid. Det gjorde han inte. Självklart var det en han. Grrr. Då backade jag i stället för att kunna passera hans billyktor med några millimeter till godo. DÅ backade han. Han måtte ha fått syn på mitt ansiktsuttryck och hornen i pannan.

Nu hette macken Neste och var obemannad. MacDonalds låg där man förr i världen betalade bränslet och handlade tillbehör. Jag parkerade och noterade att det var en timmes parkering som gällde här också. Fram med P-skivan och 020202 för att få numret till taxiväxeln.

Taxi nr 871 hade lika svårt som jag att ta sig in på macken. Fast han var inte fullt lika framfusig. När jag beställde taxin och skulle tala om adressen uppstod en viss förvirring. Damen i växeln undrade om jag menade vid ”Rokki Mäkkäri”? Förlåt…?

Jag talade om för henne att jag inte begrep vad hon menade så hon förtydligade till ”Mäkkäri”. Då ramlade 10-centaren ner. Man ser ju på reklam-TV vetja, så det vet till och med vi lantisar att det är MacDonalds på finska.

Jag berättade för taxichaffisen om den problematiska adressen och han förklarade att namnet kommer sig av att man inrett stället i rock-stil från 50-talet. Det förklarade saken. Både jag och chaffisen (ett år yngre än jag) tillverkades på 50-talet så vi tilltalades förstås av idén och var överens om att 50-talet var ett bra decennium. Vi 50-talister är ännu skapligt folk enades vi om efter viss påtryckning från min sida.

Det var en riktigt trevlig åktur. Det är flera år sen jag åkte taxi senast. Dock tyckte jag att resan blev rätt lång, men det förklarade han med att det här var snabbaste vägen om man inte ville fastna i rusningstrafiken. Det var ju himla dumt av mig att avslöja att jag bodde på Kimitön insåg jag. Han såg väl sin chans att köra in lite mera pengar.

Fast egentligen var skillnaden inte så stor. Då taxi nr 833 plockade upp mig vid sjukhuset strax efter halv sex och lämnade av mig vid det nu bekanta Rokki-Mäkkäri, stod taxametern bara på 3 € mindre trots att han åkte kortaste vägen. Sa han åtminstone.

På så sätt fick jag också se var Yle (Finlands radio o TV) håller till. Vi åkte nämligen genom Böle (Pasila) och han berättade att bland annat valvakorna sänds därifrån även om Yle också har andra sändningsställen i stan.

Större delen av resan behövde jag inte säga mer än ”aha”, ”OK” och ”jag förstår”. Han var som gjord för guidade stadsturer. Delvis beroende på att jag förklarade att jag inte känner till stan så väl trots att jag har bott där för mer än 30 år sen.

Etapp III
Innan vi var framme hade jag förklarat att jag nu skulle fortsätta resan med egen bil i riktning väster­ut. Då tyckte han att snabbaste vägen var att ta motorvägen mot Åbo och åka genom Lojo ut på Hangövägen, dvs väg nr 25.

Trafik 2Jag tackade för tipset, betalade och steg ur men kände mig inte riktigt övertygad. Skulle inte det bli mycket längre väg även om den var snabbare, dvs gå på ett ut? Å andra sidan hade han ju en poäng i att jag kom ut på Åbovägen mycket fortare än att åka genom stan igen och ut till Drumsö för att komma ut på Västerleden.

Under tiden jag väntade på taxin utanför sjukhuset hade jag varskott VH att jag så småningom var på väg hem, men skulle bli senare än det beräknade klockslaget, dvs 19. Det var inga problem sa han så jag kände mig genast mindre stressad. Mia var ute för tillfället men han lovade meddela henne när hon kom in.

När jag låste upp Silverpilen kände jag att jag var skakig i benen. Efter frukosten klockan åtta hade min förtäring inskränkt sig till ett par halstabletter och några klunkar vatten. Jag var nog tvungen att besöka Rokki-Mäkkäri innan jag gav mig av om jag skulle orka köra i två och en halv timme till.

Jag bad att få ta med mig en råg-Mc Feast och slafsade i mig några tuggor medan jag lät motorn gå på uppvärmning. Minusgraderna hade ökat till ca 10 under eftermiddagen. Sen rattade jag ut på Mannerheimvägen, svängde vänster in på Stockholmsgatan och fortsatte mot Munksnäs medan jag bet av nån tugga till. Till Åbo-vägen hittade jag garanterat.

Att åka genom Lojo bekymrade mig en aning, det hade jag aldrig gjort tidigare men litade på att jag skulle lyckas hitta Hangövägen och avfarten mot Ekenäs. Det gjorde jag också. Halv åtta var jag i Ekenäs och konstaterade att jag omöjligt kunde hinna hem på en halv timme.

Nytt samtal till VH. Jag frågade om han nånsin klarat av att köra till ön på en halv timme? Nej, det hade han inte svarade han så jag förklarade än en gång att jag skulle bli sen. Oavsett vad han tyckte och tänkte sa han att det var OK, snäll som han är.

Klockan 20.22 steg jag äntligen in i köket på Udden. Inte alls illa pinkat tycker jag med tanke på mörker­körning, något jag numera ogillar. Mia mötte mig i dörren och VH vid köksbordet. Det blev ett glatt återseende innan VH äntligen fick vända hemåt och värma upp sitt hus.

Säg bara till om du vill följa med mig till Helsingfors nästa gång. Du kommer garanterat att få en oför­glöm­lig (mardröms)upplevelse! 😀

Innan jag la mig läste jag med nöje dagboksanteckningarna som VH hade förmedlat på Skype. Håll med om att han tog sin uppgift på allvar. Såna VH:ar ska man vara rädd om! 🙂

Dagbok

av

7.12 – Första glöggen och första snön

Jag har hört en ”kulsprutedam” och minskat på glöggen. Udden har blivit ljusare, Silverpilen har fått mössa och julkorten är skrivna.

Kulsprutedam
I förrgår ringde en dam som är värd en plats i Guinness rekordbok. Så fort har jag aldrig hört nån prata tidigare! Trots att hon pratade mitt modersmål hade jag svårt att hänga med.

Till råga på allt var det viktig information hon förmedlade så jag var tvungen att uppfatta hennes mono­log. Hon behövde nämligen inte ens andas och än mindre göra pauser i sin svada för att ge mig muntur. Jag borde förstås ha bett henne sakta ner på tempot, men man vill ju inte verka trögfattad.

GlöggOm det är en personlig egenskap eller en (o)vana är svårt att avgöra? Eller så kan det vara ett stor­stads­fenomen? Jag har en del bekanta stadsbor som också är fortpratare. Jag kanske själv har varit det tidigare men anpassat mig till tempot i min omgivning? Alternativt har jag uppnått en ålder då hjärnan inte längre förmår uppfatta kul­sprute­sva­dor?

Glöggminskning
Igår kväll inleddes glöggsäsongen på Udden i trevligt sällskap. Ovan­ligt sent för min del, jag brukar ”glögga” redan före lilla jul, men i år glömde jag det till och med då.

Det fanns tre sorter kvar sen i fjol som avsmakades i tur och ordning. Ingen var riktigt god tyckte jag men jag näns ju inte slänga dom. Jag får väl ”hotta upp” dom på nåt sätt.

Det blev faktiskt glögg till lunch också idag. Fru grannen tittade in och tackade ja till en skvätt så mängden minskade ytterligare. Snart kan jag hälla alla skvättar i samma flaska och bjuda på egen blandning. 😀

Ljusare
Snöflingorna som började dala igår har förökats till ett tunt, vitt täcke som lyser upp tillvaron. Isen i viken ligger kvar trots tidigare plusgrader och har ändrat färg den också. Om spågubbarna får rätt ligger snön kvar till tisdag eftermiddag, sen utlovas snöblask och plusgrader.

Första snönMössa
Idag fick Silverpilen mössa. Att ha på kapellet när det kommer snö­blan­dat regn som fryser på är ingen höjdare så jag väntade tills det blev kallare.

Min fyrbenta medhjälpare var givetvis på plats och hade bestämt sig för en närmare inspektion av biltaket men gav upp när hon inte tog sig uppför vindrutan. Hon försökte tappert ett par gånger men gav sig sen. Det var lättare att ta sig upp på taket till pumphuset.

Julkorten skrivna
I år ville jag stöda Röda korset så jag beställde julkorten därifrån men hade inte noterat att dom var färdigfrankerade förrän jag började skriva på dom. Det innebär att jag får spara alla julportofrimärken jag har köpt till nästa år.

Dom var dessutom frankerade som första klass post så det räcker om jag postar dom nån gång nästa vecka. Årets elektroniska julkort är också klart. Duktig flicka. 🙂