10.12 – På vådliga irrfärder


Aldrig mer Google Maps! Men nu vet jag var ”Rokki-Mäkkäri” ligger.

Etapp I
Igår var jag nödd och tvungen att besöka huvudstaden igen. Efter att ha varskott och engagerat Vikarierande Husse (VH) kändes det lugnt att lämna Mia. Jag visste att det skulle bli en lång dag.

Silverpilen 4Halv elva rullade Silverpilen nerför backen. Med mig bakom ratten, bäst att tillägga. Väder och väglag var ypperligt – soligt, torrt och kallt (ca -6) och på sin höjd en smal snösträng i mitten av vägen.

Allt gick bra ända tills jag kom in till stan och skulle besluta mig för Centrum till vänster eller Gräsviken till höger. Jag valde Gräsviken.

Målet var en adress i Hertonäs som jag aldrig har besökt tidigare, däremot har jag varit i Hertonäs ett par gånger för några år sen så jag visste att jag skulle åka över bron till Brändö. Det gällde bara att komma till den.

Valet av Gräsviken gjorde att jag fick se alla(?) båtar i alla hamnar och så småningom komma fram till Saluhallen. Det verkade inte riktigt rätt… Jag höll höger och passerade Uspenski-katedralen för att gatan såg be­kant ut. Nånstans åt det hållet borde bron ligga. Skatudden låg visserligen närmare vattnet till höger men det kändes fel (även om min farmor bodde där fram till 1960-talet).

Så småningom hade jag snirklat mig fram till Brändö bro och kunde andas ut. Nu skulle jag hålla mig till Österleden och Hertonäs-skyltarna. Att adressen låg i Västra Hertonäs visste jag däremot inte, vilket innebar att jag var på väg till Degerö ett tag innan jag insåg att jag måste vända. Det var första U-svängen.

Med hjälp av den utskrivna kartan från Google Maps listade jag ut var jag befann mig när jag kom till korsningen Borgbyggargatan-Båtsviksgatan. Där låg en mack. Dom visste säkert vart jag skulle. Men först gick jag på toaletten.

Efter konsultation av deras kartblad fick jag en anvisning och beslöt att gå. Jag frågade om jag fick lämna bilen på macken. I en timme gick bra, förutsatt att jag hade P-skiva. Faktiskt äger jag en sån, men innan jag hann plocka fram den ringde lägenhetsinnehavaren och undrade var jag befann mig.

Skönt att kunna säga exakt var. Jag kände mig omåttligt stolt och sa inget om U-svängen. Efter an­visningen jag fick per telefon, fattade jag att jag skulle till Västra Hertonäs. Bara en liten bit längs Borgbyggargatan uppför en liten backe och så till höger. Finfint, det skulle jag nog klara.

Lyckligtvis var husnummer och -bokstäver tydligt angivna när jag svängt in så det gällde bara att hitta hus G. Ytterligare uppför en backe och brant högersväng in mellan husen. Där fanns hus D. Jag beslöt parkera Silverpilen framför D så jag mindes var jag hade den.

Eftersom arkitekten inte var nykter när det begav sig, stod husen inte i nån logisk ordning men efter en liten prome­nad hittade jag rätt. Äntligen framme!

Etapp IIEtapp II
När jag var klar med lägenhetsbesöket var nästa mål Storkärrs sjukhus. Där har jag också varit tidi­gare men aldrig åkt från Västra Hertonäs. Fram med nästa utskrift från Google Maps.

Jaha ja, det var ju inte så svårt: Ta Österleden – väg 170, Backasgatan, Tusbyleden – väg 45 och Baggbölevägen mot Storkärrskanten. Alltså riktning Centrum att börja med. Sen sket det sig fullkomligt.

En skylt med väg 170 såg jag en gång men inte ett endaste av gatunamnen som fanns i vägbeskriv­ningen. Gatuskyltar ligger tydligen på stadens inbesparingslista. Inte väg 45 heller följaktligen efter­som jag borde ha svängt både höger och vänster flera gånger innan. Jag testade ett par alternativ och gjorde U-sväng två. Sen gav jag upp och åkte in till centrum.

Jag passerade Uspenskikatedralen och Salutorget för andra gången och följde Norra Esplanaden upp mot Manner­heimvägen. Den finns ju i alla fall kvar efter drygt 30 år och har inte ändrat sträck­ning. Om jag höll höger kunde jag kanske hitta nån vägskylt med flygplanssymbol? Jag hade nämligen för mig att flygfältet låg i rätt väderstreck.

Silverpilen fick agera buss nästan fram till Mässhallen. Eftermiddagsrusningen hade redan börjat, men i bussfilen var det bra flyt. Jag passerade Lahti-Kotka-skylten utan att bli lurad och kom snart fram till korsningen där det låg en Gulf-mack 1963(!). Där jobbade förresten en jättesnygg kille står det i mina dagboksanteckningar från det året.

Innan jag nådde macken ringde personen jag skulle besöka på sjukhuset och frågade om jag var på väg snart? När jag förklarade att jag befann mig ungefär på Mannerheimvägen 50, utbrast hon i ett antal frustrerade nej och förklarade att jag kunde ha fortsatt Österleden förbi Östra centrum och på så sätt kommit ut på ringväg I.

Suck. Det här med att klara sig själv och försöka först innan man ber om hjälp har onekligen sina avigsidor. J—a Google Maps, allt var deras fel! 😦 Nu var det bäst att parkera och ta en taxi annars skulle jag aldrig komma fram enades vi om.

Att köra in på macken krävde att jag blockerade en körfil och försökte skrämma en bilförare att backa i filen bredvid. Det gjorde han inte. Självklart var det en han. Grrr. Då backade jag i stället för att kunna passera hans billyktor med några millimeter till godo. DÅ backade han. Han måtte ha fått syn på mitt ansiktsuttryck och hornen i pannan.

Nu hette macken Neste och var obemannad. MacDonalds låg där man förr i världen betalade bränslet och handlade tillbehör. Jag parkerade och noterade att det var en timmes parkering som gällde här också. Fram med P-skivan och 020202 för att få numret till taxiväxeln.

Taxi nr 871 hade lika svårt som jag att ta sig in på macken. Fast han var inte fullt lika framfusig. När jag beställde taxin och skulle tala om adressen uppstod en viss förvirring. Damen i växeln undrade om jag menade vid ”Rokki Mäkkäri”? Förlåt…?

Jag talade om för henne att jag inte begrep vad hon menade så hon förtydligade till ”Mäkkäri”. Då ramlade 10-centaren ner. Man ser ju på reklam-TV vetja, så det vet till och med vi lantisar att det är MacDonalds på finska.

Jag berättade för taxichaffisen om den problematiska adressen och han förklarade att namnet kommer sig av att man inrett stället i rock-stil från 50-talet. Det förklarade saken. Både jag och chaffisen (ett år yngre än jag) tillverkades på 50-talet så vi tilltalades förstås av idén och var överens om att 50-talet var ett bra decennium. Vi 50-talister är ännu skapligt folk enades vi om efter viss påtryckning från min sida.

Det var en riktigt trevlig åktur. Det är flera år sen jag åkte taxi senast. Dock tyckte jag att resan blev rätt lång, men det förklarade han med att det här var snabbaste vägen om man inte ville fastna i rusningstrafiken. Det var ju himla dumt av mig att avslöja att jag bodde på Kimitön insåg jag. Han såg väl sin chans att köra in lite mera pengar.

Fast egentligen var skillnaden inte så stor. Då taxi nr 833 plockade upp mig vid sjukhuset strax efter halv sex och lämnade av mig vid det nu bekanta Rokki-Mäkkäri, stod taxametern bara på 3 € mindre trots att han åkte kortaste vägen. Sa han åtminstone.

På så sätt fick jag också se var Yle (Finlands radio o TV) håller till. Vi åkte nämligen genom Böle (Pasila) och han berättade att bland annat valvakorna sänds därifrån även om Yle också har andra sändningsställen i stan.

Större delen av resan behövde jag inte säga mer än ”aha”, ”OK” och ”jag förstår”. Han var som gjord för guidade stadsturer. Delvis beroende på att jag förklarade att jag inte känner till stan så väl trots att jag har bott där för mer än 30 år sen.

Etapp III
Innan vi var framme hade jag förklarat att jag nu skulle fortsätta resan med egen bil i riktning väster­ut. Då tyckte han att snabbaste vägen var att ta motorvägen mot Åbo och åka genom Lojo ut på Hangövägen, dvs väg nr 25.

Trafik 2Jag tackade för tipset, betalade och steg ur men kände mig inte riktigt övertygad. Skulle inte det bli mycket längre väg även om den var snabbare, dvs gå på ett ut? Å andra sidan hade han ju en poäng i att jag kom ut på Åbovägen mycket fortare än att åka genom stan igen och ut till Drumsö för att komma ut på Västerleden.

Under tiden jag väntade på taxin utanför sjukhuset hade jag varskott VH att jag så småningom var på väg hem, men skulle bli senare än det beräknade klockslaget, dvs 19. Det var inga problem sa han så jag kände mig genast mindre stressad. Mia var ute för tillfället men han lovade meddela henne när hon kom in.

När jag låste upp Silverpilen kände jag att jag var skakig i benen. Efter frukosten klockan åtta hade min förtäring inskränkt sig till ett par halstabletter och några klunkar vatten. Jag var nog tvungen att besöka Rokki-Mäkkäri innan jag gav mig av om jag skulle orka köra i två och en halv timme till.

Jag bad att få ta med mig en råg-Mc Feast och slafsade i mig några tuggor medan jag lät motorn gå på uppvärmning. Minusgraderna hade ökat till ca 10 under eftermiddagen. Sen rattade jag ut på Mannerheimvägen, svängde vänster in på Stockholmsgatan och fortsatte mot Munksnäs medan jag bet av nån tugga till. Till Åbo-vägen hittade jag garanterat.

Att åka genom Lojo bekymrade mig en aning, det hade jag aldrig gjort tidigare men litade på att jag skulle lyckas hitta Hangövägen och avfarten mot Ekenäs. Det gjorde jag också. Halv åtta var jag i Ekenäs och konstaterade att jag omöjligt kunde hinna hem på en halv timme.

Nytt samtal till VH. Jag frågade om han nånsin klarat av att köra till ön på en halv timme? Nej, det hade han inte svarade han så jag förklarade än en gång att jag skulle bli sen. Oavsett vad han tyckte och tänkte sa han att det var OK, snäll som han är.

Klockan 20.22 steg jag äntligen in i köket på Udden. Inte alls illa pinkat tycker jag med tanke på mörker­körning, något jag numera ogillar. Mia mötte mig i dörren och VH vid köksbordet. Det blev ett glatt återseende innan VH äntligen fick vända hemåt och värma upp sitt hus.

Säg bara till om du vill följa med mig till Helsingfors nästa gång. Du kommer garanterat att få en oför­glöm­lig (mardröms)upplevelse! 😀

Innan jag la mig läste jag med nöje dagboksanteckningarna som VH hade förmedlat på Skype. Håll med om att han tog sin uppgift på allvar. Såna VH:ar ska man vara rädd om! 🙂

Dagbok

8 tankar om “10.12 – På vådliga irrfärder

    • Det är ju bara för att jag TROR att jag ska hitta… Om du menar den täta trafiken så har dom flesta dyrare bil än jag och aktar sig noga när jag är i närheten. 😀

      Gilla

  1. Ackja, google maps! 🙂 Vi brukar praktisera u-svängar i Stockholm. Det piggar upp!

    Gilla

    • Lika bra som Googles översättare tyckte den senare taxichaffisen… Helt OK för att lokalisera platser men värdelös på detaljer. 😦

      Gilla

  2. Du vi hade också en sån där mardrömsresa i somras när vi skulle till flygplatsen i Vanda, men hamnade i centrala Helsingfors trots att vi hade tagit med GPS, men se den var inte uppdaterad och lotsade oss helt på villovägar, vet inte hur länge vi snurrade runt, kryssade mellan spårvagnar och gjorde ena u-svängen efter andra. Klockan gick och vi försökte slå ihop våra kloka huvuden och efter lite frågande på olika mackar hittade vi till slut ut till flygplatsen. Men vi hittade aldrig in till den garageplats där vi skulle ställa bilen, vi det laget var vi så stressade så vi sprang in till uthyrningsfirman och bad dom hämta bilen själva, killen som hämtade bilen tröstade oss med att det händer varje dag att folk snurrar runt i dom stora parkeringshusen utan att hitta. Själv vägrar jag köra i städer jag inte hittar i och det är nästan alla, med mitt dåliga lokalsinne.Så du är inte ensam, men ta bussen nästa gång…

    Gilla

    • Ändå värre när man har en deadline att passa. 😦

      Allmänna färdmedel skulle förmodligen innebära övernattning med våra nuvarande kommunikationer, dessutom behövde jag bilen för att få med mig alla prylar från lägenheten den här gången. Men det är helt klart ett alternativ – förutsatt att jag vet vilken/vilka bussar jag ska åka med i stan. Det är jag dess värre lika dåligt insatt i som gatunätet i förorterna. 😦

      Gilla

  3. Tror bestämt du får skicka en beställning till jultomten och önska dig en GPS. Då går H:forsresorna som smort framöver!

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.