20.6 – Grön starr och malkulor

Min syn på omvärlden är hyfsat realistisk, jag har jagat malkulor och är fortsatt loppisbiten.

Synundersökning
Klockan två idag hade jag tid hos optikern för synkontroll. Naturligtvis glömde jag ta med resultaten från senaste undersökningen i oktober 2006 fast jag hade letat fram pappren. Grrr. Men det gick bra ändå.

Den söta, unga, pratglada damen såg ut som klippt och skuren från en 50-talsfilm. Frisyr, glas­ögon, klänning och skor stämde perfekt med tidseran. Om man lever tillräckligt länge går allt igen.

Det enda som hade ändrats på dom här sex åren var att mitt ”långseende” har försämrats något, men inget som krävde akut åtgärd. Hon tyckte jag skulle göra en ny koll i höst.

Jag höll tand för tunga men var på god väg att ifrågasätta tidpunkten. Så fort försämras väl inte synen att jag redan i höst behöver starkare glas­ögon?! Men det är klart, hon vill förstås gärna sälja ett par.

Hon frågade också om det förekommer grön starr i släkten? ”Grå starr får alla” la hon till. Jag hummade och tänkte ett tag, men kunde bara komma på att min fostermor haft det. Som syster till min mormor var hon förstås släkt, men nån annan känner jag inte till. Det räcker gott med att ha grön ögonfärg tycker jag, nån grön starr vill jag inte ha!

På jakt efter malkulor
Jag passade på att proviantera hos S-Market när jag ändå var i ”stora byn”. Inköpslistan hade jag också glömt kvar hemma, så det blev en mängd varor. 😀

Bildkälla: Anticimex.se

Jag kom bara i håg att det stod malkulor längst upp på den, men kunde inte hitta några så jag frågade en ung dam i kassan. ”Malkulor? Vad är det?” fick jag till svar. Hon var hygglig nog att fråga båda sina kolleger, men eftersom dom tillhörde ungefär samma åldersgrupp visste ingen av dom vad det var för nåt. ”Nä, det är nog bara tanter i min ålder som använder såna” svarade jag.

Jag gjorde ytterligare ett försök med en dam som såg ut att vara ett tjugotal år äldre än kassa­perso­na­len. ”Nej, såna har vi inte” sa hon bestämt, men tillade: ”Försök med Kimito Lås, dom kanske har.” Jag tackade för tipset och åkte in till Kimitonejdens Lås som affären egentligen heter.

Den trevliga damen bakom disken hejade lika glatt som vanligt, men kunde tyvärr inte hjälpa mig hon heller. Vi kom fram till att jag senast hade köpt dom hos henne. Hon hade försökt beställa, men inte lyckats få tag i dom i år. ”Det är flera som frågar” tröstade hon mig med när jag sa att det kanske bara är jag som använder såna numera. Men jag fick alltså åka hem utan.

Loppisbiten
Innan jag åkte på synkontrollen lämnade jag av mina 63 artiklar på sommarloppisen. Den trevliga damen gjorde vänligt plats för mina alster och talade om att hon hade tagit sig friheten att ändra på mina priser. I stället för 2 € hade kunden fått betala 20.

Jag nästan gapade av förvåning… I synnerhet när jag fick veta vilken artikel det handlade om – en porslinsburk tänkt för sylt eller inläggningar med målat motiv och lock. Den tyckte jag inte var värd mer än ett par euro, men loppis­före­stån­da­rin­nan råkade veta att man i stan får betala runt 30 € för dylika så hon hade höjt priset till 20 €.

Den andra burken var kantstött, så den sålde hon för en tia. När jag nämnde att jag har en till men tänkte skänka den till Labbnäs-loppisen för att den var så ful efter många års användning, blev hon eld och lågor och bad mig ta dit den också.

Kors! Bara för att det står Arabia under prylen är folk tydligen villiga att betala rundhänt. Det gav mig blodad tand… Faster Aldas tekoppar kan kanske inbringa en del dom också och nånstans har jag ställt undan Mon Amie-tekoppar som jag redan för ett par år sen såg att man fick betala 375 kronor per styck för i Sverige. Frågan är var jag har gömt dom?

Det är också dags att skiljas från alla handväskor. Numera har jag en svart i ryggsäcksmodell för vinter­bruk och en sommardito i beige. Det räcker gott eftersom jag nästan aldrig använder handväska längre.

Ju mer jag plockar i hop, desto mer kommer jag på att jag vill avstå från. Undrar om det finns nån diagnos på beteendet? 😀