30.6 – Möten

Årsmötet är avklarat och jag har mött en mårdhundsvalp. Mia har upplevt ett raggresande möte.

Årsmöte
Idag kl 14.00 samlades en liten skara vägandelsägare till väglagets ordinarie årsmöte. Uppslutningen var påtagligt mindre än i fjol, förutom styrelsen deltog ett halvt dussin personer.

Glädjande nog deltog också byns senast inflyttade fastighetsägare. Det är alltid trevligt att få ett ansikte till namnet. Hon har redan konstaterat att tomten är jobbig, men vi gladde henne med att familjen på det sättet har sysselsättning under semestern.

Nytt för i år var att det vankades kaffe med ”Martabulle” och pepparkaka. Det verkade vara upp­skattat. Ordförandens fru var vänlig nog att stå för arrangemanget. Nån kommenterade att det var bra att fjolårets överskott räckte till kaffe.

Protokollet är nästan färdigskrivet. I år tog jag med Zenbooken för att slippa skriva samma sak två gånger.

Valpmöte
Jag är förföljd av mårdhundar! På hemvägen från mötet mötte jag en mårdhundsvalp som kom lubbande längs vägen en bit före mitt avtag. Jag saktade in för att få en noggrannare titt, men då pep den snabbt i väg ner i diket. Tyvärr hade jag inte kameran till hands den här gången heller. Snart tror väl folk att jag bara hittar på. :-/

Ordföranden talade om att han har satt ut en fälla och var den finns så nu kan jag hoppas på att valparna är till­räckligt hungriga för att gå i den. ”Och så vet du ju var katten är om du saknar den” la han till. Betet är förstås lika frestande för Mia.

Raggresande möte
När jag hade kommit hem och bytt om beslöt jag kolla närmare var fällan är placerad. Kan ju vara bra att veta i fall jag ska rädda Mia. Då hon upptäckte att jag inte gick till bilen var hon snabb att följa med.

För att hon inte skulle få vittring på betet vek jag av till herr och fru grannen då jag hade sett fällan på avstånd. Hon blev lite avvaktande när vi närmade oss huset. Herr och fru grannen har nämligen varit katt­vakter några dagar och Mia har enligt uppgift gjort sitt bästa för att skrämma bort dom med jämna mellanrum. Idag fanns inga katter kvar längre, så hon tror säkert att hon har lyckats. 🙂

Innan det raggresande mötet inträffade hann jag börja peta i mig glass ”garnerad” med Bailey’s, beundra juniors sprillans nya iPad och testa Angry Birds. Jag förstår varför också vuxna gillar spelet, det är faktiskt skitroligt.

Fru grannen hade redan nämnt att hon väntade mat­gäster, men jag var inte riktigt beredd på att en liten (bekant) hund också ingick i sällskapet. Inte Mia heller.

Hunden blev förstås eld och lågor, vilket omgående fick Mia att bli dubbelt så stor och inta försvars­ställning sen hon räddat sig halvvägs upp i trappan till övervåningen. Lyckligtvis har hundens matte utmärkt pli på sin hund så vi slapp bevittna en samman­drabbning.

För att inte fresta på djurens tålamod ytterligare, fick Mia gå ut på verandan medan jag snabbade mig att äta upp resten av glassen. Att bli utestängd var inte populärt. Hon stod med tassarna på fönster­blecket, tittade in genom tamburfönstret och jamade förnärmat(?).

Så snart jag hade fått i mig glassen tackade jag för mig och gick. Mia höll föreläsning för mig hela vägen hem, men det hon sa lämpar sig inte för tryck. 😀

Jag kan förstå hur hon tänker. I stället för konkurrerande artfränder är ett av hennes favoritställen nu ockuperat av ett svartlurvigt odjur i stället. Fullständig kat(t)astrof!

28.6 – Zoologisk trädgård

Början på dagen blev dramatisk. Jag har klippt gräset och haft en prins(?) på besök.

Dramatiskt möte
Udden är som bekant både botanisk och zoologisk trädgård. Strax före nio i morse fick den zoologiska varianten tillfälligt övertag.

Jag hade nyss hämtat tidningarna (två på torsdagar) och var tillbaka på trappan då jag såg Mia rea­ge­ra. Hon tittade spänt upp mot skogen. Jag gick några steg tillbaka mot postlådan igen för att se om jag kunde lista ut vad hon tittade på. Ett ögonblick senare kommer mårdmamman med en skock valpar gående ner för stigen.

Det såg ut som om hela backen rörde sig, dom spridda valparna fyllde hela stigen. Minst ett halv­dussin, troligen fler.

Innan dom hann ner på grusvägen morrade jag ljudligt. Mamman stannade och morrade tillbaka med blottade tänder.

Ett ögonblick såg hon ut som om hon tänkte anfalla för att försvara sina valpar men när jag tog ett par steg framåt, viftade med tid­ningar­na och fortsatte morra fann hon det säkrast att vända om. Ett par valpar hamnade på efter­kälken, men skyndade sig efter när dom upptäckte att alla övriga i flocken hade försvunnit.

Inom kort finns det alltså ytterligare 6-8 mårdhundar som gör sina rundor på tomten. Verkligen inget jag ser fram mot. Inte Mia heller. Först efter ett par timmar vågade hon sig längre bort än trappan.

Frågan är hur länge mamman minns att Udden är ett obehagligt ställe? Hon kanske dyker upp om ett par timmar för att kolla om det finns nåt ätbart här?
—-
Just nu (kl 19.02) kom Mia inrusande och flämtade ljudligt. Jag misstänkte det värsta och gick ut på trappan. Alldeles riktigt, mårdhundsmamman – eller ‑pappan? – kom springande nerför skogsstigen. Den här gången räckte det med att jag ryade till för att få den att vända om.

Att mårdhundar är skygga är alltså en myt. På Udden syns dom både morgon och kväll. 😦
—-
En korrigering är på sin plats: Antalet valpar per kull ligger runt 10, inte det dubbla som jag påstod i inlägget den 18.6. Förutsatt att artikelförfattaren på Wikipedia är att lita på?

Dags för gräsklippning
När jag hade uträttat dagens alla ärenden i Dalsbruk*, beslöt jag klippa gräset på över­sidan av tomten. Det behövdes. Regnandet har fått gräset att växa så det kna­kar.

Prins på besök
Då jag var klar åt jag middag och satte mig sen på trappan med en mugg kaffe och dagens ÅU. Plötsligt hörde jag ett konstigt ljud och noterade en rörelse i ögonvrån. En groda försökte hoppa upp på en omkullstjälpt plasthink som låg vid trappan.

Det är tredje grodan/prinsen jag ser i år. Lyckligtvis har jag inte klippt av benen på en enda hittills. Och ingen av dom har jag kysst. Här behövs ingen prins, hellre en duktig hantverkare i så fall. 😀

När jag reste på mig för att studera den närmare gav den upp och låtsades som om den inte syntes. Eller så trodde den att dess sista stund var kommen. Jag hann i vilket fall hämta kameran innan den bestämde sig för att fly fältet. Upp på trappan, ett hopp över gummimattan och in bland vintergrönan.

Mia upptäckte den också när den satt på trappan, men jag tog henne i famn och försökte förklara att det här inte var nåt för henne. Hon ville förstås väldigt gärna kolla i vintergrönan sen den hade hoppat dit, men jag stoppade henne genom att dra henne lätt i svansen och upprepade mitt nej som hon till slut lydde.

Vissa djur är mer välkomna än andra.

 

*Dalsbruk är just nu aktuellt i media.

27.6 – Upptäckter

Jag har ångrat mig, svettats med en programinstallation, upptäckt två mirakel och förstår att mamma börjar bli otålig.

Ångerfull
Vid niosnåret i morse fick jag syn på en liten hare genom sovrumsfönstret. Den mumsade i sig av lund­stjärn­blom­morna som växer runt vallmon som står där.

Mia dök upp lagom för att få sig en titt hon också. Haren kände säkert på sig att den var iakttagen, men ansåg tydligen inte att det var fara å färde förrän jag hade ärende ut i verandan. Då skuttade den några meter framåt, avvaktade en kort stund och parkerade sig sen på gräsmattan vid äppel­träden.

Sen gjorde jag nåt som jag har ångrat hela dan… Jag lät Mia gå ut. 😦 Hon betraktade självklart haren som ett intressant byte. Först skrämde hon i väg den och satte sen av efter den när den hoppade i väg. Hur korkad får man vara som kattmatte?

Jag har ingen aning om hur äventyret slutade. Strax efter tolv var hon ännu inte tillbaka och då var jag tvungen att åka. När jag kom hem efter tre välkomnade hon mig som vanligt och sa inte ett knyst om vad som hade hänt med haren. Förhoppningsvis var den snabb och smart nog att komma undan. Usch, det misstaget ska jag aldrig göra om!

Oenkelt
Om gårdagens uppdrag var enkelt, krävde dagens programinstallationer desto mer. Trots att barn­barnens datorer är identiska rent fysiskt, är dom konfigurerade på olika sätt. Varför vet jag inte? Men så småningom fick jag till det och blev varmt avtackad både på ryska och svenska.

Mirakel
När jag kom hem pussade jag på Mia minst tio gånger, gav henne mat och värmde förrgårdagens rester till mig själv. Efter det tog jag i tu med blomstervård – minst varannan dag behöver jag plocka bort vissna blommor från amplarna – och lullade sen runt på tomten ett par timmar med kameran till hands.

Jag vet inte vilket av miraklen jag upptäckte först? Troligen nattviolen. Jag hade för flera år sen en i gräsmattan, men klippte givetvis bort den för att jag inte hade märkt ut den. Den här väna varelsen (kan man säga så om blommor?) har hittat ett fredligare ställe, tätt intill en lupin.

Lustigt nog såg jag den inte tidigare idag när jag skar rabarber, trots att den står alldeles i närheten? Jag blev förstås överlycklig över den oväntade upptäckten och ska vara ytterst rädd om den i fort­sätt­nin­gen.

Det andra miraklet hade jag också missat trots att jag har passerat det flera gånger idag. En av dom röda liljorna jag förodlade i kruka och planterade ut på försommaren har slagit ut! Jättefin är den och får snart sällskap av flera ”kolleger”.

Man kan tycka vad man vill om den här ”fleecesommaren”, men växtligheten uppskattar den tydligen. Det är ovanligt lummigt på Udden i år tycker jag. Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Lång väntan
Redan förra onsdagen lovade jag skicka färsk rabarber till mamma eftersom jag vet att hon gillar det. Tyvärr glömde jag skicka den och lovade göra ett nytt försök den här veckan.

I måndags ösregnade det så då hade jag ingen lust att gå ut och skörda, igår lyckades jag bli så sen att jag inte hann innan jag skulle i väg och idag hade posten redan gått när tänkte mig in till posten. Men i morgon blir det av – håll ut, snart kommer den! 🙂

26.6 – Skrämskott

Jag är tacksam över att ha klarat mig undan med blotta förskräckelsen.

Skrämskott 1
Vid tiotiden i förmiddags kom Mia in och hade symtom på grässtrå som fastnat i halsen. Inte lika allvarliga som i fjol, men jag var fullt beredd på att åka till veterinären igen.

Med mat och dryck åkte strået tydligen ändå ner i magen, för symtomen upphörde och hon var sig själv igen efter en timme. En stor lättnad, både för henne och för mig.

Skrämskott 2
Igår kväll ringde min ryska bekant och var förtvivlad. Alla hennes försök att registrera mejlkonton till barnbarnen hade misslyckats, hon hade sjabblat bort sitt eget trodde hon och hade heller inte lyckats genomföra köp av ett antivirusprogram.

Halv två idag var jag på plats och klockan tre var problemen åtgärdade. Egentligen behöv­de jag inte göra särskilt mycket. Största problemet var att hantera datorerna som bara förstod ryska, men jag hade ju tolk nära till hands.

Så snart licensnyckeln dyker upp (inom 24 timmar), ska jag installera anti­virus­programmet på vardera barnbarnets dator, sen är uppdraget slutfört. Ibland är problemen enklare att lösa än man tror. Och det är jag innerligt tacksam för.

25.6 – Verktygsbehov och goda råd

Jag har behövt rörtång, packat en loppislåda och hittat goda råd. Mia har haft innedag.

I behov av rörtång
En timme innan skyddslingen skulle dyka upp igår fick jag tvärstopp i avloppet till handfatet i bad­rummet. Jag hade tidigare hällt ner rörstoppsmedel, men tydligen blev det så ”tjockt” när all gegga löstes upp så det blev tvärstopp i stället. Jag var tvungen att ta upp vattenlåset.

Min stora polygriptång hade jag inte så stor nytta av. Eller rättare sagt räckte mina händer inte till för att greppa hand­tagen på tången när den satt runt röret. Då kom jag på den lysande idén att be skydd­slingen fråga om jag kunde få låna hans pappas rörtång och att han i så fall tog med den när han kom. Jodå, det skulle han ordna. Jag hällde ner sista skvätten av rörstoppsmedlet för att tömma flaskan och in­vänta­de tången.

Han hade en rörtång i var hand när han kom, en större och en mindre. Den större var på tok för stor såg jag på direkten, men den mindre kanske kunde gå. Men icke sa Nicke. I så fall hade jag blivit tvungen att montera loss underskåpet och det tänkte jag då rakt inte.

Jag gjorde ett sista krampaktigt försök med polygripen, men insåg att jag behövde tillkalla nån med stora och starka händer, alternativt få tag i en kortare rörtång. Det var bara att ge upp.

Jag noterade att vattnet som låg i handfatet ändå hade runnit ut så jag sköljde av tvättstället. Och nu drog det plötsligt ut! Den sista skvätten avloppsrens hade gjort susen. Tack o himmel sa Landén. 🙂

Loppislåda
Idag har jag packat sista(?) loppislådan. Och ingenstans syns det att grejerna har minskat… :-/ En sanning med modifikation – jag har faktiskt fått bättre plats på flera håll. Den sista artikeln fick nummer 122, så nu får det räcka för i år.

Goda råd
I en av lådorna i skänken hittade jag en liten lapp med Nio goda råd som jag har skrivit av nån­stans i från för länge sen. Alla råden är bra tycker jag. (Klicka på bilden så ser du den i större format.)

Innedag
Vädret har verkligen inte inbjudit till vistelse utomhus. Regn och blåst hela eftermiddagen. Det känns nästan som tidig höst.

Mia har följaktligen tillbringat dagen inomhus med några få undantag. Ett tag ville hon ha närkontakt och klämde sig ner mellan min mage och skrivbordet för att få sova i min famn.

 

24.6 – Färdigfirat

Champagneglasen är diskade och näktergalen håller konsert.

Midsommarfirande
I år firades midsommar en dag i förskott. Råttan/Väduren förgyllde min tillvaro i torsdags och var kvar tills ordinarie midsommarafton hade börjat.

Hon dök som avtalat upp på eftermiddagen med en stor bukett sommarblommor – 7 sorter givetvis – en flaska bubbel och flanellakan(!). Lakanen kom sig av att hon läser min blogg och har noterat att jag gillar flanellakan vintertid så hon tyckte jag kunde behöva ett tillskott. Gulligt av henne. Varje gång jag kryper ner mellan dom kommer jag att tänka varma tankar.

I och med att det var ett år sen vi sågs senast hade vi en hel del att avhandla. Både nutid och forn­tid. Som till exempel när vi fram på morgonkvisten skulle ta oss hem från en fest i Helsingfors på 60-talet och liftade med en ambulans. Eller när vi drev omkring på gatorna till­sam­mans med några trubadurer från Sydamerika som spelade för sitt uppehälle. Det var tider det. 🙂

Midsommarafton inleddes med lätt huvudvärk. Det gick åt en del pratvatten kvällen innan. Men den försvann efter frukostkaffet. Vädret var lika ljuvligt som föregående dag och näktergalen höll serenad från morgon till kväll. Helt fantastiskt vilken repertoar den har!

Faktiskt var vädret så varmt så jag beslöt mig för ett premiärdopp. 21 grader visade vatten­termo­metern, men det kändes ändå kallt ända tills jag hade kallnat från solvärmen. Sen var det ljuvligt skönt. Vattnet doftade nytvättat och färgades blått av den molnfria himlen.

Efter badet bäddade jag ner mig i hammocken med senaste numret av Illustrerad vetenskap och när jag hade läst klart lät jag mig underhållas av näktergalen tills jag somnade. Kan man ha det bättre?

Jag var glad över att ha tackat nej till ett kombinerat födelsedags- och midsommarparty. Kvällen avnjöts i stället tillsammans med Mia framför TVn. Lugnt och fridfullt.

Igår, midsommardagen, hade nån öppnat stora kranen och bett solen ta en paus. Till skillnad från många andra hade jag ingen huvudvärk den här morgonen. På eftermiddagen hade jag trevligt besök av Grisen/Tvillingen. När hon hade åkt tog jag mig i kragen och diskade så nu är champagneglasen klara att användas på nytt.

På kvällen kom sommargrannen psykologen och värmde sig en stund. Hon hade kallt i huset sa hon, men ville inte koppla på elementen, ”det är ju sommar”. Jag frågade om hon inte kunde elda i köks­spisen, men dels ”orkade” hon inte hämta ved och dels ryker det alltid in när man börjar elda i den så hon avstod gärna. Inte mig emot, på det sättet fick jag ju en pratstund.

Bildkälla: Sveriges Radio

Fortsatt konsert
Just nu har regnet upphört, solen försöker titta fram och näktergalen fortsätter sin fantastiska konsert. Mia tar sin förmiddagslur och jag ska strax klä på mig. På efter­mid­dagen har skyddslingen aviserat besök så då får jag veta hur ”nutidens ungdom” har firat midsommar. 🙂

20.6 – Grön starr och malkulor

Min syn på omvärlden är hyfsat realistisk, jag har jagat malkulor och är fortsatt loppisbiten.

Synundersökning
Klockan två idag hade jag tid hos optikern för synkontroll. Naturligtvis glömde jag ta med resultaten från senaste undersökningen i oktober 2006 fast jag hade letat fram pappren. Grrr. Men det gick bra ändå.

Den söta, unga, pratglada damen såg ut som klippt och skuren från en 50-talsfilm. Frisyr, glas­ögon, klänning och skor stämde perfekt med tidseran. Om man lever tillräckligt länge går allt igen.

Det enda som hade ändrats på dom här sex åren var att mitt ”långseende” har försämrats något, men inget som krävde akut åtgärd. Hon tyckte jag skulle göra en ny koll i höst.

Jag höll tand för tunga men var på god väg att ifrågasätta tidpunkten. Så fort försämras väl inte synen att jag redan i höst behöver starkare glas­ögon?! Men det är klart, hon vill förstås gärna sälja ett par.

Hon frågade också om det förekommer grön starr i släkten? ”Grå starr får alla” la hon till. Jag hummade och tänkte ett tag, men kunde bara komma på att min fostermor haft det. Som syster till min mormor var hon förstås släkt, men nån annan känner jag inte till. Det räcker gott med att ha grön ögonfärg tycker jag, nån grön starr vill jag inte ha!

På jakt efter malkulor
Jag passade på att proviantera hos S-Market när jag ändå var i ”stora byn”. Inköpslistan hade jag också glömt kvar hemma, så det blev en mängd varor. 😀

Bildkälla: Anticimex.se

Jag kom bara i håg att det stod malkulor längst upp på den, men kunde inte hitta några så jag frågade en ung dam i kassan. ”Malkulor? Vad är det?” fick jag till svar. Hon var hygglig nog att fråga båda sina kolleger, men eftersom dom tillhörde ungefär samma åldersgrupp visste ingen av dom vad det var för nåt. ”Nä, det är nog bara tanter i min ålder som använder såna” svarade jag.

Jag gjorde ytterligare ett försök med en dam som såg ut att vara ett tjugotal år äldre än kassa­perso­na­len. ”Nej, såna har vi inte” sa hon bestämt, men tillade: ”Försök med Kimito Lås, dom kanske har.” Jag tackade för tipset och åkte in till Kimitonejdens Lås som affären egentligen heter.

Den trevliga damen bakom disken hejade lika glatt som vanligt, men kunde tyvärr inte hjälpa mig hon heller. Vi kom fram till att jag senast hade köpt dom hos henne. Hon hade försökt beställa, men inte lyckats få tag i dom i år. ”Det är flera som frågar” tröstade hon mig med när jag sa att det kanske bara är jag som använder såna numera. Men jag fick alltså åka hem utan.

Loppisbiten
Innan jag åkte på synkontrollen lämnade jag av mina 63 artiklar på sommarloppisen. Den trevliga damen gjorde vänligt plats för mina alster och talade om att hon hade tagit sig friheten att ändra på mina priser. I stället för 2 € hade kunden fått betala 20.

Jag nästan gapade av förvåning… I synnerhet när jag fick veta vilken artikel det handlade om – en porslinsburk tänkt för sylt eller inläggningar med målat motiv och lock. Den tyckte jag inte var värd mer än ett par euro, men loppis­före­stån­da­rin­nan råkade veta att man i stan får betala runt 30 € för dylika så hon hade höjt priset till 20 €.

Den andra burken var kantstött, så den sålde hon för en tia. När jag nämnde att jag har en till men tänkte skänka den till Labbnäs-loppisen för att den var så ful efter många års användning, blev hon eld och lågor och bad mig ta dit den också.

Kors! Bara för att det står Arabia under prylen är folk tydligen villiga att betala rundhänt. Det gav mig blodad tand… Faster Aldas tekoppar kan kanske inbringa en del dom också och nånstans har jag ställt undan Mon Amie-tekoppar som jag redan för ett par år sen såg att man fick betala 375 kronor per styck för i Sverige. Frågan är var jag har gömt dom?

Det är också dags att skiljas från alla handväskor. Numera har jag en svart i ryggsäcksmodell för vinter­bruk och en sommardito i beige. Det räcker gott eftersom jag nästan aldrig använder handväska längre.

Ju mer jag plockar i hop, desto mer kommer jag på att jag vill avstå från. Undrar om det finns nån diagnos på beteendet? 😀

19.6 – I loppistagen

Jag har haft innedag och ägnat tiden åt loppisartiklar. Mia har satt rekord.

Klart för nästa leverans
Idag var vädret idealiskt för inomhusgöromål. Efter lunch började jag värdera, prissätta och förpacka grejerna som ska till loppisförsäljningen i morgon. Det var min själ ett drygt jobb! Förutom några klädesplagg och skopar plus ett par udda grejer är det mesta smycken, totalt 63 artiklar enligt ”lagerlistan”.

Jag hade bestämt att mina vackraste skor äntligen fick försvinna ur garderoben. Gissa om dom är kvar? Jag provgick dom, beundrade dom i spegeln och kom fram till att jag nog kan ha dom nån gång när jag ska vara riktigt fin, vilket på sin höjd händer vart tionde år.

Visst är det urfånigt att fästa sig så vid skor? Men dom är såååå vackra och dessutom (ganska) bekväma. Men absolut inget jag behöver i potatislandet eller i skogen förstås. Dom kanske utgör den sista länken till livet i storsta’n och påminner mig om ”mitt förra liv”, vad vet jag?

Fyra ringar åkte också ner tillbaka i smyckeskrinet. ”Nån gång” gäller här också. Men resten av glittret är nu förpackat i Minigrip-påsar och färdigt för försäljning. Det ska bli intressant att se hur mycket som går åt. Begagnade smycken kanske inte är så poppis även om det mesta är i silver och halvädla stenar?

Rekord
Mia har tagit igen jakttiden som inte blev av igår. På fyra timmar bar hon in tre näbbmöss i verandan, samtliga avlivade. Hon verkar ha fattat att jag inte uppskattar att hon bär in dom levande.