30.11 – Från glögg till tidig väckning

Jag har provsmakat årets glögg, tagit gamla telefonen till heders, gjort en smoothie, läser febrilt, nästan blåst bort och haft tidig väckning.

Blossa 15Provsmakat årets glögg
Mina nöjen är rätt begränsade, men ett av dom är att smaka på nån av årets nya glöggsorter. I år fastnade jag för Blossa 15 efter att ha konsulterat min favoritsäljare på Alko.

I lördags hällde jag upp ett litet glas ”au naturel”, dvs i kall version till mig och dagens besökare. Jag blev glatt överraskad av att glöggen inte är så söt, men nån Earl Grey tesmak kunde jag inte upp­täcka. I övrigt blev den klart godkänd. Förmodligen blir smaken annorlunda i varmt tillstånd.

Nokia 7373Gamla telefonen till heders
Nu har jag lessnat på mammas C2a. Det eviga upp­lå­san­det gör mig irriterad så jag plockade fram min gamla 7373a (årsmodell 2007) igen i lördags och laddade batteriet. Den är visserligen klumpigare men jag slipper låsa och låsa upp.

Smoothie
Fru grannens smoothie inspirerade mig till att köpa ingredienser till både frukt‑ och grönsakssmoothie. Igår komponerade jag ett recept på frukt­varian­ten. Den blev säkerligen inte lika nyttig som fru grannens, men smakade jättegott och ersatte lunchen utan problem. Såna blir det bestämt fler av i fortsättningen.

Läser febrilt
Sen förra veckan går en hel del tid åt till läsning. Jag är på sidan 355 av The Mountain Shadow (se inlägg 13.11.2015) av Gregory David Roberts. Det här är del två av fyra om hans liv.

Jag är djupt imponerad. Han håller samma stil och höga tempo som i Shantaram och framställer per­soner och miljöer lika målande som i del ett. Man kan nästan se personerna framför sig och känna den fuktiga värmen på huden när han beskriver monsunregnet.

Händelser och dialoger varvas med huvud­per­sonens reflektioner och det finns en hel del över­rask­nings­mo­ment. Suverän underhållning och en hel del tänkvärt. Tur att det är 500 sidor kvar. 🙂

StormofferNästan blåst bort
Höststormarna och regnen avlöser varandra. I går tilltog vinden i styrka igen och efter en kort paus idag hör jag på nytt vindbrus och regn smattra mot fönstret. Enligt den senaste prognosen från MI är vinden dock i avtagande trots tidigare storm­var­ning.

Förutom att elförsörjningen har varit lite svajig har inga skador uppstått bortsett från att hammocken har kantrat. Men det händer mest varje höst. Den får ligga kvar tills vinden avtar.

Tidig väckning
I morse tyckte Mia att vi hade sovit klart när klockan var 05.20. Jag förstår henne. Eftersom hon sover bort det mesta av ovädren blir hon pigg extra tidigt.

Det samma kan tyvärr inte sägas om matte. Innan jag slår igen boken brukar vi redan ha passerat mid­natt med minst en halv timme.

Jag lyckades utverka ytterligare en halv timmes sömn innan Mia definitivt hade fått nog, så det blev frukost klockan sex. Halv nio var hon klar med morgonronden så vi gick och la oss på nytt ett par timmar (varav en timme läsning). Härligt att kunna få göra så. 🙂

7.12 – Första glöggen och första snön

Jag har hört en ”kulsprutedam” och minskat på glöggen. Udden har blivit ljusare, Silverpilen har fått mössa och julkorten är skrivna.

Kulsprutedam
I förrgår ringde en dam som är värd en plats i Guinness rekordbok. Så fort har jag aldrig hört nån prata tidigare! Trots att hon pratade mitt modersmål hade jag svårt att hänga med.

Till råga på allt var det viktig information hon förmedlade så jag var tvungen att uppfatta hennes mono­log. Hon behövde nämligen inte ens andas och än mindre göra pauser i sin svada för att ge mig muntur. Jag borde förstås ha bett henne sakta ner på tempot, men man vill ju inte verka trögfattad.

GlöggOm det är en personlig egenskap eller en (o)vana är svårt att avgöra? Eller så kan det vara ett stor­stads­fenomen? Jag har en del bekanta stadsbor som också är fortpratare. Jag kanske själv har varit det tidigare men anpassat mig till tempot i min omgivning? Alternativt har jag uppnått en ålder då hjärnan inte längre förmår uppfatta kul­sprute­sva­dor?

Glöggminskning
Igår kväll inleddes glöggsäsongen på Udden i trevligt sällskap. Ovan­ligt sent för min del, jag brukar ”glögga” redan före lilla jul, men i år glömde jag det till och med då.

Det fanns tre sorter kvar sen i fjol som avsmakades i tur och ordning. Ingen var riktigt god tyckte jag men jag näns ju inte slänga dom. Jag får väl ”hotta upp” dom på nåt sätt.

Det blev faktiskt glögg till lunch också idag. Fru grannen tittade in och tackade ja till en skvätt så mängden minskade ytterligare. Snart kan jag hälla alla skvättar i samma flaska och bjuda på egen blandning. 😀

Ljusare
Snöflingorna som började dala igår har förökats till ett tunt, vitt täcke som lyser upp tillvaron. Isen i viken ligger kvar trots tidigare plusgrader och har ändrat färg den också. Om spågubbarna får rätt ligger snön kvar till tisdag eftermiddag, sen utlovas snöblask och plusgrader.

Första snönMössa
Idag fick Silverpilen mössa. Att ha på kapellet när det kommer snö­blan­dat regn som fryser på är ingen höjdare så jag väntade tills det blev kallare.

Min fyrbenta medhjälpare var givetvis på plats och hade bestämt sig för en närmare inspektion av biltaket men gav upp när hon inte tog sig uppför vindrutan. Hon försökte tappert ett par gånger men gav sig sen. Det var lättare att ta sig upp på taket till pumphuset.

Julkorten skrivna
I år ville jag stöda Röda korset så jag beställde julkorten därifrån men hade inte noterat att dom var färdigfrankerade förrän jag började skriva på dom. Det innebär att jag får spara alla julportofrimärken jag har köpt till nästa år.

Dom var dessutom frankerade som första klass post så det räcker om jag postar dom nån gång nästa vecka. Årets elektroniska julkort är också klart. Duktig flicka. 🙂

8.1 – Friskt

Igår invigde jag nya vinterkappan och drack årets första glögg. Idag har jag irrat omkring i om­giv­ningarna medan Mia har latat sig i stugvärmen.

Minusgrader!
Så här års i fjol hade jag redan skottat trapptaket första gången. I år är det knappt man ser att det är snö. Men inte mig emot, jag kan gott vänta till nästa år innan jag börjar skotta. 😀

Eftersom jag hade glömt att köpa mat till Mia senast jag var till butiken, var jag tvungen att göra en tur igår. Det blev premiär för motorvärmare och snöputsning av Silverpilen. Ett tunt lager kornflingor täckte den från för till akter och ter­mo­me­tern visade -2,8.

Vädret var alltså lämpligt för invigning av nya vinterkappan. Den är klart snyggare på modellen än på mig och jag gillar varken färg eller yttermaterial, men den är lätt, varm och praktisk. Dessutom var den ”kostnads­effektiv”.

När jag steg ur bilen i Dalsbruk tappade jag en knapp. Ännu ett exempel på förhållandet pris‑kvalitet. Man får som sagt det man betalar för. För en dryg hundring kan man väl inte begära mer.

Glöggpremiär
På hemvägen kom jag i fatt fru grannen som log med rödblommiga kinder när jag stannade och öpp­nade rutan för att heja. Hon tänkte titta in sa hon, så jag fortsatte hemåt eftersom hon inte ville ha skjuts.

Efter en del trugande gick hon med på att dricka glögg. Det tyckte jag hon kunde behöva efter sin raska promenad runt byn. Den värmde gott och smakade lika bra som i fjol. 🙂

Liten rundtur
Idag var det nästan vindstilla, isen hade lagt i viken, en vinterblek sol tittade fram och temperaturen hade sjunkit till -8,6 grader. Vädret lockade till en ”kamerapromenad”. Men bara mig – Mia föredrog att ligga kvar på sängen.

Jag svängde höger i korsningen för att fortsätta mot slutet av G-vägen och hajade till när jag såg en avsågad trädstam vid vägkanten och flera rotvältor i sluttningen ovanför. Jisses, jag hade ingen aning om att jag hade stormskador på så nära håll! Jag tackade än en gång alla makter som förskonade mig från att drabbas.

Mina promenader brukar aldrig vara särskilt raska eller målmedvetna. Jag stannar ofta och tittar på min om­giv­ning eller stoppas av tänkbara kameramotiv. Idag var inget undantag.

Vinterkappan visade sig ha ytterligare en praktisk sida. Yttertyget är halt och reptåligt. Jag behövde inte riskera kvistrevor när jag gick mina konstiga ”genvägar” och följde djurstigarna genom skogen.

Udden sedd från udden mittemot beslöt jag fick bli ändstation. På tillbakavägen sneddade jag över en äng och via en skogsremsa tillbaka ut till grusvägen. När jag böjde undan dom sista kvistarna möttes jag av en undrande dam som hade stannat på vägen.

Hon påpekade att ”där går det ingen väg” och syftade förstås på snåren jag nyss hade tagit mig igenom. ”Nej, jag vet” svarade jag, ”jag brukar göra egna vägar”. Hon såg ännu mer undrande ut och tyckte säkert att jag borde höja medicindosen. 😀

För att om möjligt övertyga henne om att jag var mentalt tillräknelig stannade jag när jag kom ut på vägen och kommenterade det sköna vädret. Vi var inte riktigt överens. Hon tyckte det kändes råkallt och ogillade den fuktiga kylan, men så småningom fick jag henne att medge att det var bättre än mörkret och det blöta klafset vi har upplevt hittills. Efter ytterligare några minuters samtal fortsatte vi åt var sitt håll.

Hemvägen blev tidsmässigt något kortare, det mesta hade jag ju redan sett. Mia satt i sov­rums­fön­stret när jag kom tillbaka och hälsade mig glatt välkommen hem som om jag hade varit borta i flera timmar. Hon var inte helt fel ute – jag blev förvånad då jag såg att min lilla runda hade tagit nästan två timmar och 51 bilder.